Jonas Lundqvist om tre skivor som förändrade hans liv

Turnéaktuella Jonas Lundqvist om musiken som gjorde honom till den han är.

Joel Ågren  |  Publicerad 2022-10-14 08:25  |  Lästid: 2 minuter

Jonas Lundqvist släppte tidigare i höstas det kritikerrosade albumet Den okända floden och inleder i morgon den 15 oktober en stor höstturné på Pustervik i Göteborg. Turnén når bland annat Stockholm, Malmö och Köpenhamn.

För Café har Jonas Lundqvist valt ut tre skivor som har format hans liv.

1985: Harry Belafonte – Day-O (The Banana Boat Song)

– ”Sätt på bananlåten!”. Vem det än var som styrde Volvon så var det ett måste att den skulle spelas högt och att den skulle spelas flera gånger. Jag var ett bortskämt barn men mina päron gillade att jag gillade musik. Farsan var gammal trummis och mamma gillade allt som vi barn gillade, på den vägen är det. Men hallå hur bra ÄR låten? Och hur bra var farsan några år senare som sa till grannarna som klagade att hans grabb övar trummor när han vill.

Butthole Surfers – Sweat Loaf

– Martin Elissons storasysters pojkvän hade glömt sin kassett med denna låt på, året var 90-91. Den börjar ju så vackert och sen…”And son, if you see your mom this weekend, be sure and tell her SATAN, SATAN, SATAN!”. Sen brakar hela låten loss. Det lät hårdare än nånting annat som att det var sjuka människor, friskt sjuka. Vi var ju bara tio år då men det sådde ett frö för när vi var hemma hos Gustaf Monie ett par år senare så fick vi höra Nevermind med Nirvana av hans storebror, han hade hästsvans och hade varit i USA.

Vi var sådana skitungar. Men i och med Butthole Surfers så var vi helt öppna, det var det bästa. Sen vet ju alla att det var sångaren i Butthole Surfers som visade Cobain hur man lätt kunde hoppa över en mur på det sista behandlingshemmet han var på några dar innan han gjorde det där hemska mot sig själv. Vi hade biljetter till Stockholmsspelningen 1994, morsan kom upp på mitt rum o sa: ”Sätt dig ner… Cobain har dött.” Jag behövde inte gå i skolan dagen efter i alla fall.

Nirvana öppnade upp till allt egentligen: Sonic Youth, ”god is gay”, sälj inte ut, dricka te och prata om känslor, köpa fanzines, gå på spelningar, ett sätt o se världen på – det fanns inget band som jag hade så mycket bootlegs eller intervjuer med som Nirvana. Och när folk pratade om att Pearl Jam också var bra så var ju det verkligen en anledning att aldrig mer prata med människan…

Bob Dylan – The Freewhelin’ Bob Dylan

– Jag var 19 år typ och yes, jag ville vara en känslig poet men varken jag eller mina vänner hade det i oss. Men det lät inte heller som att Bob trivdes i sitt skinn heller. Jag jobbade på 7 Eleven under denna tid, det vill säga var jag ekonomiskt independent men när jag tittade ut genom fönstret från min enrummare på en tants vind så kunde jag genom alla vackra trädgårdar se mitt föräldrahem. 90 meter fågelvägen. Jag hade lång väg kvar innan jag var riktigt fri, precis som Bob.

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2022-10-14 08:25