John var den unge, ambitiöse karriäristen som bar Rolex och festade på Stureplan. Men samtidigt levde han ett kriminellt dubbelliv och basade över dopingfabriker. Cafés Lasse Wierup berättar den hisnande historien om juristen som gick för långt.

* * *

Det var ganska givet att vimmelfotografen fastnade för honom där han stod intill bardisken på nattklubben Birger Jarl i Uppsala. Var det Dolph Lundgren som kommit på besök? Nej, men rätt likt på håll.

– Varför dansar du inte? frågade fotografen.

Den vältränade mannen i vit skjorta och djupröd slips tittade upp.

– Dansgolvet är bara för dem som inte har råd att stå vid baren, log han och sneglade på en magnumflaska Moët i en champagnekylare intill sig.

När fotografen frågade om det gick bra att ta en bild nickade mannen och vände sin markerade haka åt vänster. Han hade jobbat som fotomodell och visste att det var ur den vinkeln han gjorde sig bäst. Fotografen blev nöjd och tackade för sig. Mannen återvände till sitt sällskap. Trots att det var några dagar efter nyårsafton insisterade han på att få bjuda på champagne.

31-årige John hade flera skäl att fira den här januarikvällen 2008. Han var frigiven efter sin fängelsedom och Kriminalvårdens prövotid var på väg att gå ut. Snart skulle han vara färdigutbildad jurist.

Och de stora pengarna hade börjat rulla in.

Dubbelspelet. Klipp från Johns privatliv, späckat med dyra vanor.

* * *

Egentligen hade John tänkt bli ingenjör. Men tyska bilar kom i vägen. Våren 1995 gick han ut gymnasiet och tack vare Sveriges EU-inträde samma år och sin starka drivkraft skulle han snart vara förmögen. Samma höst som John antogs till Dalarnas tekniska högskola i hemstaden Borlänge växlade han sina besparingar till D-mark och åkte till Tyskland.

Där kostade en något begagnad BMW 325 med full utrustning motsvarande 100 000 svenska kronor, nästan hälften jämfört med i Sverige. De nya EU-reglerna gjorde dessutom att dåvarande Skattemyndigheten inte längre kunde lägga på svensk moms om importören använde bilen privat.

Den då 19-årige John tänkte egentligen bara att han ville han en fin bil medan han pluggade. Men när han köpt sin första BMW dröjde det inte länge innan han sålde den med rejäl förtjänst. Som många andra insåg John att myndigheterna knappast skulle kontrollera att varje importör verkligen behöll bilen själv. Han tog in ännu en bil, registrerade den i Sverige, sålde den vidare och åkte tillbaka till Tyskland.

Efter några månader hade verksamheten antagit affärsmässiga former. Johns mamma tyckte att sonen borde ta reda på vilka regler som gällde, men John tog hellre råd av andra i branschen. Dåliga råd, skulle det visa sig. Till exempel registrerade han aldrig någon firma. Snart skickade John flera bilar i veckan till Sverige och gjorde över 100 000 kronor svart i månaden. Att fortsätta plugga hade han inte lust med.

Smällen kom tre år senare. Skattemyndigheten gjorde en revision och räknade fram att John var skyldig flera miljoner i utebliven moms. John försökte förhandla ner kravet. När det inte gick satte han sig på ett flyg till Spanien. Där hade han investerat vinsten i olika tomt- och fastighetsprojekt som de svenska myndigheterna inte lyckats hitta.

Det var också nu som han åkte till Milano. Han hade fått kontrakt med en modellagentur och gjorde jobb åt Gucci, Prada och andra modehus. Det gav inte mycket pengar men det var ju coolt, tyckte han.

I stället för att rätta sig efter lagen gav sig entreprenören John längre ut i den olagliga terrängen. Under 2000 och 2001 skickade han upp lastbil efter lastbil till Sverige, fyllda med whiskyflaskor. Mottagarna fanns i Mälardalen och bestod av andra bilhandlare, som i sin tur hade ett stort kontaktnät.

Men det var inte spritsmugglingen som skulle kosta John den längsta strafftiden. I en av transporterna fanns även 40 kilo marockanskt hasch. Det hela slutade med att John ansågs skyldig till medhjälp till grovt narkotikabrott och medhjälp till grov varusmuggling, plus att han erkände att han inte bokfört sina bilaffärer. 2002 dömdes han av Göta hovrätt till sju års fängelse. Bland de dömda fanns en barndomsvän till John, som tidigare ingått i den kriminella grupperingen ”Familjen”.

Under rättegången hävdade John att han blivit tvingad in i smugglingsaffärerna av en bilhandlare i Spanien. Anledningen, hävdade John, var att han skulle ha kraschat bilhandlarens oförsäkrade Ferrari.

