Hoppa till innehåll

Olof Lundh: ”Landslagschefen sa till mig att spelare hatar mig och att jag borde sluta”

Olof Lundh

Sveriges meste fotbollsjournalist om Zlatan-hat, körsång och krökande kollegor.

Namn: Olof Lundh.
Född: 1966 i Lund.
Bor: I Gamla stan i Stockholm.
Familj: Partnern Åsa och barnen Buster och Ragnhild från en tidigare relation.
Karriär: Började sin journalistiska yrkesbana i slutet av 1990-talet, och var bland annat Expressens New York-korrespondent i början av 2000-talet. Han har sedan 2006 jobbat som fotbollsjournalist på TV4 och Fotbollskanalen.se. I dag syns Olof Lundh som expert och tyckare i TV4 och Cmores fotbollssändningar, driver podden Lundh, skriver krönikor och är starkt förknippad med sin granskande sportjournalistik. Han vann priset Årets sportjournalist 2015 ochhar släppt böckerna Vad jag pratar om när jag pratar om fotboll (2016) och Allsvenskan enligt Lundh (2018).
Aktuell med: Boken Landslaget enligt Lundh (Bazar förlag) som sträcker sig över två decennium av Lundhs nära bevakning av svenska herrlandslaget i fotboll. I butik den 23 september.

Du släpper bok om landslaget. Vilka är bomberna?

– Det kommer finnas saker som en del reagerar på, men bomben tror jag är helheten. Jag har följt landslaget i över 20 år. Om man är intresserad av landslaget tror jag man får en annan bild om hur det är och vad som kommer fram och vad som inte kommer fram.

Landslaget och du har haft flera uppmärksammade konflikter. Vilken är den jobbigaste konflikten du haft med landslaget?

– Det var efter hösten 2015 när Sverige gått till EM. Då sa Lasse Richt, som var landslagets fotbollschef då, till mig att ”Hamrén hatar dig. Zlatan hatar dig. Andra spelare hatar dig. Du borde sluta”. Det var inte en sån publik konflikt, men det var ändå så att man åkte hem och funderade på vad man skulle göra.

Aj.

– Han sa det efter en presskonferens och efter den ringde Lasse Granqvist och sa att jag hade blivit Årets sportjournalist i Sverige 2015. Det var ju en viktig signal att det finns de som tycker att det jobb man gör, att man ställer jobbiga frågor är bra.

Det här var i samband med den uppmärksammade Zlatan-texten i Café va?

– Ja. Det har sitt ursprung i en krönika som jag skrev i Café under augusti 2015 om Zlatan och bevakningen av Zlatan, som på nåt sätt kulminerade några månader senare.

Du känns oerhört lugn och trygg när du hamnar i konflikt. Får du en kick av att vara i polemik?

– Ibland fattar man inte hur stort saker och ting ska bli. Men nånting måste ju finnas i det att man dras till det. Det fanns ju en förhistoria för folk som bara såg presskonferensen – att han var arg på mig för den här artikeln i Café, snarare än att han var irriterad på mina två frågor som var oerhört lama.

En helhetsbedömning av grävande bök och stök.

– Ja. Ganska ofta har folk blivit irriterade utan att jag ställt speciellt tuffa frågor.

”Landslagschefen Lasse Richt sa till mig att Hamrén, Zlatan och andra spelare hatade mig och att jag borde sluta.”

I boken tar du upp Zlatans rasistkritik mot Janne Andersson, och det låter som att du tycker Janne och kanske främst SvFF borde förstått att den här typen kritik och frågor skulle komma. Kan du utveckla?

– Jag tycker att Zlatan har en poäng om man tittar på svensk fotboll i stort. Svensk fotboll i stort speglar samhället. På planen finns ju mångfalden, men du ser inte mångfalden på tränarbänken och du ser definitivt inte mångfalden i styrelser och liknande. Där har svensk fotboll misslyckats tycker jag. Hade Zlatan riktat sin kritik dit hade jag mer köpt det än att han nu felaktigt hängde upp sig på Jannes första startelva och trupp, där han inte hade full koll.

Okej.

– Det måste hända högst upp om man tror att det ska hända längre ner: I landslagsstaben, i förbundsstyrelsen. Jag menar det är ett skämt att svensk fotboll har parollen ”Alla är olika – olika är bra”. Tittar man på förbundsstyrelsen är majoriteten äldre svenska vita män.

Var ska man börja?

– Man kan verkligen säga till Janne att det är klart han måste ha mångfald i sin ledarstab. På ett mästerskap är de ju fler än spelarna, de är över 23 stycken. De är klart att man kan jobba med det.

Olof Lundhs nya bok ”Landslaget enligt Lundh” finns i butik från 23 september.

