”Jonna kan inte komma hon är sjuk, Kristian kan inte komma han är sjuk, Henrik kan inte komma han är sjuk, Hanna S kommer hon spydde i natt men tror inte att hon smittar. Ja alla har vinteris, ja kräkis. JA JAG VET TYP BARA BAJSAR OCH SPYR”.
Det pratades alltså om vinterkräksjukan i fyran bredvid mig på tunnelbanan. Att prata om vinterkräksjukan på offentlig plats borde vara straffbart med 6-8 månaders fängelse på en väldigt o-öppen anstalt.
Det finns en oskriven lag – man pratar helt enkelt inte om vinterkräksjukan. Den mini-pest som får bankmän, förskolepedagoger, Coop-anställda och resten av befolkning att riskera spy ner sig och skita på sig på offentlig plats håller man helt enkelt tyst om.
För när en okänslig person ens tänker tanken på att nämna denna vidriga smitta får ALLA för sig att de har insjuknat. Och med ALLA menar jag såklart alla sunda och smarta människor som inte känner för att göra ner sig i kön på Hemmakväll.
LÄS OCKSÅ: Nisse Hallberg: Vi måste prata om sömnapné – eller flytta till Norge
Jag har alltid fått panik när folk pratar öppen om sjukdomar, alltså alla sjukdomar. Symptomen har liksom blomstrat ut direkt. Oavsett om det handlat om stroke, hudcancer eller gikt har jag likt den inbillade sjuke varit döende omgående efter sjukdomens namn nått mina trumhinnor.
Med andra ord, en grov släng av helt vanlig hypokondri och dödsångest.
”Du ska enligt statistiken flyga varje dag i 29 000 år för att sitta på en kärra som dammar i backen.”
Flygrädsla har även den tagit en stor plats i mitt liv, självfallet. Säger man att man är hypokondriker och inte är rädd för att en deprimerad andrepilot på German Wings ska ta en omväg via en bergsvägg samtidigt som flygkapten försöker ta sig in i cockpit med en 8 kilo tung brandyxa, då är man inte hypokondriker. Då är man bara lite skakig.
Varje resa med Belsebubs hemska färdmedel till svävande dödsfälla har hållit mig sömnlös månader innan planerad avfärd då jag varit helt övertygad att denna Fokker 50:a kommer gå i backen.
Men det händer ju inte, eller händer gör det ju då och då, men det händer ju inte en själv!
För att citera min tjej: ”Hur egoistiska är vi, hur ego kan vi vara då vi tror att det ska hända just oss?”. Och hon har ju rätt, vad är oddsen?
Jag har haft dessa siffror i huvudet sen jag var liten: 1 av 11 000 000 flygplan störtar. Du ska enligt statistiken alltså flyga varje dag i 29 000 år för att sitta på en kärra som dammar i backen.
Det sjuka är att jag fått vinterkräksjukan varje år sen skiten instiftades som den mest svenska högtid efter midsommar. Jag har räknat ut att den fått mig, hur äckligt det än är, att skita på mig en gång vartannat år. Så, nu har jag sagt det, Nisse Hallberg pluppar i byxan 1 dag på 730.
Varje dag jag kliver upp ur sängen är risken 1 på 730 att jag gör ner mig. Likt ett tvåårigt barn kan jag stå där på 7/11 med fekalier i gummistövlarna. MEN, det här har jag aldrig varit rädd för. Rädd för kräksjukan absolut, men inte för det den kan få min kropp att göra mot min vilja.
Livrädd för att flyga, men inte rädd för att förstöra flygresan för resten av passagerarna. 1 på 11 000 000 skrämmer mig mer än 1 på 730.
Dessa siffror får mig idag att inse att jag är en idiot, eller idiot kan låta hårt, men lite lätt puckad i all fall. Som att vara livrädd för kriminella gäng som är i krig med varandra då man själv inte är med i ett kriminellt gäng.
Jag blev av med min hypokondri med hjälp av en massa kognitiv beteendeterapi (KBT), där blev jag även av med min flygrädsla. Funderar faktiskt på att ta flygcertifikat istället för körkort, kan vara bra att ha när domedagen nu står för dörren. Vem fan behöver ratta en Ford Sierra söderut då vulkanerna smäller, Holland är under vatten och ryssen smällt av Öresundsbron? Ge mig ett propellerplan och en killgissande fingervisning i Svalbards riktning.
Flygrädslan är borta precis som hypokondrin, men jag är fortfarande livrädd för folk som pratar om vinterkräksjukan.
Inte för själva tillståndet men för vad denna ”nya” vomerande folkfest gör med mig en gång vartannat år, att pluppa i pantalonesen helt utan förvarning.
För att sitter vi uppe på 10 000 meters höjd i en Boeing 737:a och någon ens tänker tanken på att prata om det man inte får nämna är risken 1 på 730 att min bakdel får andrepiloten att välja omvägen via en bergvägg.