En god vän från Skåne är på besök. Min Teheranska/Stockholmska hustru finner som vanligt detta kulturella utbyte både intressant och lärorikt.
Min skånska vän: (Med den sortens ambivalenta vokaler som man bara finner på den yttersta nordvästskånska landsbygden) Nu kurrar magen litta faktiskt, är det inte tid att hålla midda?
Min fru: Tid att hålla…vadå?
Min skånska vän: (Pekar upprört på sin mage) Midda! Tid att hålla midda!
Min fru: Middag?
Min skånska vän: (Med ett uttal på ”a” som är så kort att det inte får åka de stora åkattraktionerna på Gröna Lund utan målsmans sällskap) Jà!
Min fru: Men klockan är ju bara tolv.
Min skånska vän: (Upprört, och med om möjligt ännu kortare uttal på ”a”) Jà!
Jag: Alltså…älskling…i Skåne säger man ”middag” istället för ”lunch”.
Min fru: (Skeptiskt) Men det är ju bara…sjukt.
Jag: Ja, kanske det, men så är det i alla fall.
Min fru: Vad kallar ni middag då?
Jag: Kvällsmat.
Min fru: Du skämtar?
Jag: Nej.
Min skånska vän: (Med det distinkta uttalet som om han redan hade munnen full av middag) Såhurblirdet?
Min fru: (Tittar på honom lite som en dagisfröken skulle titta på ett barn som har munnen full av trolldeg) Här i Stockholm ”håller vi inte middag”, förstår du. Här i Stockholm, i den riktiga världen, äter vi ”lunch”. Som lite normala människor.
Min skånska vän: (Surt, och med åtminstone två ”u” efter varje ”o”) Som ”normala människor”?
Min fru: Exakt.
Min skånska vän: (Upproriskt) Så vad är man om man ”håller midda” i Stockholm då?
Min fru: Servitör.