LÄS OCKSÅ: Så mycket bryr sig spelarna egentligen om matchbetyget – läs ett kapitel ur Olof Lundhs nya bok

Albin Ekdal pratade en del om sitt drickande i sitt sommarprat. Du som är närmre spelartruppen än de flesta – hur mycket dricks det under en säsong?

– Min bild är att de unga spelarna är så otroligt noggranna.

Ludwig Augustinsson-typerna.

– Ja, precis. Och John Guidetti var ju i början av sin karriär väldigt noggrann, drack ingen alkohol och tränade mycket extra. Min känsla är att man är oerhört seriös kring det i jämförelse med hur det varit tidigare.

Okej.

– Sen får man flika in det här med avståndet till spelarna i dag i jämförelse med tidigare. Hade jag varit i 30-årsåldern kanske jag hade rört mig på samma ställen som spelarna. Jag har aldrig varit inne och rotat så mycket i spelares privatliv när det gäller festande och liknande. Min känsla är att det krökas väldigt lite. Men det är inte så att jag är med dem på klubben V eller så.

Du är dock med journalisterna och där krökades det på under 80- och 90-talet.

– Mats Olsson, som jag känner, har berättat om en av sina första jobbresor med sportjournalister, jag tror det var Canada Cup i hockey. Han trodde det var ett jävla rockband på turné men det var de svenska sportjournalisterna. När jag kom in hängde några från den generationen kvar, men de försvann ju sen. I dag går det inte för alla – även tidningar har sändningar – och man är i tjänst nästan dygnet runt. I dag träffar man fler sportjournalister i gymmet än i baren.

”Jag sålde vår VM-singel på parkeringsplatsen utanför Pontiac Silver Dome till fulla svenskar på midsommarafton.”

Du har haft ett högt arbetstempo i många år med podcasts, böcker, krönikor på Fotbollskanalen, expert i C More och TV4:s sändningar – hur orkar du?

– Jag började väldigt sent och var inte klar journalist förrän jag var 30 år. När jag kom in på Expressen var vissa av stjärnre- portrarna 8-10 år yngre än mig. Jag var otroligt osäker som 30-åring och hade bara ett recept att ta mig fram: jobba jävligt mycket. Sen har det fortsatt som en drog på något sätt. Om man är arbetsnarkoman är inte det ett missbruk som ifrågasätts på samma sätt som om man spelar eller krökar. Men jag börjar känna av nu att jag blivit äldre.

Jaså?

– Ja. Men vissa saker har man lärt sig. En gammal mittback vet ju ofta var man ska stå snarare än att man behöver kasta sig in i alla dueller till höger och vänster.

Foto: Emma Svensson

Du har gått genom rutan med din ska vi kalla det intensiva vinnarvilja i Filip och Fredriks frågesportssuccé Alla mot alla. Vad har programmet betytt för dig?

– Förutom en jävla massa ångest för att jag blir arg när jag inte kan saker?

Mm.

– Givetvis vill jag vinna, men jag vill också kunna saker och när jag inte kan saker så blir jag frustrerad. Men det är slå- ende vilket genomslag det programmet har fått. Jag möter folk hela tiden, och det kan vara folk i alla åldrar, som håller på mig och tycker att Filip och Fredrik är för jävla elaka mot mig – vilket också är skönt att få bekräftat av andra att de också är.

https://www.instagram.com/p/B5GopMcg_MK/

Du har gjort en VM-låt?

– Ja!

Bollen är svart och vit från 1994 – varför finns den inte digitalt?

– Jag kan skicka den till dig. Vi har spelat den när vi gjorde Superlive. Den gjordes 94 när det var CD som gällde. Den tråkigt nog avlidne Hasse Ingemansson skrev både musik och text. Sen var det personer från skånska band som Sinners och Girls som var med. Jag skickar omslaget så får du se vilka som var med.

Haha, tack!

– Vi fick faktiskt en bra recension av Håkan Steen som jobbade på Expressen då som tyckte det var en härlig ståplatslåt. Men sen blev vi överrullade av När vi gräver guld i USA tyvärr. Men vi sålde runt 1 000 ex, inslag i Sydnytt och som sagt Expressen. Jag stod och sålde den på parkeringsplatsen utanför Pontiac Silver Dome till fulla svenskar på midsommarafton.

Och din insats?

– Jag skrek mest i kören. I efterhand kan man säga att vi hade behövt göra en lite modernare remix. Om det inte var ett för långt medley i mitten så tror jag att det hade kunnat bli en jävla hit!

Nyhetsbrev

Varje vecka skickar Cafés redaktion ut de senaste, roligaste och vassaste artiklarna från sajten så du alltid håller dig uppdaterad.