En pissljummen bryggkaffe från Pressbyrån, det fick bli uppvärmningen.
Jag satte mig precis ner i andraklassvagnen på det gamla mjölktåget som ska ta mig till Uppsala. Det luktar annorlunda här inne, på ett negativt vis. Killen framför mig tycker att det är hans rätt att mosa i sig en Diablo-korv med två sorters senap och extra räksallad.
Till höger? Där sitter en äldre kvinna med sin blöta hund, en vidrig liten varelse som någon borde gjort lampolja av för längesen.
Jag är på ett riktigt jävla pisshumör idag. En sån dag där en vanlig knegare kan gå tidigare från jobbet av den enkla anledningen ”jag har en shit and fuck day”.
Problemet för oss ”kulturarbetare” är ju att man inte kan ställa in eller sjukskriva sig på grund av humöret. Man får bita ihop och låtsas vara den peppade clownen, man får måla på ett stort leende innan man kliver in på scenen.
Jag har ju själv insett att detta inte stämmer, inte fan kan folk med andra jobb inte bara gå hem. Men låt mig leva med den bilden. Jag romantiserar den bilden.
Den senaste tiden har jag kommit till en massa insikter som fått mig att inse att jag i många lägen beter mig som en 13-årig pubertal pissunge. Det är dom insikterna som får mig att vilja gå in i en MMA-oktagon och spöa skiten ur någon, alternativt åka på storstryk.
Det lutar nog åt det andra alternativet då jag är ungefär lika bra på slagge som jag är på att dansa, och man dödar inte någon med en halvrisig jitterbug man lärde sig av mamma när man var 12 år.
Innan jag satte mig i denna tjocktarm till kupé spelade jag in ett nytt avsnitt av min och Christopher Linnells podcast Nisse Å Den Där Äldre.
Jag var på sämre humör då. Jag försökte få honom att förstå att jag hade rätten att vara arg, upprörd och svinlack. Han förstod inte det, inte alls, snarare tvärtom faktiskt. Däremot tyckte han att det var en fantastiskt bra idé att börja med någon form av kampsport – han hade till och med ett tips, en ingång.
LÄS OCKSÅ: ”Varför går stockholmare så jävla långsamt”?
Vi spelar in pocasten på Epicenter i hjärtat av Stockholm, vad det är? Det är ”A house of digital innovation”. Vad det betyder? Ingen jävla aning, men dom bjuder på kaffe och det är fruktansvärda mängder män som bär kavaj och färdigslitna jeans. Som en dagskonferens för Jack & Jones kundregister.
Hur som, det finns en kille i byggnaden som har någon form av kampsportskurser. Mäster Samuelsgatans egna lilla Steven Seagal. Christopher säger att han kan fixa ihop oss, att den här killen är perfekt.
Jag känner här att jag kanske inte är så sugen ändå, att det kanske inte är en 100 kilos ninja med svart bälte i att mörda jag behöver ändå. Jag kanske bara får ta ett par djupa andetag och inse att jag inte har någon anledning att vara arg.
Christopher försöker lugna mig och säger:
”Nej lugn nu, han är en bra kille. Han har inget svart bälte. Jag tror han har gult bälte, han är snäll. Han har haft det lite tufft på senaste bara, ligger i skilsmässa och företaget backade nåt otroligt förra året, tror till och med att han fick en revision. Sen verkar det som att hans fru vill ha full vårdnad av de två döttrarna.”
SKULLE DET HÄR VARA LUGNANDE?
Det där är ju det sista jag vill gå upp i en ring mot. Håkan eller vad detta monster heter har ju ingenting att förlora! Jag hade hellre gått upp mot Alexander ”The Mauler” Gustafsson jag ljugit ihop att jag har ett förflutet med hans fru, bara för att krydda stämningen lite.
Nej nu vill min vän att jag ska in och brottas med en svinledsen kille i judopyjamas som knappt har råd att betala hyran. Allt detta ska ske utan någon vidare tillsyn mitt i ett kontorslandskap i centrala Stockholm.
Det kommer inte att ske. När jag inser det märker jag att jag inte är lika arg längre, snarare lättad. Den vanligaste anledningen till att jag blir okontrollerat arg och besviken är jag själv.
När jag inser att jag egentligen inte är arg på en person utan det faktum att personen jag är arg på har rätt. Idag insåg jag till exempel att mitt jobb och dess få arbetstimmar i veckan gör mig till en slö person. För på riktigt, vem går upp klockan 11.00 drar runt lite i lägenheten, äter lunch och sen tar sig en gubbtuta mellan 14.30 till 15.00?
Ja jag är tydligen den killen, varesig jag vill eller inte. Men det är inte för sent att ändra på det! Att jag har feber är ju en sak man kan skylla på. I alla fall den här gången, men det här händer ju titt som tätt.
Jag har ju inte varit uppe och mjölkat kossor klockan 04.30 för att sen bygga en ny gärdsgård mot Henrikssons tomt, grävt ur torrdasset för att fylla på varmkomposten så att vi har något att gödsla jordgubbslandet med. (Ja, folk gör så. Dom gödslar självmant sina egna jordgubbar med grejer som lämnat kroppen då det knackat på bruna dörren.)
LÄS OCKSÅ: ”Nisse Hallberg: Vi måste prata om sömnapné – eller flytta till Norge
Utför man sådana sysslor får man ta en gubbtuta, är man ensamstående förälder får man ta en gubbtuta, men man har fan inte rätten till det när man jobbar som ståuppkomiker fyra dagar i veckan och går ur sängen klockan 11.
Där sätter till och med jag ner foten. Hur ska jag då lösa detta? Är jag kanske deprimerad utan att veta om det?
Går jag runt och är ett psykfall?
Är jag loco i mitt huvud?
Det finns bara ett sätt att ta reda på det, och det sättet heter så mycket som FLOW. Man ska tydligen rådfråga läkare innan användning men vet ni vad, det har jag inte tid med. (Att inte rådfråga en läkare innan du genomför en behandling med FLOW är alltså INTE att rekommendera reds anm.)
Flow är alltså som ett diadem man klämmer fast i pannan – den ska stimulera hjärnan, och min hjärna är redo. Man ska känna skillnad från första dagen och upp till sex veckor. Jag siktar på tre dagar – jag har självförtroende.
Så istället för att gå in i oktagonen och komma flygande med höga knän testar jag nu detta och ni ska få vara med på resan.
Varje vecka i sex veckor kommer jag hålla er uppdaterade: Kommer jag kunna sluta gubbtuta med hjälp av detta ”teknikens under”? Jag kan bara hoppas.
Nu rullar tåget in på Uppsala C. Diablo-korvslukaren har räksallad på tröjan, lampoljan med puls slickar sin tant i ansiktet för att kontrollera att hon inte dött, hon har sovit ljudligt sedan Knivsta och jag är inte lika arg längre. Jag har insett att jag kanske inte är perfekt, för vem fan tutar utan att gjort sig förtjänt av det.
Nu ska jag snart upp på scenen, och skämta för Kakan Hermansson trots att hon inte är på plats, för jag vet att hon vill höra om det ”lilla bruna”.
Nästa vecka kanske jag är en ny person, tack vare Flow.
Häng med!