Hoppa till innehåll

Så vet du om du är en fotbollshipster

Emil Persson

Serie A-vurm, Superclásico och Champions League-hymnen: Cafés krönikör Emil Persson kartlägger de ängsligaste fotbollsåsikterna inför Champions League-våren.

Vi
står inför ett nytt Champions League-slutspel. Paul Pogba ska ta god tid på sig
att lägga straffar, Diego Simeone ska klä sig svartare än Johnny Cash och Real
Madrid ska försöka ta sin historiska fjärde konsekutiva titel – men det
fotbollshipstern uppskattar allra mest är antagligen att gamla talangfabriken
och storklubben Ajax gör sitt första slutspel på 13 år (med supertalangerna Frenkie
De Jong och Matthijs De Ligt i spetsen).

Det
är svårt med begreppet hipster – det har brukats och missbrukats så ofantligt
mycket de senaste fem–tio åren att jag ibland lovat mig själv att aldrig ta det
i min mun igen – men jag kommer ändå att använda det i den här texten, för att
det alltjämt är tydligt och för att det är svårt att prata om
fotbollshipsterism utan det.

Fotbollshipsterismen
går ut på att man använder sin kunskap om sporten i syfte att positionera sig själv
och bygga en image.

Det
finns många teorier om varför rörelsen exploderat på senare tid, men den vanligaste
är att kommersialiseringen gjort sporten för ojämn: det finns inte längre så
många fans kvar som realistiskt kan drömma om att vinna något och därför har man
intresserat sig mer för de sociologiska och kulturella aspekterna.

Om
fotbollen förut var som Gary Lineker så famöst beskrev den – 22 män jagar en
boll i 90 minuter och sedan vinner Tyskland – är den nu ett kulturellt och kommersiellt
världsfenomen (där tyskarna åker ut mot Sydkorea i gruppspelet). Sporten har
blivit bredare och därigenom smalare: det finns fler subkulturer, fler typer av
fotbollsfans.

De trendigaste fotbollsåsikterna är, precis som inom alla kulturella yttringar, färskvara. Så fort pöbeln plockar upp något måste framkantsfascisterna ta nya löpningar och ställa frågor till etablissemanget.

Man
skulle till exempel kunna hävda att fotbollshipsters 2018, utöver Ajax
återkomst till europeisk toppfotboll, brinner lite extra för de så kallade
fickorna (eller pockets) mellan motståndarlagets mittfält och försvar.

För
att förstå fotbollshipsterismen av i dag måste man först förstå de bärande
fundamenten bakom fenomenet. Jag har tagit en för laget och sammanställt dem.

Andre Pirlo (och framväxten av Andrea Pirlo-mannen)

Andrea Pirlo i Italiens blåa landslagsdress 2014.
”Hipsterhajpen kring spelgeniet peakade under VM 2014 då Andrea Pirlo-männen förökade sig likt gremlins i en swimming pool”, skriver Cafés krönikör Emil Persson.

Det
går att hävda att allt börjar och slutar med Andrea Pirlo. Ingen enskild person
har betytt mer för rörelsen än den italienske ikonen. Fotbollshipsterism utan
Andrea Pirlo är som maoism utan Mao Zedong.

Pirlo
besatt en elegans som gjorde att han kunde dominera passningsspelet i en match
utan att blotta en enda svettpärla i pannan. Han behövde inga överstegsfinter
eller cykelsparkar eller annat Youtube-lull-lull.

Hipsterhajpen
kring spelgeniet peakade under VM 2014 då Andrea Pirlo-männen förökade sig likt
gremlins i en swimming pool. Jag minns högsommardagen när jag passerade en bar
i Gamla stan i Stockholm som skrivit upp sin senaste specialitet på en
griffeltavla: ”The Pirlo burger”.

Låt
mig klargöra att det är skillnad på att uppskatta Andrea Pirlo (det gör alla med
fotbollsintresse) och att vara en Andrea Pirlo-man. Andrea Pirlo-männen anser
sig ha en högre och mer sofistikerad förståelse för spelet. De är
indoktrinerade i sin natur, jihadistiska i sin beundran.

Det
nöjer sig inte med att gilla Pirlo. De vill vara Pirlo. De vill vara i Pirlo. De
vill äta på Pirlos skägg. De vill malas ner och vara färsen i ”The Pirlo
burger”.

Ta avstånd från El Clásico som fenomen

Superclásico mellan Boca Juniors och River Plate.
Du säger inte Buenos Aires-derbyt om matchen mellan Boca Juniors och River Plate: du säger givetvis Superclásico.

