Klockan är sju på morgonen i Cattolica, en liten stad på italienska östkusten strax söder om mer välkända Rimini. Solen har redan ställt sig ganska högt på himlen och strålar mot de urblekta parasollerna på stranden.
Det är första veckan i juni, turistsäsongen har inte riktigt kommit igång än, vilket förstärker känslan av att dessa så typiska badorter längs ”La riviera romagnola” (adriatiska rivieran) är från en svunnen tid. De låga och platta hotellen i art déco-stil med sina färgglada fasader ramar in bilden likt ett vykort skickat på 1960-talet.
Det är här, längst nere vid strandkanten där vågorna rullar in och gör sanden blöt och hård, som starten ska gå för den 18:e upplagan av stafetten Italy Coast to Coast.
Upplägget: tio lag, med fyra medlemmar i varje, ska springa drygt 20 mil genom regionerna Marche och Toscana för att på fyra dagar nå målet i Cecina vid Tyrrenska havet.
Varje löpare springer 13–22 kilometer var om dagen och de övriga i laget förflyttar sig med bil mellan sträckorna. På kvällen anländer man till en ny ort, äter middag, sover och går upp tidigt nästa morgon och börjar springa igen.
Frågan jag ställer mig: går det att kombinera tuff löpning med något slags semester i Italien? Kan man njuta av pasta, vin och pecorino på kvällen samtidigt som benen värker efter ett halvmaratonlångt backpass?
Efter en tämligen behaglig första sträcka – området närmast kusten är relativt platt – blir vi snabbt varse de dramatiska höjdskillnaderna på väg mot den lilla staden Sassocorvaro vid vykortsvackra och ko rall blå Lago di Mercatale.
Vid ett vägskäl efter en tung uppförsbacke springer alla löpare fel och får addera ett par kilometer till redan trötta ben. När misstaget upptäcks, men ingen riktigt vet vart vi ska, liknar deltagarna det stirriga startfältet i Monty Python-sketchen ”100 yards for people with no sense of direction”. Höger eller vänster? Upp eller ner?
Det blir uppenbart att den italienska tävlingsledningen är mer charmig än minutiöst planerad.
– Även om alla vill prestera sitt bästa är inte själva tävlingsmomentet det grundläggande i ett sånt här lopp. Det är naturupplevelsen och kamratskapet, säger Anders Szalkai, chefredaktör på Runner’s World och en av landets mest namnkunniga löparexperter (han är den senaste svenska manliga löpare som vunnit Stockholm Marathon och har sprungit maraton för Sverige i både OS, VM och EM).
– Löpning är ju traditionellt en individuell sport, men här blir det en lagtävling. Om man inte springer så sitter man i bilen och hejar, eller står redo med vatten i ett backkrön. Alla är lika delaktiga, oavsett vilken nivå man befinner sig på som löpare.
Just bilmomentet blir en central del i loppet. Det är där man snackar taktik, langar vatten till sina lagkamrater och, likt en följarbil i Giro d’Italia, servar utrustning (ben i det här fallet) som havererar.
Enligt ny statistik från Svenska Friidrottsförbundet springer 28 procent av alla vuxna svenskar i stort sett varje vecka, vilket gör löpning till landets främsta träningsform. Var fjärde svensk mellan 18 och 79 år kan tänka sig att springa ett eller flera lopp under 2018. Beräknat på folkmängden innebär det att 1,8 miljoner personer är intresserade av att ställa sig på startlinjen för att springa på tid.
Men det är inte de traditionella tävlingarna som ökar i intresse, utan det som kallas för ”upplevelselopp”: tävlingar där någonting är adderat till att man enbart ska ta sig från start till mål.
Italy Coast to Coast är definitivt ett sådant lopp.
– Det kom en löparboom för 10 år sedan. Det här är nästa steg. Man vill vara med om ett äventyr och uppleva saker tillsammans med andra, säger Peppe Lindholm, 46, musiker (han har spelat trummor i Perssons Pack) och löpcoach från Järvsö.
Peppe är med i mitt lag, liksom vinskribenten Alf Tumble och Claes Bodén, pr-man. Vi tillhör alla Drift Running Club, en ”sällskapsklubb för löpare” som bildades 2017 för att samla folk som är intresserade av att springa och dela erfarenheter om detta med varandra.
– Löparklubbar som Black Roses i New York startade lite underground, men har nu blivit en global grej. Tack vare sociala medier och teknisk utveckling i klockor kan man enkelt dela sina träningspass med andra, och diskutera löpning i Slack-grupper, fortsätter Peppe Lindholm. Det gör löpningen mycket trevligare att utöva.
Ju längre vi springer, desto vackrare blir omgivningarna. Böljande kullar och vindlande vägar. Som fotografier för resebyråreklam.
Andra dagen kommer vi in i Toscana. Banans sträckning går någon kilometer norr om Cortona, staden där Audrey Wells populära kärleksdrama Under the Tuscan Sun spelades in och fick ännu fler turister att vallfärda till området för att besöka vingårdar och pittoreska medeltida byar.
Sedan följer den gyllene dalen Val d’Orcia, ett kulturlandskap i provinsen Siena, som ofta avbildats av Leonardo da Vinci och Botticelli och som sedan 2004 finns på Unescos världsarvslista. I området finns vindistriktet Montalcino, som Brunello di Montalcino – ett av Italiens mest berömda viner – kommer från. Varumärket Val d’Orcia stämplas även på lokalproducerad pecorino, olivolja, honung och saffran.
