Nisse Hallberg: ”Därför är min testikel det enda som står i vägen för det perfekta julfirandet”

För första gången i mitt vuxna liv har jag en nästan barnslig längtan till jul. Jag vet inte om det är för att jag kommit ur mina tidigare mönster. Mönster som var kryddade med ångest, kryddan som är det ständiga resultatet av gediget festande.

Har jag med min mer vuxna inställning till vardagen (bortse från en tidigare Köpenhamsresa) på något vis lyckats locka fram det lilla vidriga barnet Nisse?

För det mesta har gått min väg sen jag började leva mitt liv lite mer sunt. Standup-gigen går bättre, hemmet är finare, träningen har gett mig en muskelpatte, ja en muskelpatte (jag kan bara få en muskelpatte då halva bröstkorgen tycks ha fått sig en tryckspark i tidig ålder, chipstutten på högersidan är där för att stanna, tills döden skiljer pattarna åt osv), jag går upp innan 11 på dagarna och jag har börjat dejta en tjej. Ja om ni frågar mig dejtar vi, om ni frågar henne kanske hon svarar: ”Jag jobbar bara i kassan på Coop och ja han handlar hos mig nio gånger om dagen.”

Vi har setts på tok för kort tid för att det inte ska upplevas som otroligt obehagligt att jag skriver om det i en krönika men testa själva att komma på något nytt att skriva om en gång i veckan, det är ett jävla helvete.

Men som ni förstår är det mycket ljus i Hallbergs liv för tillfället och det ger mig en jävla pepp inför julfirandet. Eller nej nu ska vi kalla det vinterfesten så att alla högaffels-miffon som tror att det kommer råda sharialagar i Sverige innan året är slut ska koka över och sluta läsa.

Men vinterfesten, faaan va jag längtar! Jag kan till och med tänka mig att vara tomte i år igen, bara för att se barnen bli så där glada barn kan bli på en vinterfest. Nu blev dom nog mer rädda än glada förra året då min älskade vän Leos mamma, den underbara Elisabeth, glömt köpa tomtedräkt och gjort en för egen maskin. Fetvadd, två grytlappar och lite snickarglädje skapade ett vinterfestmonster som inte någon skådat tidigare. Jag såg ut som någon som blandmissbrukare iklädd min mammas rosa pläd som cape.

I år är första julen (jag byter tillbaka till julen, dom har ändå slutat läsa) som min systers lilla dotter kan komma att minnas. Jag kan komma att skapa hennes första riktiga julminne. Ända sen den ungen föddes har jag nämligen varit rädd att bara vara ett fotografi, att jag skulle hinna dö innan hon började minnas. Att hon skulle behöva plågas i resten av sitt liv med berättelser om hur mycket hennes morbror älskade henne. Det är min största skräck i livet!

”Jag är fullt medveten om att jag är en av Sveriges ledande hypokondriker men en knöl är en knöl och den skiten kommer och förstör allt för mig för tillfället.”

Men så kan det ju inte bli nu när det nya ”ljusa” är min vardag, eller?

Igår kväll, efter jag hade kissat, duschat eller dragit en lycklig Tarzan, jag minns inte, upptäckte jag något som skrämde livet ur mig: Jag hittade en hård knöl eller eller knuta under min högra testikel. Det var som att någon drog ner mörkläggningsgardinen en strålande sommardag, allt det ljusa sögs nu ner i ett svart punghål.

Jag är fullt medveten om att jag är en av Sveriges ledande hypokondriker men en knöl är en knöl och den skiten kommer och förstör allt för mig för tillfället.

Jag försökte fixa snabba läkartider hela dagen men väntetiden på att få komma till en vårdcentral är lång, framförallt om man heter Nisse Hallberg och ropat varg så många gånger att till och med vargen har tröttnat.

Mer av Nisse Hallberg: Krönikan som aldrig blev av – nära att sluta med begravning

Jag vet även att jag inte kan göra något åt det innan jag vet vad det är, och det behöver ju absolut inte vara något över huvudtaget.

Det enda jag vet är att jag inte kommer chansa på att bara bli ett fotografi, jag måste få systerbarnet att minnas mig om det nu är det sista jag gör, frisk eller sjuk.

”Jag ska sjunga för min systerdotter, lära mig moonwalk, imitera alla Teletubbies, prutta tills jag skiter på mig, kanske skära av mig ett öra.”

Julen kommer alltså komma tidigt i år för min yngsta bästa kompis, hon ska fan få julklappar varje dag fram till dopparedagen.

Jag ska sjunga för henne, lära mig moonwalk, imitera alla Teletubbies, prutta tills jag skiter på mig, kanske skära av mig ett öra, skära av mig andra örat då jag ändå har feeling. Jag ska göra allt för att ge henne ett minne OM det vore så illa att jag är sjuk på riktigt denna gång.

Skulle jag däremot inte vara sjuk, eller vara sjuk för att sen bli frisk, kommer hon alltid ha en morbror utan öron som är svinbra på att prata bebisspråk samtidigt som han gör en moonwalk totalt nerskiten.

Nu håller jag tummarna för att det bara är hjärnspöken då jag inte är redo att bli den första kastraten i världshistorien som låter som en tecknad jätte.

Det blev en kort text denna vecka jag är fullt medveten om det men ni får ha överseende med det jag kämpar med skenande ångest inför var detta ska landa och vi vet ju alla att jag skriver för långt i vanliga fall så vi kompromissar denna vecka, ni får bjuda på den.

Hoppas vi hörs nästa vecka, om inte är jag inne för kremering och då får ni lova att tänka på mig varje gång ni får lite skit i ögat.