Solen lyser över Stockholm idag. Jag tittar ut genom köksfönstret och börjar planera för denna torsdag. Jag ska träna, göra fakturor, möta upp någon jag inte träffat på snart två veckor, sen jobba, kanske ett glas vin efter. Varför har vi inte setts på 2 ve… Just det, jag är i karantän, jag är sjuk, alla är sjuka.
Genast blev det gråmulet, trots att solen strålar. Det är snöslask och ångest. Jag kan inte vara kvar, jag måste bort en stund. Jag måste fly framåt, till när denna öppna anstalt till vardag är ett minne blott. När mår jag som bäst? Var är mitt happy place? Midsommar! Kommer det ens vara midsommar i år eller skjuter vi upp det? Det får vara midsommar senare, 27 juli. Perfekt.
Det är på Gotland i år, färjan från Nynäshamns är fylld med allt från vidriga grabbgäng som ska smitta Tofta campings rabatter och sommarfirare med dålig musiksmak och luftburen klamydia (den smittar inte via samlag då dom är helt enkelt är för brölfulla för att komma närmre än två meter från det motsatta könet) till de barnfamiljer som klarade av vårens karantän utan att splittra kärnfamiljen vars kärleksrecept varit gud och inga konferensresor.
Väl i Visby hamn står bilen och väntar, som den alltid gör, det är Sur-Anders, ett kockskrälle till surpuppa man antingen älskar eller hatar. Han är en sån där typ av man som skrattar på begravningar och gråter på bröllop. Självklart gråter han inte av känslosamma själ, han gråter för att kärlek gör honom så pass provocerad att tårar är det enda verktyg kroppen kan använda sig av då det inte skulle se bra ut om han bad prästen hålla käften och tackla brudparet.
Det är inte den vanliga bilen som tar oss ner till de sydligaste delarna av öjn, ja vi säger så, ”öjn” vi som varit här sen barnsben. Den här gången åker vi med stil, det är guld-cabrioleten från Rent-a-wreck – en klassiker. Det är en bilresa som tar strax över en timme utan stoppen, men stoppen ska göras. En resa ner till Hamra är inte en resa till Hamra om man inte stannar till i Hemse för att ta en titt på den lilla stegen som är fastkedjad vid bankomaten eller köper cigaretter på macken belägen vid ICAs entré i Burgsvik.
Trots att dessa stopp får oss att komma sent till sillunchen är stoppen ett måste, det är en del av sommaren. Nu är det bara en vänstersväng vid den gamla Esso-pumpen, sen är det bara åtta kilometer mellan mig, vännerna, familjen, sillen, nubben, knäckebrödet, smöret Göran låter stå ute dygnet runt: ”FÖÖR SMÖJR SKA VAREH KLARRT ATT BREJD DIJREKT! KALL SMÖJR? NEJ DJU!”
Men framför allt är ju hon där, håret säkert solblekt, hennes ögon blir även dom som blekta om sommaren, dom byter färg, som kattögon som träffas av ljus i sensommarmörkret. Jag ser Hamra krog och mamma, som slutade röka 2007, som står uppe på trappan utanför ”bordellen” och röker en röd Marlboro så snabbt att en fortfarande kan läsa Marlboro då det bara är aska kvar. Det är där sommararbetarna bor, ”bordellen” alltså, jag har bott där i över två månader, det var som Kumlabunker byggt av plywood. Mitt ansikte var varje morgon uthyrt som swingersklubb för spyflugor. Jag vet inte hur flugor befruktar sina ägg, men sprutas det ut något hade jag ett lager av det vidriga savet i ansiktet varje dag, men vad gör det när det är sommar.
Jag går in på uteserveringen till krogen. Vi ska inte äta lunchen här, den är nog inne hos Göran och Maggis, eller jag hoppas det. Dom dukar alltid upp på flygeln, bättre att duka upp inne med tanke på alla gödselstackar runt om. Flugorna kan ta över om vinden ligger fel, ingen idé att chansa.
– Ninni!
Syrrans dotter kommer springande mot mig med sin bästa kompis Milo hack i väl. Hon är 3,5 år nu. Hon vet vad jag heter, men kallar mig fortfarande Ninni. Varför? Jo för att jag känner att det får mig att känna mig gullig, jag vet, snart 40 år gammal, men man kan aldrig vara för gammal för lite hederligt gull, Ninni är gull.
Mamma ropar att Sparrings kommer i år. Dom bor inte i Hamra utan 6 km bort i Vamlingbo, kultur-rödvinsvänsters vagga. Sparrings är underbara, Anders, Mimmi och deras tre barn. Anders (ej att blanda ihop med Sur-Anders) är manusförfattare, barnboksförfattare, poddare, tidigare komiker och stolt linnebyxa-helst-utan-kalsong-till-fest-kille. Det är som att gärdsgårdar och låga stenmurar dagar som denna får igång brunsten i honom. Det enda som får stå mellan honom och älskog med sin fru speciella tillfällen som dessa är en tunn bit vitt linne godkänt av Steffo Törnqvist.
Alla är på plats, Sur-Anders ser nästan glad ut, bröderna Ullberger har som vanligt för varma kläder på sig och låtsas som ingenting. Pappa Sparring skakar redan av tanken att midsommarstången ska tryckas ner i ett hål i backen, mamma röker, storasyrran dricker sitt vita vin aningens för snabbt för att säga till resten av gruppen: ”Det är ju fest!”. Jag står precis där jag vill bredvid den solblekta tjejen som jag vet längtat efter det här mer än någon annan och barnens vidrigt skrikiga stämmor lägger ljudmattan vissa sjuka svin kallar för ”ljuvlig musik för öronen” men just idag är musik för öronen, för att vi är ute varandra utan någon hemsk smitta som sätter skräck i landet och världen. Förutom på Tofta Camping då.
Många mår piss nu av läget som råder, jag mår också svindåligt av det. Att ligga inspärrad utan att veta när detta är över. Men vi ska vara otroligt tacksamma, för där vi ligger och mår dåligt är vi trygga. Vi har mat, vi har el, vi behöver inte fly någonstans – vi behöver bara ta det lite lugnt ett tag framöver. Visst ekonomin skiter sig för otroligt många just nu, jag är en av dom och står utan jobb tills jag vet inte när. Men vi flyr inte krig, det kommer lösa sig, vi flyr inte krig. Får ni ångest som jag precis fick, dröm er bort en stund bara, för att det kommer tillbaka. Vi vet bara inte när än och i värsta fall så skjuter vi på midsommar, för midsommar ska firas.