Så vet du om du är en fotbollshipster

Serie A-vurm, Superclásico och Champions League-hymnen: Cafés krönikör Emil Persson kartlägger de ängsligaste fotbollsåsikterna inför Champions League-våren.

Emil Persson | Foto: Getty Images  |  Publicerad 2019-01-25 14:38  |  Lästid: 4 minuter

Vi står inför ett nytt Champions League-slutspel. Paul Pogba ska ta god tid på sig att lägga straffar, Diego Simeone ska klä sig svartare än Johnny Cash och Real Madrid ska försöka ta sin historiska fjärde konsekutiva titel – men det fotbollshipstern uppskattar allra mest är antagligen att gamla talangfabriken och storklubben Ajax gör sitt första slutspel på 13 år (med supertalangerna Frenkie De Jong och Matthijs De Ligt i spetsen).

Det är svårt med begreppet hipster – det har brukats och missbrukats så ofantligt mycket de senaste fem–tio åren att jag ibland lovat mig själv att aldrig ta det i min mun igen – men jag kommer ändå att använda det i den här texten, för att det alltjämt är tydligt och för att det är svårt att prata om fotbollshipsterism utan det.

Fotbollshipsterismen går ut på att man använder sin kunskap om sporten i syfte att positionera sig själv och bygga en image.

Det finns många teorier om varför rörelsen exploderat på senare tid, men den vanligaste är att kommersialiseringen gjort sporten för ojämn: det finns inte längre så många fans kvar som realistiskt kan drömma om att vinna något och därför har man intresserat sig mer för de sociologiska och kulturella aspekterna.

Om fotbollen förut var som Gary Lineker så famöst beskrev den – 22 män jagar en boll i 90 minuter och sedan vinner Tyskland – är den nu ett kulturellt och kommersiellt världsfenomen (där tyskarna åker ut mot Sydkorea i gruppspelet). Sporten har blivit bredare och därigenom smalare: det finns fler subkulturer, fler typer av fotbollsfans.

De trendigaste fotbollsåsikterna är, precis som inom alla kulturella yttringar, färskvara. Så fort pöbeln plockar upp något måste framkantsfascisterna ta nya löpningar och ställa frågor till etablissemanget.

Man skulle till exempel kunna hävda att fotbollshipsters 2018, utöver Ajax återkomst till europeisk toppfotboll, brinner lite extra för de så kallade fickorna (eller pockets) mellan motståndarlagets mittfält och försvar.

För att förstå fotbollshipsterismen av i dag måste man först förstå de bärande fundamenten bakom fenomenet. Jag har tagit en för laget och sammanställt dem.

Andre Pirlo (och framväxten av Andrea Pirlo-mannen)

Andrea Pirlo i Italiens blåa landslagsdress 2014.
”Hipsterhajpen kring spelgeniet peakade under VM 2014 då Andrea Pirlo-männen förökade sig likt gremlins i en swimming pool”, skriver Cafés krönikör Emil Persson.

Det går att hävda att allt börjar och slutar med Andrea Pirlo. Ingen enskild person har betytt mer för rörelsen än den italienske ikonen. Fotbollshipsterism utan Andrea Pirlo är som maoism utan Mao Zedong.

Pirlo besatt en elegans som gjorde att han kunde dominera passningsspelet i en match utan att blotta en enda svettpärla i pannan. Han behövde inga överstegsfinter eller cykelsparkar eller annat Youtube-lull-lull.

Hipsterhajpen kring spelgeniet peakade under VM 2014 då Andrea Pirlo-männen förökade sig likt gremlins i en swimming pool. Jag minns högsommardagen när jag passerade en bar i Gamla stan i Stockholm som skrivit upp sin senaste specialitet på en griffeltavla: ”The Pirlo burger”.

Låt mig klargöra att det är skillnad på att uppskatta Andrea Pirlo (det gör alla med fotbollsintresse) och att vara en Andrea Pirlo-man. Andrea Pirlo-männen anser sig ha en högre och mer sofistikerad förståelse för spelet. De är indoktrinerade i sin natur, jihadistiska i sin beundran.

Det nöjer sig inte med att gilla Pirlo. De vill vara Pirlo. De vill vara i Pirlo. De vill äta på Pirlos skägg. De vill malas ner och vara färsen i ”The Pirlo burger”.

Ta avstånd från El Clásico som fenomen

Superclásico mellan Boca Juniors och River Plate.
Du säger inte Buenos Aires-derbyt om matchen mellan Boca Juniors och River Plate: du säger givetvis Superclásico.

