13.45 skulle vi mötas upp, alla helt symptomfria, i friska luften. Två vuxna och två barn med samma mål, gå segrande ur den batalj som stod för dörren.
Årets första minigolf.
Reglerna sätts innan, max sju slag, inget fusk. Alla hjälps åt att räkna och det heter spik inte hole-in-one.
Vi börjar på hål 11 för att föregå med gott exempel, visa de andra ”bollarna” att avståndet är viktigare än att följa banans tänkta ordning.
Idag känns det nästan som att vi inte är bakbundna av smittan, idag känns allt ungefär som vanligt.
The Reb gör en spik, jag blir till mig, vill ge en kram eller i alla fall en bowling-high-five. Det blev en respektfull nickning med huvudet.
Verkligheten kom ikapp mig direkt. Spiken blev som en påminnelse att inte vara nära, hålla avståndet, respektera de små enkla normer som tillåter oss att kunna röra oss relativt fritt.
Det trion jag genomgår denna kamp med inte vet är att jag vid åldern 11 tävlade i bangolf, ja inte minigolf. Minigolf säger folket som är ute en vårdag med familj och vänner och spelar som vi gjorde idag.
Bangolf säger proffsen. Ja, jag må varit ung under min proffskarriär på Norrtälje Bangolfklubb i Kvisthamra vid Pensionat Granparken, men jag var het, het som snoppen på en drake (ej att förväxla med artisten Drake, tänk Katlas brorsa).
På de enkla hinderna (gula) gick jag 18 hål på 22 slag och då fuskade jag bara på hål 9 en gång.
Däremot vid tävling gjorde sig nerverna påminda i samband med att de lättare gula hinderna byttes ut mot ”tourens” röda. Först fick man gå in till Majvor i kansliet och hämta scorekortet för att sen bli tilldelad kvällens fyrboll.
Fyrbollen kunde bestå av Åke Täckjacka, en man som varit 71 år gammal sen den första dagen han skymtades i en dunge vid Norrtäljes norra gräns.
Räkan, en annan 11-åring i föreningen som varit det största hoppet tills den dag jag entrade föreningslokalen. Klubben höll honom om ryggen likt Pep Guardiola höll Messi då Zlatan blev en del av Barcelona.
Sist men inte minst, MC-gubben ingen visste namnet på, han talade med så pass bred Roslagsmål att ingen lyckats uppfatta hans namn. Han gick under smeknamnet Läder-i-alla-väder, var talanglös MEN hans kropp hade inte lärt sig att svettas så han var fortfarande coolast på touren.
Jag levererade aldrig på tävling, jag var en träningslirare. Man hörde ibland hur de sjöng bakom min rygg ”Hallberg, Hallberg, Nisse Hallberg, bäst på träning sämst på match, Nisse Hallberg”.
Jag dansade en sommar, jag var en talang, men fick aldrig chansen i finrummet och det grämer mig än idag.
Men nu är vi ju på Aspuddens golfbar, nu är det minigolf och jag märker mellan varven att det finns en liten del av mig som är skadad av mitt förflutna inom sporten.
Rätt ska vara rätt, man ska plikta slag när man är utanför banan. Men den här vidrigt osexiga genen hos mig lyckas aldrig ta över.
För runt oss, runt mig The Reb och de två elvaåringarna flockas män med sina ungar och gör EXAKT det man förväntas av för seriösa snubbar med sina barn en vårdag på minigolfbanan.
De beter sig precis som Åke Täckjacka hade gjort.
De tror det är på liv och död.
– MEN ARTUR DU GÅR I PAPPAS PUTTLINJE!
– OM DU INTE ÄR SERIÖS SÅ BLIR DET INGET MER.
Håll tyst och håll avstånd din rövhatt!
Det enda jag ville göra idag är att vara nära folk jag tycker om i vårsolen och blir istället påmind om hur jag (under mitt proffsår) och andra snubbar reagerar så fort det utövas något där en vinnare kan koras.
Med det sagt mådde jag otroligt bra idag, jag har sett barn som av misstag råkat klappa ponnys i hästrumpan för att sen göra det andra misstaget att råka peta sig i munnen med samma hand.
Jag har hört getter som låter precis som någons gamla lärare.
Jag har fått bli arg på tävlingsinriktade föräldrar så pass att jag glömt bort världsläget.
Men framför allt, jag vann golfen med fyra slag ner till tvåan.
Jag må ha dansat en sommar men idag fick södra Stockholm bevittna något stort, en pånyttfödd legend, han spelade för en antagligen bortgången man som hade läder i alla väder.