8 år: Twisted Sisters – Stay Hungry
”Jag hade just fått Twisted Sisters skiva Stay Hungry på vinyl. Alltså den med omslaget där sångaren Dee Snider poserar som ett rabiessmittat djur medan han gnager på ett stort köttben. Så här i efterhand har jag förstått att Twisted Sisters var långt ifrån det hårdaste bandet i klassen, men låten We’re Not Gonna Take It gjorde mig oerhört upprymd. Det var nog förstå gången jag förstod vilken kraft som kan bo i musik. Parallellt lyssnade jag också på Herreys.”
14 år: Prodigy – Experience
”Ett par hus bort ifrån mitt barndomshem i Vindeln bodde ett äldre par. De hade ett barnbarn från Stockholm som brukade spendera somrarna där och han, som var ett par år äldre än mig, var lite av min förebild under en tid. Inte minst för att han varje år spelade massa musik jag aldrig hört talas om. Som Prodigys Experience. De smattrande breakbeat-trummorna, de repetitiva fraserna och de larmande sirenerna. Jag fattade inget och allt.”
15 år: Rage Against The Machine – Rage Against The Machine
”Mina preferenser förändrades snabbt under högstadiet. Först techno, sedan hiphop och till sist punk och hardcore. Jag minns att vi var ett gäng på fritidsgården och att någon slog på Rage Against The Machines första album. Vi blev som förbytta allihop. Hoppade upp och ner i sofforna, dansade på borden och klättrade på varandra. Ett par månader senare hade vi startat mitt första band Reason For Anger vilket blev startskottet för ett par fantastiska år i Umeås omtalade hardcorescen. Jag var Straight Edge, vegan och gick på spelningar så ofta jag bara kunde. Något år senare startade jag och min bror Anders, som nu är gitarrist i Deportees, vårt första band Bittersweet. Vi spelade någon slags emo vilket ledde till att jag faktiskt kallades för Emo-Peder under ett par år.”
18 år: Oasis – (What’s The Story) Morning Glory?
”Något hade börjat hända. Mina musikaliska horisonter kändes lite trånga och jag längtade efter något annat. En kompis hade lånat mig Oasis debutskiva på CD och jag gillade den verkligen men det var med (What’s The Story) Morning Glory?’ som jag verkligen föll. Liam var så oerhört cool och bandet verkade oförmögna att skriva en dålig låt. Jag tror också att jag tyckte det var uppfriskande att de inte verkade ha något särskilt att säga. Sedan följde ett par riktigt anglofila år med band som The Verve, Stone Roses, Ride, Charlatans, Suede och massa annat. Oundvikligen så blev vi ett indieband efter det här.”
22 år: The Rolling Stones – Exile On Main Street
”Det var Jonas, som senare skulle komma att spela bas i Deportees, som fick mig att förstå att gammal musik kunde vara bra. Hans pappa hade en gigantisk vinylsamling och han brukade spela in blandband till mig. Låten Shine A Light från Rolling Stones Exile On Main Street fanns på ett av dem. Jag älskade låten och skaffade skivan och blev helt förstörd. Musiken var lös, nästan slapp, och det fanns en vild gränslöshet i framförandet som jag älskar än idag. Summan var, på något magiskt sätt, större än delarna. Den typen av musikarkeologiskt grävande jag ägnar mig åt än idag började här och jag skulle lika gärna kunna valt Bruce Springsteens Born To Run, Bob Dylans Blood On The Tracks, Sly And The Family Stones There’s A Riot Goin’ On, Neil Youngs Harvest, Van Morrisson Astral Weeks eller Patti Smiths Horses.”
32 år: Paul Simon – Graceland
Jag är hopplöst osentimental när det kommer till musik. Av någon anledning har jag aldrig kunnat slå på en gammal favoritlåt och återvända till en viss känsla eller ett särskilt minne. Det händer faktiskt att jag känner lite avund på människor som kan använda låtar som tidsmaskiner. I stället letar jag kicken. Flera timmar i veckan letar jag den. Efter, för mig, ny musik som får mig att häpna. Som både får mig att vilja skriva nya låtar och lägga ner samtidigt. Paul Simons Graceland kom in i mitt liv ungefär samtidigt som Fleetwood Macs Tusk och båda skivorna hade precis den effekten.
44 år: Big Thief – Dragon New Warm Mountain I Believe In You
Inför vår nya skiva pratade vi om att i ännu större utsträckning dra nytta av att vi är ett band som låter bra när vi spelar tillsammans i ett rum. Inte som ett principiellt ställningstagande om hur musik bör göras, utan snarare som en metod för att spela på våra styrkor. Och 2023 så finns det få band som gör just det bättre än Big Thief. Kommunikationen mellan medlemmarna känns nästan telepatisk och ibland känns det som att man verkligen är där i studion när man lyssnar.