Jag var precis hemkommen från ett träningspass på Lidingö. På vägen hem hann jag slinka förbi på kontoret för att skicka iväg några fakturor. Schemat var tajt idag, men jag var fan fläckfri hittills. Jag var på den här dagen likt en jävla kobra, det var jag som bossade över onsdagen – jag var mannen, jag var ostoppbar.
Men jag hade fortfarande kvar några grejer på dagens ”att göra-lista”:
- Sätta upp klädhängaren som en halvpackad Johanna Nordström slet ner i vredesmod i somras.
- Laga/filma en middag för att sen lägga ut på Instagram.
- Skriva en krönika: En kärleksförklaring till den rena rumpan, en hyllning till bidén.
Jag sicksackade fram i hemmet, inte för att jag behövde bara på ren feeling. Hämtade verktygslådan: Slagborr, nya skruv/plugg och en stol för att komma upp. Jag hade inte tid att tänka, jag skulle visa den där klädhängaren med sin polare betongväggen vem faaan det var som bestämmer i det här huset.
Steg ett var att få bort gammal plugg från skruv så att jag får skruv ur klädhängare. Enkelt, watch me! Jag är en händig kille, NU KÖR VI SA JAG! JIIIIIHAAA.
Hur gör man det? Hur fasen får jag bort pluggen? Slängde ett getöga ner i verktygslådan, YES, morakniv. Det är ju det moraknivar är till för. Dom är till för att pepp-stressade killar ska sprätta bort betongplugg.
Klipp till fyra sekunder senare.
– HORKUKSUNGE! KUUUUUKEN!
Morakniv har penetrerat vänster handflata strax under pekfingret, läkarteamet får komma in på planen, det signaleras för byte, matchen är över för Hallberg, schemat är spräckt.
Här förstördes allt. Jag skulle ju lära internet att laga mat men framför allt skulle jag förklara för alla er att ni konstant går runt med bajs på insidan av era skinkor då ni inte använder bidé.
(Jag är fullkomligt medveten om att bidén kom på 1700-talet för att förhindra allvarligare underlivssjukdomar och sedan användes av prostituerade på de finare bordellerna så att de kunde hålla en bättre intimhygien mellan kunder. Men idag är det kanonbra att använda efter du gjort nummer två! Då ingen yta blir ren från rödvinsbajs genom att endast tvättas med torrt papper, det fattar till och med folket i Finland för där finns en duschslang vid varje toalettstol. HUR KAN VI INTE HA KOMMIT SÅ LÅNGT I SVERIGE?! Nu ska jag hoppa ur den här parentesen för att jag hann ju inte skriva krönikan om min förkärlek till bidén.)
Mer av Nisse Hallberg: Minut-för-minut-rapport av den värsta resan i mitt liv
Blodet rann nu längs ner min arm men jag brydde mig föga då jag på senare tid har fått för mig att jag inte är rädd för någonting. Kniven gick djupt, snittet var inte bredare än tre cm, men såret var så pass djupt att ett thailändskt fotbollslag skulle kunna gå vilse i mig.
Jag rev loss en längre bit hushållspapper och knölade ihop det till en boll, en blodstopparboll. Lugnt och sansat likt en ninja (riktig ninja, inte som han PT:n Mårten som hävdar att han är en ninja. Riktiga ninjor skryter inte Mårten, avslöjad!) så tog jag min friska högerhand och lät den smyga in i kylskåpet för att leta rätt på mina nyinköpta delikatessköttbullar. Jag tog en stadig grabbnäve av det bruna guldet och på gammalt Joelbitar-manér mosade jag dessa läckra rackare rätt in i hajgapet.
Energin skickades rätt in i gubben, nu var jag redo att beställa en taxi till akuten. Första gången jag fått åka till akuten med vetskapen om att jag har ett fel på riktigt – om jag nu skulle klara mig dit, förblöda har folk gjort innan mig så goda råd är dyra.
Jag kommer ner till taxin. Chauffören visste att det här kunde vara min sista taxiresa i livet. Han kör i 150km/h, han kör som Kenny Bräck, Ghanas Kenny Bräck.
Väl framme springer han runt bilen och öppnar dörren för mig.
– Skynda nu, skynda och lycka till! Lev, du ska överleva!
Väntsalen är öde, för första gången i livet har jag lite tur i samband med ett akutmottagningsbesök, kanske skulle jag hinna ikapp dagens schema? Jag kunde återta kontrollen! Skulle jag få skriva texten som får folk att sätta sig på speglar för att lära sig bli vänner med sina ”rena” prutthål.
Mitt nummer visas på tavlan och jag tar mig fram till sjuksköterskan i den DDR-pyntade glaskuben. Han tittar ner på mitt näst intill söndertrasade vänstra pekfinger och konstaterar att jag är tvungen att sy och det nu.
Men skulle jag få göra det på den ödelagda akutmottagning jag befann mig på för tillfället? Icke! Var tvungen att ta mig till den närliggande närakuten där de uppenbarligen tog hand om de absolut värsta skadorna. Jag sprang dit, på riktigt sprang. Jag sprang inte av rädsla utan för att man måste ha bra kondition i krigssituationer trots det faktum att man håller på att förblöda. ”Ryssen kommer inte skona de skadade” för att citera min gamla granne Leffe.
Mer från Nisse Hallberg: ”Är jag ensam i Sverige om att hata hotellfrukost?”
