Han knep en Oscar som drogberoende transvestit i Dallas Buyers Club. Nu berättar han om hippiemamman som hjälpte honom att tänka kreativt – och hur han mötte voodoo på Haiti. Café har träffat skådespelaren Jared Leto.
* * *
Han hälsar som en hypokondriker: knuten näven mot knuten näve.
Det är bara dagar innan Jared Leto ska plocka upp sitt livs första Oscar för rollen som aidssjuk transvestit i filmen Dallas buyers club. Men det vet han inte än. Däremot vore det förstås försmädligt att plocka med sig en dos svensk kräksjuka hem till Los Angeles. Utifall att.
För trots en karriär av intressanta val – där han ofta valt utmanande biroller i stället för huvudroller i mer kommersiella filmer – har det varit en lång väg till nomineringen.
– Det känns faktiskt helt magiskt. Jag trodde ärligt talat aldrig att jag skulle befinna mig i den här angenäma situationen, säger Jared Leto när Café träffar honom i Stockholm.
För 20 år sedan slog han igenom som Jordan Catalano i den snyggt grungiga ungdomsserien Mitt så kallade liv, där han spelade Claire Danes stora kärlek. Sedan dess har han vridit och vänt sig för att inte fastna i det facket. Han har tvingats tacka nej till en hel del roller som skulle gett högvis med pengar.
– Min mamma var en del av hippierörelsen. Det hjälpte mig att bryta regler, lyssna till min egen röst och tänka kreativt. Jag har heller aldrig behövt leva upp till någon annans förväntningar, vilket varit väldigt nyttigt.
Mamman verkar ha varit tämligen impulsiv. Under uppväxten flyttade han runt. Ett tag bodde familjen på Haiti.
– Det var som en kulturell explosion. Och det var spännande med voodoo. Den fanns överallt på ön. Det kändes i luften och du såg hela tiden saker. Men voodoon är framför allt rituell, och det finns delar inom den som är lätta att tro på.
Som skådis har Leto ironiskt nog alltid haft utseendet emot sig. Som 42-åring är han fortfarande docksöt. Därtill med en hårlinje som av rättviseskäl borde vara förbjuden vid den åldern.
Det där med utseendet låter kanske inte som något fruktansvärt problem, men är det såklart för en skådespelare som ägnar sig åt ”method acting” och gärna söker roller i obehagliga och föga tilldragande sammanhang. Som den nedgångne heroinisten i vidriga knarkdramat Requiem for a dream eller den massakrerade albinon i Fight club i den filmens värsta scen.
– Det är förstås en fånig grej att tala om när det gäller en själv, men jag är verkligen tacksam över att mina mest uppmärksammade roller inte haft något alls med det att göra. Det har alltid handlat om karaktärer. Vilket väl inte minst utmärker Dallas buyers club, säger han.
Filmen är hans första sedan 2009 års Mr Nobody. Under pausen har han framför allt ägnat sig åt sitt band, 30 Seconds To Mars – ett projekt som många helst vill tala tyst om (i alla fall de som gillar hans filmer). Men det går inte att förneka bandets framgångar.
Under ett skivbolagsbråk 2009 började Jared Leto spela in en dokumentär, Artifact, som släpptes i november 2013 och skildrade konflikten inifrån. Bandet hade sålt miljontals skivor, men hade inte fått några royalties och visade sig dessutom vara skyldiga skivbolaget EMI nästan en och en halv miljon dollar.
– Det var ett sätt att göra något positivt av det hela. Och jag är inte så förvånad över att Artifact fick så mycket uppmärksamhet för jag tror att alla varit med om något liknande, om än inte lika extremt. Det handlar egentligen bara om korruption.
Varför valde du att göra Dallas buyers club?
– Det var en så fantastiskt bra story. Och att få spela en transkvinna som är döende i aids och dessutom beroende av droger och alkohol, är givetvis svårt att tacka nej till. Eller hur?
Är det början på någon sorts comeback?
– Jag läser ärligt talat inte särskilt många manus. Jag söker inte roller längre. Det är en fördel med att ha bandet. Eftersom den andra karriären också går att leva på, så kan jag välja. Jag är som en katt och vet att jag alltid landar på fötterna.
Klas Ekman
Foto: Marvin Scott Jarrett/Trunk Archive/Bulls Bild