Det är nästan femton år sen som regissören Noah Baumbach slog igenom med The Squid and the whale, en film som hämtade inspiration i hans föräldrars skilsmässa och tog honom hela vägen till Oscarsgalan. Nu är han åter aktuell med en uppbrottsrulle. Marriage Story släpps på Netflix på fredag 6 december, och kommer med all sannolikhet att göra upp om gyllene statyetter i början av nästa år.
Marriage Story är nämligen så bra att du önskar Baumbach betydande personlig olycka. Efter att ha sett filmen dagdrömmer man om att regissören ska gå igenom ett smärtsamt uppbrott från (den lika smärtsamt begåvade) Greta Gerwig. Och sedan träffa någon ny, bara för att kunna gå igenom ett plågsamt uppbrott ännu en gång. Noah Baumbach har nämligen tagit skilsmässan och plockat in den i sin rätta kontext igen – fjärran peppig självhjälpslitteratur, rakt in i mörkret.
Skilsmässan hade på många sätt sin storhetstid under 70-talet. Efter att ha fått upp farten under frigörelsens 60-tal slog skilsmässan ut i full blom under 70-talet: 1974-75 var antalet skilsmässor rekordhögt i Sverige. Under den här tiden tog man också skilsmässan på allvar – blodigt allvar. Skilsmässoplattan blev ett begrepp när Marvin Gaye släppte Here, My dear, Dylan sin Blood on the Tracks samtidigt som man har räknat ut att medlemmarna i Fleetwood Mac stod för ungefär 40 procent av alla skilsmässoansökningar i Kalifornien vid tiden de spelade in Rumours. Dustin Hoffman och Meryl Streep tog det till rättssalen i Kramer vs. Kramer, och hemma i Sverige släppte Gun Britt Sandström klassikern Maken. Efter 70-talet stabiliserades skilsmässostatistiken, och synen på det stora uppbrottet förändrades i takt med samhällsutvecklingen.
De senaste tio åren har skilsmässan skildrats på ett sätt som, minst sagt, antyder en förändring i hur man ser på fenomenet. I Curb Your Enthusiasm skiljer sig Larry Davids karaktär på grund av sin partners brist på respekt för parets gemensamma träbord, bokantologier om lyckan i att skiljas har släppts, så kallade ”divorce partys” blev under 2000-talet ett faktum (bland annat hos den djupt problematiske r’n’b-sångaren Robin Thicke). Någonting, vad det än är, ställdes definitivt på någon slags spets när Chris Martin och Gwyneth Palthrow för några år sen meddelade att man inte skiljdes, men skulle ägna sig åt ”conscious uncoupling”. Hade skilsmässans frigörande egenskaper fått oss att tro att den inte längre var jobbig, utan snarare något att fira?
Vissa menar att skilsmässans status inte bara har växt i
takt bara med feminismens frigörande framgångar, utan kanske framför allt även
med kapitalismens skenande framfart, och eleverat uppbrott i en relation till
något positivt. I dag ska det ses som en kantstött (och möjligen dyrköpt) framgång,
likt en iPhone med sprucken display: Nu får du ju chansen att skaffa en ny!
Vi verkar ha glömt att anledningen till att plattor som Here, My Dear och Blood on the Tracks är så bra just för att de är bottenlöst sorgliga, och därmed mänskliga. Uppbrott gör ont – oaktat det faktum att det troligen var ganska skönt att slippa vara ihop med Bob Dylan efter ett tag.
Noah Baumbauchs nya film är därför inte bara upprepning av hans adelsmärke, trassliga relationer bland neurotiska Park Slope-bor, utan skulle kunna ses som ett sätt att göra skilsmässan rent mänsklig i popkulturen igen, utan politisering eller peppig stämning. Marriage Story vågar visa på hur skilsmässan, liksom allt annat i livet som är ett nödvändigt ont och i förlängningen ändå gör livet värt att leva, är pissjobbig och förändrar oss för alltid – och just därför är värd att skildra som en av livets stora stunder.