Jag kom in på Rosenlunds närakut och möttes av en skylt som sa, ”HÖG BELASTNING, MYCKET LÅNGA VÄNTETIDER”
Jag tog en ny kölapp för att sen kliva in i väntrummet, ett väntrum är en försköning av det mina ögon skådade, jag hade hamnat i helvetet. Jag insåg nu vad mannen i DDR-kuben precis gjort mot mig. Han hade agerat Sankte Per och glasrutan var hans Pärleport.
30 minuters väntetid bara för att prata med deras egen Sankte Per, stressen var tillbaka. Jag höll en pappershandboll någon doppat i grisblod i vänsterhanden.
Jag såg mig omkring och insåg att ingen där inne var sjuk på riktigt, jag hade tillslut hamnat på platsen dit man skickar alla hypokondriker trots det faktum att jag var döende. Det såg exakt ut som ett väntrum på film, folk satt med hönor i knäna, det röktes inne och någon förlöste ett barn vid läskautomaten. Nej inga hönor, cigarretter eller navelsträngar men känslan var där. Det kändes som att Kommandoran från Lönneberga kunde komma in vilken sekund som helst och ta sig en nyckel snuff.
Här slog det mig även att allt pekade mot att ingen i detta väntrum där vi satt tre personer per kvm ägde en bidé, så många bajsskinkor på sån liten yta, panik, för mycket fekalier, JAG MÅSTE UT OCH DET ÄR NU!
Jag fick en snilleblixt: Jag ska knulla systemet, Hallberg skulle ta bakdörren in på sy-festen.
Jag stormade ut på gatan igen och ringde en närakut på Kungsholmen. Yes, dom har tid till mig om 90 minuter. Men dom tipsade även om en annan på Södermalm som skulle kunna gå ännu snabbare.
Jag kunde nu åka hem – äta en snabbmiddag, kanske bajsa, om så spola rumpan, sen sy hand. Back on track!
Kommer hem och lagar middag med högerhanden medans jag på en konferensresandes vis nonchalant står i kö med högtalaren påkopplad. Jag är ”först i kön” i denna vidriga u-landstelefonväntlista i 22 minuter.
Pasta ”rojo” med brända delibullar med ett glas ko-pattsmjölk som var bäst innan 8/11 stod på menyn. Svara nu för i helvete, handen måste snart amputeras.
Efter 28 minuter svarar någon trött Kerstin:
– Nej vi är fullbokade.
DÖ KERSTIN!
Ok, ringer Kungsholmen igen, dom ville ju iaf hjälpa mig. Kungsholmen svarar:
– Nej nu är vi fullbokade.
DÖ KUNGSHOLMEN!
Här insåg jag att jag precis blivit knullad av systemet – det systemet jag skulle knulla. Det sved, dålig förlorare.
Fanns bara en sak kvar att göra, att åka tillbaka till hypokondrikernas förlovade land. Jag, killen som gav fingret till alla inbillade sjuka i dödens väntrum var tvungen att åka tillbaka, tillbaka till pöbeln.
Jag kunde inte dö nu, inte än, har dejt på fredag, vill gå på dejt på fredag, ville inte göra dejt besviken.
Personer i mitt kvarter måste undrat om någon (läs: jag) lajvade ”Scener ur en tjackpundares liv” då jag sprang runt med en blodig hand och mockajacka. Dom skulle bara veta det ni vet, jag försökte överleva.
Tillbaka på låtsassjukhuset fick jag nu snabbt komma till Pärleporten. Mysig tant som man ville bli bjuden på smörgåsar av skrev in mig. Hon kan ha hatat mig, hon kan också ha älskat mig. Hon kan även haft en bidé, jag gillade henne och det skarpt.
Det verkade som att hon flyttade fram mig i kön. Vi hade kemi, vi var ett team.
Störde mig återigen på att jag inte fick det riktiga sjukhuset, det här var kulisser. Här förlöste man inga barn med akuta kejsarsnitt eller plockade ut pistolskott från gängrelaterade uppgörelser. Här baddade man hysteriska damer vid namn Anne-Mai i pannan med voltarensalva och plockade ut vaxproppar stora som gråsuggor på densamme.
Nu satt jag plötsligt först i kön, bredvid en kille som antagligen suttit där sen han hade lugg, nu var han flint.
Jag behövde bara vänta i tio minuter innan dom ropade upp mitt namn. Det var som att någon annan förutom jag själv visste att jag förtjänade det här, karman visade sig för första gången i mitt gråa liv.
Jag flöt fram mellan alla ”människor” med inbillad galopperande döds-AIDS och gav dom mentala fuck You. Här kom en kille som är sjuk på riktigt och skulle laga kroppen.
Tre riktigt feta stygn senare var jag på väg ut, läkaren frågade om jag behövde en rullstol eller åtminstone en sjuktransport. Jag förklarade för henne att man måste vara stark i krig och tackade så mycket för hjälpen.
Väl hemma igen gjorde sig delibullarna sig påminda. Jag fick göra nummer två, torkade rumpan och tog sen en dusch. För så gör vuxna människor när som fått avföring på kroppen.
Jag mår nu bra trots en massiv blodförlust och det kan vi tacka svensk sjukvård för. Tack för att ni gör ett jävla kanonjobb.
Några som inte gör ett kanonjobb är alla föräldrar i sverige. Barn får lära sig torka sig i rumpan helt på egen hand, den tekniken följer oss till den dagen vi dör.
Tänk på det, tror ni mig inte så bli vän med ert arsle. Om ni säger att ni är bra på att torka rumpan och inte behöver hjälp i form av vatten, ta en titt nästa gång ni är ”klara” och era liv kommer inte bli detsamma.
Tacka mig sen.