Russian Doll är ett av årets hittills mest hajpade tillskott i Netflix utbud – och rättmätigt så. Den åtta avsnitt långa serien är en underhållande, twistspäckad och lagom komplex resa som kretsar kring den livströtta och intensivt kedjerökade Nadia Vulvokov som dör på sin 36-årsdag, bara för att fastna i en mystisk dödsloop då hon gång på gång finner sig själv framför badrumspegeln på sin egen födelsedagsfest. Huvudrollen spelas förtjänstfullt av Natasha Lyonne som också skapat serien tillsammans med Leaslye Headland och självaste Amy Poehler.
Nadias sirliga irrvägar i gränslandet mellan liv och död, grumliga tidslinjer och parallella verkligheter kan emellertid göra tittaren en aning förvirrad mellan varven – inte minst mot slutet av serien. (Åtminstone var undertecknad en smula förbryllad emellanåt – men det är förvisso möjligt att just detta säger mer om tittaren ifråga än om serien i sig).
Café reder i sann Public Service-anda ut eventuell förvirring och benar ut trådarna i Russian Doll. Och ja, nedan följer brutala spoilers.
Så. I seriens avslutande avsnitt börjar världen att destabiliseras och falla samman för Nadia och hennes nyvunna vän Alan (Charlie Barnett) som har visat sig vara fången i samma typ av dödligt besvärande tidsloop som Nadia. De båda märker att människor runt omkring dem upphör att existera vilket tvingar dem att konfrontera sina undertryckta trauman och deras gemensamma rädsla att de i grunden är omöjliga att älska. Alan måste förlåta sin flickvän och inse sin egen roll i deras havererade relation. Nadia i sin tur måste erkänna att hon anklagar sig själv för sin psykiskt sjuka mammas död och bestämma sig för om hon verkligen vill fortsätta leva efter sin 36:e födelsedag.
Nadia och Alan dör sedan en sista gång i slutet av det sjunde avsnittet och den avgörande twisten i Russian Doll vecklar ut sig: I seriens sista avsnitt befinner sig Nadia och Alan inte längre i samma universum. De har hamnat i två separata tidslinjer, båda dock med nyvunnen livslust. Men de kan sorgligt nog inte glädjas åt detta tillsammans utan tvingas interagera med de tidigare, ovetande, versionerna av varandra. Alan måste få Nadia att bryta sitt självdestruktiva mönster och Nadia försöker hindra den suicidala Alan från att ta livet av sig.
De här två tidslinjerna utspelar sig på varsitt håll i seriefinalen och Nadia och Alan tilldelas varsin markör så att vi kan skilja de respektive versionerna åt och hjälpa oss att hålla reda på vilken tidslinje vi följer vid varje givet tillfälle. Den Nadia som minns allt bär en vit blus som skiljer sig tydligt åt från hennes vanliga helsvarta klädstil. Alan får en röd scarf i sin icke-suicidala version.
Precis mot slutet av avsnittet löper de båda tidslinjerna in parallellt och vi får följa dem bredvid varandra. Både Nadia och Alan lyckas rädda den ovetande versionen av den andra och de går in i en tunnel där en surrealistisk parad pågår, vilken leds av den hemlöse mannen Horse (han som ständigt vill klippa Nadias hår). Båda Nadia- och Alan-paren går in i mitten av paraden och kommer sedan ut på andra siden – tidslinjerna har smält ihop igen! Nadia i vita blusen och Alan i röda scarfen går tillsammans och är de personer som vi har följt hela serien – de har till slut klarat sig tillsammans.
En detalj är dock intressant att notera: När tidslinjerna gått ihop ser man två andra Nadia:s iförda den gråa rock som hon har haft i den ovetande versionen av sig själv. Detta antyder att det finns mer än bara en alternativ tidslinje, vilket är i linje med något som Nadia själv sagt tidigare i serien: ”Life is like a box of timelines”. Nadia framför den här teorin delvis för att hon hemsöks av en spöklik version av sig själv som barn; en version av henne själv som är fånge i tiden och fortfarande existerar någonstans. Till slut accepterar hon alla de olika versioner av henne själv som existerar parallellt i tiden.
Tack till Vulture för inspiration.