Matcherna mellan Barcelona och Real Madrid kallas som bekant för El Clásico, ”klassikern”. Det låter lite som påhittad Fritidsresor-spanska, ett begrepp som gjort för att ta sig in i svenska folkhem och så har det mycket riktigt blivit.

När pöbeln verkligen började omfamna det kommersiellt haussade rivalmötet drevs fotbollshipstern på flykt. Somliga hävdar därför i dag att Derby della Lanterna, Sampdoria–Genua, är världens största match – men de allra flesta vänder sig till den argentinska ligan och Buenos Aires-derbyt mellan Boca Juniors och River Plate (trots att sakkunskapen ofta inskränker sig till att fansen hoppar och att något av lagen har en arena som heter La Bombonera). Ironiskt nog kallas mötet Superclásico.

Champions League-hymnen

Champions League-HYMNEN – inte Champions League-låten.

Här har vi att göra med det symfoniska stycket som spelas inför varje Champions League-match, populärt kallad Champions League-hymnen. Fotbollshipsters älskar den och de älskar att kalla den just Champions League-hymnen. De vet inte vad exakt som definierar en hymn men de vet att Champions League-hymnen är en. De skulle aldrig nedlåta sig till att använda ordet hymn i något annat sammanhang, Champions League-hymnen är den enda hymnen för dem, ordet bör fridlysas och hängas upp i taket likt en pensionerad hockeytröja, förslagsvis till tonerna av Champions League-hymnen.

De inlånade teoribegreppen

När Barcelona dominerade den europeiska fotbollen på 00-talet lärde sig många begreppet tiki-taka (tiqui-taca på spanska, inte oviktigt) som kännetecknas av bollinnehav och kortpassningar. Sedan dess har man hört all fler söka sig till inlånade teoribegrepp som regista, mercato och trequartista. Till och med en av fotbollens äldsta taktiker – att sätta press när motståndaren har bollen – kan bli en samtida hipsterangelägenhet om man paketerar det som Gegenpressing och använder den overkligt karismatiske tränaren Jürgen Klopp som affischnamn.

Att ledigt slänga sig med den här typen av begrepp är det som särskiljer fotbollshipstern från El Clásico-svennen och därför ett av de viktigaste verktygen i positioneringslådan.

Ett ”bra namn”

Jimmy Floyd Hasselbainks i Leeds under 90-talet.
Vill du vara EXTRA fotbollshipsterig refererar du naturligtvis inte enbart till Jimmy Floyd Hasselbainks namn. Du refererar också i första hand till Hasselbaink som en Leeds-spelare snarare än en Chelsea-dito.

Det finns nästan inget en fotbollshipster älskar lika mycket som ett ”bra namn”. De ser ett bra namn på en fotbollsspelare och säger: ”Bra namn!” De ser alltid väldigt lyckliga ut när de säger det, som om de precis fått äta på Pirlos skägg. Exempel på namn som får fotbollshipstern att utbrista ”bra namn”: Jimmy Floyd Hasselbaink, Emmanuel Frimpong, Danger Fourpence, Hulk, Jason Wilcox.

Serie A-problemet

Thomas Nordahl kryssade populärt runt mellan klubbar i Italien under sitt inslagsalias ”Don Tommaso” i TV3:s Serie A-studio Unu, kryss, due under 90-talet.

På 90-talet, när många av dagens fotbollshipsters upptäckte sporten, var Serie A den liga som höll högst kvalitet. Där spelades den vackraste fotbollen, där fanns de största stjärnorna.

I dag är de flesta överens om att åtminstone Premier League och La Liga gått om i sevärdhet, men det finns en falang som vägrar inse faktum och ju mindre vi andra förstår av deras vurm, desto mer får de sin bild av Serie A som missförstått konstverk bekräftad. Detta är samma människor som kallar den Milanobaserade sporttidningen La Gazzetta Dello Sport för ”gazettan”.

Medan de är kultiverade nog att förstå det vackra i Serie A är vi andra svagbegåvade kretiner som borde bankas ihjäl med en parmesanost. Om man någon gång får för sig att säga som det är – att ligan är temposvag och att de glesa besatt läktarna sänker temperaturen kring matcherna – blir de animerat uppretade och Elaine Eksvärd-drevar mot en.

Cafés chefredaktör nås på kristofer.steneberg@cafe.se om du vill få mig avsatt.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2019-01-27 17:57