Hoppa till innehåll

John Ajvide Lindqvist om popkulturen som förändrade hans liv

Tom Cehlin Magnusson

John Ajvide Lindqvist är tillbaka med hyllade ”Verkligheten”. För Café berättar han om sitt liv sett genom en popkulturell lins.

8 år: Harpo – My Bubblegum Gun

Jag hade fått en kassettbandspelare i present av mormor och den första kassett jag köpte var ”Smile” med Harpo eftersom jag gillade låten ”Moviestar” så mycket. Jag visste inte då att det stod en låtförteckning på baksidan och att ”Moviestar” inte fanns med där (den låg på hans föregående platta). Istället fastnade jag för ovanstående låt med dess obegripliga innehåll. ”Me and my bubblegum gun/sitting smiling in the sun” Någon?

14 år: Madness – Benny Bullfrog

Likt många andra upptäckte jag Madness i och med ”Our House” och köpte plattan ”The rise and fall”. När den var sönderlyssnad köpte jag deras föregående, ”7” och trots att jag gillade samtliga låtar på den så fick den bagatellartade tvåminutaren ”Benny Bullfrog” allra flest lyssningar. Den fångade liksom essensen av Madness för mig. De var roliga. Hade roliga omslag. Stod roligt. Gick roligt.

17 år: Depeche Mode – Somebody

Jag kom in sent i matchen och upptäckte Depeche först i och med albumet ”Black Celebration”, men sedan var jag totalt fast. Köpte eller stal samtliga album, samt japanpressar och maxisinglar. Tror jag hade fem olika maxisinglar med mixar av ”People are people”. Jag älskade deras stora, komplexa ljudbyggen, men min favorit var och förblir deras kanske mest avskalade och enkla låt ”Somebody”. Jag lystrade alltid lite extra när det var Martin Gore som sjöng, oftast bara två låtar per platta.

19 år: The Smiths – How soon is now?

Det blir tätt här, men efter The Smiths ska det dröja länge innan något får verklig betydelse. Återigen sen i matchen började jag lyssna på The Smiths precis när de splittrades, men när jag väl fastnat skaffade jag allt de gjort för att sedan följa Morrissey mer i realtid. Det handlade mycket om texterna som jag lusläste på innerkonvoluten. Jag var i den perfekta åldern för Morrisseys stämningar och dyrkade blandningen av gåtfullhet och in your face i hans texter. Ett exempel från ovanstående låt fångar det sistnämnda: ”There´s a club if you´d like to go/you could meet somebody who really loves you/So you go and you stand on your own/and you leave on your own/and you go home/and you cry/ and you want to die” Vem har inte varit där?

40 år: Håkan Hellström – Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din

Sen på bollen igen. En skillnad mot tidigare nämnda artister är att jag givetvis var medveten om Håkans existens och hade hört många av hans låtar innan han verkligen sög tag. Det skedde med plattan ”För sent för Edelweiss” som bland annat innehåller ovanstående favoritlåt som jag lyssnade på oräkneliga gånger under skrivandet av min roman ”Lilla Stjärna”. Sedan dess är jag en trogen Håkanofil och räknar dagarna till nästa låt eller album. Under skrivande av min roman ”Vänligheten” lyssnade jag igenom hela Håkans katalog ett par gånger och skrev ner hundratals särskilt pregnanta rader i hans texter. En del av dem använde jag sedan – med Håkans entusistiska godkännande – som kapitelrubriker i boken.

50 år: Laleh – En stund på jorden

Efter Depeche, Smiths och Håkan har det egentligen inte hänt så mycket, men Laleh har hänt lite grand. Det är inte den där totala omfamningen som bara gäller de tre nämnda, men jäklar vad Laleh kan få till det ibland. Låtar som får huden att knottra sig och ögonen att fuktas och ingen mer så än ”En stund på Jorden”. Tillsammans med ”Det kommer bli bra” handlar det kanske om att söka tröst inför ålderdom och död. Att veta att: ”Jag var nära/jag var nära/jag var där” och finna acceptans i vetskapen att: ”Du är bara en sten i havet/det är inte värre än så.” 

”Verkligheten” är ute nu.

Nyhetsbrev

Varje vecka skickar Cafés redaktion ut de senaste, roligaste och vassaste artiklarna från sajten så du alltid håller dig uppdaterad.