Branta dalar, vajande sädesfält, cypresser som klättrar upp på kullarnas ryggar. Olivlundar, vinstockar i oändliga rader, solrosor och röda hav av vallmofält – naturen bildar en overkligt vacker inramning allt eftersom sträckorna betas av. Alla tävlande är överens om att banan är långt mer krävande än förväntat.
De stora höjdskillnaderna tillsammans med värmen, ibland över 30 grader, sliter på våra kroppar och framför allt våra ben. Vissa sträckor stiger brant uppför i 7 till 8 kilometer. Du som sprungit Lidingöloppet kan tänka dig 15 Abborrbackar på raken.
– Felet som många motionärer gör på den här typen av banor är att man går ut alldeles för hårt. Man måste ta det lugnt för att orka hela vägen, och det är mycket härligare att känna sig någorlunda pigg på slutet. Man kan blanda löpningen med gång utan att skämmas. Ofta går det lika fort att gå som att springa uppför de allra brantaste partierna, säger Anders Szalkai.
När vi går i mål den näst sista dagen i den högt belägna byn San Dalmazio, som rymmer ett kloster från 1000-talet, är mina ben helt förstörda. Veckan före resan hit till Italien har naprapaten Jonas Parandian gett mig diagnosen ”hopparknä” – jag har överbelastat knät så att knäskålens sena fått små bristningar. Den åkomman har för stunden botats med diklofenak, ett smärtstillande och inflammationsdämpande läkemedel som gör att det tillfälligt går att springa över huvud taget. Efter loppet har jag fått order att vila och börja med rehabövningar. Men nu smärtar det även i framsidan av låren och i vaderna – den kuperade banan har tagit ut sin rätt.
Inför sista dagen måste jag ta till alla slags dopningspreparat som finns tillgängliga – magnesiumkräm som lindrar muskelkramp, kirurgtejp runt knäskålarna och ett par Ipren. En av fördelarna med att resa tillsammans med elitlöpare är att det erbjuds mindre apotek till lagkamraterna.
– Jag är lite förvånad men glad att ingen skadat sig allvarligt under loppet. Några utförspartier har varit riktigt branta. Värmen bidrar på ett positivt sätt till att kropparna blir uppmjukade, säger Peppe Lindholm.
Jag klarar med nöd och näppe min sista uppgift, 16 kilometer mellan San Dalmazio och 1400-talsstaden Pomarance. De sista tre kilometrarna stiger brant och benen gör ont överallt. Det är så jobbigt att springa att jag på slutet önskar att vägen aldrig ska plana ut, och att jag därför kan GÅ hela vägen in i mål utan att skämmas.
Hela distansen jagar jag ryggen på Micael Dahléns orangefärgade linne. Den kände föreläsaren och ekonomiprofessorn är även en duktig löpare. En gång sprang han fem maratonlopp på lika många dagar. I mål är han oförskämt pigg.
– Det här var första gången i livet jag upplevde ”runner’s high” och fattade vad det innebär. Tidigare har jag varit expert på ”runner’s low”. Det kändes som om jag flög fram, inget kunde stoppa mig. Sen lyckades jag behålla den mentala bilden även när det gick uppför, ler han belåtet.
Den avslutande sträckan på hela tävlingen blir en värdig final på äventyret. Sista milen går genom en uråldrig pinjeskog längs det frasande Tyrrenska havet. Löparna känner den salta lukten och skymtar blå vattenpartier mellan trädstammarna. Havet är som en hägring efter fyra dagar upp och ner i bergen.
Anders Szalkai och Peppe Lindholm korsar mållinjen tillsammans, men när den sammanlagda tiden från alla kilometrar som avverkats räknas ihop står vi, Drift Running Club, som segrare.
För ”Szacke” blev det en bra träningsvecka: 8 mil i Italien på fyra dagar direkt efter Stockholm Marathon.
– Det jag tar med mig hem förutom naturupplevelsen och det sociala umgänget är även ny energi till att träna mer. Är man löpare och springer regelbundet är det bra att byta miljö ibland och utmana kroppen och huvudet, säger han.
Jag tar med mig segerpokalen från Italy Coast to Coast 2018, första gången jag vinner en idrottstävling i hela mitt liv. För mig har löpträningen, fram till nu, mest handlat om välmående och hälsa. Den här resan innebar flera nya aspekter av sporten :
+ Det går alldeles utmärkt att kombinera löpning med en härlig resa som inkluderar mat och kultur.
+ Att springa i ett lag är inspirerande, lärorikt och dubbelt så kul.
+ Och: löpning är njutningsfullt, även när det går uppför.
FAKTA:
Pris: Cirka 14 000 kr för flyg, hotell fem nätter i dubbelrum, helpension, startavgift i loppet samt hyrbil.
Svenska deltagarna i Italy Coast to Coast 2018:
Drift Running Club: Daniel Lindström, Peppe Lindholm, Claes Bodén, Alf Tumble.
Asics Frontrunners: Sebastian Pettersson, Anna Långh, Thomas Pickelner, Sanna Hed.
Runners World: Anders Szalkai, Micael Dahlén, Ulrica Winberg, Joel Yderberg.
Mer info: springtime.se.