Matcherna
mellan Barcelona och Real Madrid kallas som bekant för El Clásico,
”klassikern”. Det låter lite som påhittad Fritidsresor-spanska, ett begrepp som
gjort för att ta sig in i svenska folkhem och så har det mycket riktigt blivit.

När
pöbeln verkligen började omfamna det kommersiellt haussade rivalmötet drevs
fotbollshipstern på flykt. Somliga hävdar därför i dag att Derby della Lanterna,
Sampdoria–Genua, är världens största match – men de allra flesta vänder sig
till den argentinska ligan och Buenos Aires-derbyt mellan Boca Juniors och
River Plate (trots att sakkunskapen ofta inskränker sig till att fansen hoppar
och att något av lagen har en arena som heter La Bombonera). Ironiskt nog
kallas mötet Superclásico.

Champions League-hymnen

https://www.youtube.com/watch?v=0Qqd6T_A9LY
Champions League-HYMNEN – inte Champions League-låten.

Här
har vi att göra med det symfoniska stycket som spelas inför varje Champions
League-match, populärt kallad Champions League-hymnen. Fotbollshipsters älskar
den och de älskar att kalla den just Champions League-hymnen. De vet inte vad exakt som definierar en hymn men de vet att
Champions League-hymnen är en. De skulle aldrig nedlåta sig till att använda ordet
hymn i något annat sammanhang, Champions League-hymnen är den enda hymnen för
dem, ordet bör fridlysas och hängas upp i taket likt en pensionerad hockeytröja,
förslagsvis till tonerna av Champions League-hymnen.

De inlånade teoribegreppen

När
Barcelona dominerade den europeiska fotbollen på 00-talet lärde sig många
begreppet tiki-taka (tiqui-taca på spanska, inte oviktigt) som kännetecknas av
bollinnehav och kortpassningar. Sedan dess har man hört all fler söka sig till
inlånade teoribegrepp som regista, mercato och trequartista. Till och med en av
fotbollens äldsta taktiker – att sätta press när motståndaren har bollen – kan
bli en samtida hipsterangelägenhet om man paketerar det som Gegenpressing och använder
den overkligt karismatiske tränaren Jürgen Klopp som affischnamn.

Att
ledigt slänga sig med den här typen av begrepp är det som särskiljer
fotbollshipstern från El Clásico-svennen och därför ett av de viktigaste
verktygen i positioneringslådan.

Ett ”bra namn”

Jimmy Floyd Hasselbainks i Leeds under 90-talet.
Vill du vara EXTRA fotbollshipsterig refererar du naturligtvis inte enbart till Jimmy Floyd Hasselbainks namn. Du refererar också i första hand till Hasselbaink som en Leeds-spelare snarare än en Chelsea-dito.

Det
finns nästan inget en fotbollshipster älskar lika mycket som ett ”bra namn”. De
ser ett bra namn på en fotbollsspelare och säger: ”Bra namn!” De ser alltid väldigt
lyckliga ut när de säger det, som om de precis fått äta på Pirlos skägg.
Exempel på namn som får fotbollshipstern att utbrista ”bra namn”: Jimmy Floyd
Hasselbaink, Emmanuel Frimpong, Danger Fourpence, Hulk, Jason Wilcox.

Serie A-problemet

Thomas Nordahl kryssade populärt runt mellan klubbar i Italien under sitt inslagsalias ”Don Tommaso” i TV3:s Serie A-studio Unu, kryss, due under 90-talet.


90-talet, när många av dagens fotbollshipsters upptäckte sporten, var Serie A
den liga som höll högst kvalitet. Där spelades den vackraste fotbollen, där
fanns de största stjärnorna.

I
dag är de flesta överens om att åtminstone Premier League och La Liga gått om i
sevärdhet, men det finns en falang som vägrar inse faktum och ju mindre vi
andra förstår av deras vurm, desto mer får de sin bild av Serie A som
missförstått konstverk bekräftad. Detta är samma människor som kallar den
Milanobaserade sporttidningen La Gazzetta Dello Sport för ”gazettan”.

Medan
de är kultiverade nog att förstå det vackra i Serie A är vi andra svagbegåvade
kretiner som borde bankas ihjäl med en parmesanost. Om man någon gång får för
sig att säga som det är – att ligan är temposvag och att de glesa besatt
läktarna sänker temperaturen kring matcherna – blir de animerat uppretade och
Elaine Eksvärd-drevar mot en.

Cafés chefredaktör nås på kristofer.steneberg@cafe.se om du vill få mig avsatt.

Nyhetsbrev

Varje vecka skickar Cafés redaktion ut de senaste, roligaste och vassaste artiklarna från sajten så du alltid håller dig uppdaterad.