Det är en grå novemberdag. En sådan måndag som är så grå att ingen tittar snett på den som gömmer sig i en luvtröja, som tar påtår utan att fråga om det ingår, som gäspar utan att hålla handen framför munnen. Höstledan är här, och väldigt lite finns att göra åt saken. På den gamla biografen Paraden vid Karlaplan i Stockholm ligger numera en kvarterskrog med samma namn. Genom glasdörrarna kliver en ståtlig gestalt med lockigt hår, smal skinnjacka och isblå ögon in genom dörrarna, fem minuter innan utsatt tid.
29-årige Rasmus Luthander gör en av de största rollerna i Jonas Gardells nya succéserie De dagar som blommorna blommar, som är gjord tillsammans med regissören Simon Kaijser och producenten av Maria Nordenberg – trion som bland annat har gjort dunderhyllade Torka aldrig tårar utan handskar. Till vardags arbetar Rasmus på Dramaten men gjorde i och med seriestarten den 1 januari debut för den stora publiken. Ett faktum han inte verkar lägga mycket tanketid på – helst vill han prata om AIK:s fortfarande färska SM-titel.
– Det var verkligen en lättnad. Jag tittade mycket på fotboll förut, men hade ett uppehåll på säkert tio år – jag var så upptagen med att vara skådespelare. Nu har jag landat i det på något sätt. Nu har jag börjat söka mig tillbaka, försökt spela och titta så mycket på fotboll som möjligt. Om man nu ska intellektualisera det så är det ju intressant att se krafter mötas, det är väl vad man vill göra på teatern också, säger Rasmus.
Med en närmast provocerande pigg blick berättar han om hur han fick rollen som – av allt att döma – inom kort kommer göra hans ansikte till ett av Sveriges mest igenkända.
– Det var något som klaffade. Jag kände att det här, det här passar mig. Det kände jag när jag provspelade. Å andra sidan har jag känt så flera gånger och inte fått rollen, skrattar han.
Går du och förbereder dig på att ditt liv kommer se ganska annorlunda ut snart?
– Nä. Jag försöker tänka att man inte vet hur det blir. Det är en jättestor ensemble – det är inte bara jag i bild hela tiden, haha. Jag tänker nog så att förhoppningsvis blir det bra, och att det når en stor publik. Och det är inte bara ett försök till ödmjukhet, faktiskt.
Hur har det varit att jobba med Jonas Gardell?
– Jag har inte jobbat så mycket med honom personligen, men snacka om vilken tonträff han har. Han lyckas umgås med stora existentiella frågor om liv, död och lidande utan att det blir pretentiöst eller svårtillgängligt. Det här är ju den finaste tv:n man kan få göra tycker jag.
När man träffar Rasmus så framstår han som närmast hopplöst förutbestämd att bli Sveriges mest älskade ansikte år 2019: snygg, teatral och mycket vänlig. Han talar tydligt, gräver i sig själv för att hitta mörka anekdoter och hjälper till på traven när en dörr ska öppnas eller en mening ska avslutas.
Har du inga motgångar i livet?
– Det är motgångar hela tiden tycker jag, på olika sätt. Haha. På ett sätt har jag en Håkan Hellströmsk offermentalitet: allt går åt helvete. Det är grundläget för mig. Jag är en dålig förlorare, så jag identifierar mig som att jag är i motgång hela tiden. Jag spelade pingis med min brorsa till exempel, jag blir fullständigt galen när jag förlorar. Jag kan inte ta den motgången. Jag skriker, kastar racketen… jag är McEnroe.
Har du någon du skulle behöva be om ursäkt till?
– Jag fejkade en astmaattack för min brorsa när vi var små. Det kan fortfarande komma som ett sting. Det var någon maktgrej, och han blev så himla rädd. Jag kanske var fjorton och han tolv år. Så gör man inte. Så jävla elakt, jag ska säga förlåt till honom. Ordentligt.
De dagar som blommorna blommar finns att se på SVT Play.