– Har du något namn? frågade åklagaren.

John skakade på huvudet.

John fångas av bankens övervakningskamera när han tar ut pengar. Bulvaner lånade ut sina privata bankkonton för kundernas insättningar.

* * *

Det var nu som John kom till Kumla första gången. Att låsas in på en sluten anstalt är en tuff upplevelse för de flesta – för en tidigare ostraffad kan det sannolikt vara som att vakna ur en mardröm och inse att verkligheten är ännu värre.

John reagerade inte så. Han såg vistelsen nästan som en internatskola. Och snart började han skissa på en ny affärsidé. När han tittade sig omkring förstod han att de flesta intagna antagligen skulle fortsätta att åka ut och in på olika anstalter. Efter varje nytt brott skulle staten förse dem med en försvarsadvokat. Och en försvarare var garanterad en bra ersättning, vid den här tiden cirka 1 000 kronor i timmen.

Det som John själv skulle komma att kalla ”räknemaskinen i huvudet” började gå igång. Han bestämde sig för att bli advokat. Rättskunskap var visserligen Johns sämsta ämne på gymnasiet, men med ett hyfsat medelbetyg lyckades han på distans knipa en plats på juristlinjen vid Stockholms universitet 2004. Han fick böckerna skickade till sig och läste, läste, läste. Han älskade juridiken från första stund.

Snart började det knacka på celldörren. Andra intagna kom till John för att få hjälp med inlagor och överklaganden. Det gav honom värdefull praktik.

Efter en tid flyttades John till Åby­anstalten utanför Uppsala och beviljades permission inför tentorna. Så småningom tilläts han vara borta över natten. Det firade han med att klä upp sig och åka in till Stureplan. Pengar var inga problem, kronofogden hade fortfarande inte hittat hans undangömda tillgångar.

Det var också nu som John adderade ett litet ”af” mellan för- och efternamn. Smugglaren från Borlänge hade förvandlats till en adlig playboy som festade med Stockholms partyelit innan han måste vara tillbaka på anstalten.

En medhjälpare skuggas till en brevlåda där han postar illegala preparat.

* * *

John fick särskilt bra kontakt med en av medfångarna: Kim Eriksson, en fyra år yngre idrotts­kille från Sundsvall. Under en promenad genom Åby­anstaltens lummiga parkområde berättade Kim något häpnadsväckande för John.

Kim ingick i en brotts­organisation som fungerade som ett företag. Produkterna var illegala hormonpreparat som winstrol, metbolin, trenbolan, dianabol, nandrolone och testobol och organisationen hade egna fabriker.

I toppen satt Kim och en stockholmare. Under dem lydde två män i Skåne. Den ene av dessa skötte bokföring, lager och vecko­rapportering. Den andre ansvarade för logistik och var organisationens it-ansva­rige med specialkunskaper i kryptering.

Längre ner fanns två grupper av medhjälpare. Den första gruppen hade i uppdrag att ta emot beställningar, paketera produkterna och leverera dem med vanlig post till tusentals män över hela landet. Den andra gruppen utgjordes av bulvaner som lånat ut sina privata bankkonton för kundernas insättningar.

Att Kim åkt fast för bland annat grovt dopningsbrott hade inte hotat verksamheten. Allt rullade på som tidigare, det fanns helt enkelt för många köpstarka kroppsbyggare för att organisationen skulle lägga ner.

John lyssnade. Sen frågade han om Kim inte behövde en juridisk rådgivare. Hade han haft det skulle han förmodligen aldrig ha behövt komma hit till Åby. Kim nickade. Jo, så var det nog.

Efter sin frigivning våren 2006 åkte John utomlands och såg om sina tillgångar. De gånger han kom till Stockholm, bland annat för att skriva de sista tentorna, bodde han hos Kim. Det var nu John fick se verksamheten inifrån.

Nätbutikerna vikingstore.org och steroid­akuten.org var syndikatets flaggskepp. Sajterna hade registrerats på fiktiva personer, servrarna fanns i avlägsna länder och all kommunikation med kunderna skedde via krypterad mejl. Marknads­föringen skötte sig själv genom att gamla kunder tipsade nya, ofta på nätet. Ville man öka intresset var det bara att registrera ett anonymt alias och hylla produkterna på Flashback och andra nätforum.

Johns första uppdrag som juridisk råd­givare blev att utreda hur organisationen kunde öka säkerheten kring pengahanteringen. Han gick igenom betalnings­systemet och kom med en del förslag, bland annat att man skulle bilda ett antal offshore-bolag. Lite senare beslutade Luxemburg att frysa en del av organisationens tillgångar där. John skrev ett svar och vips var pengarna åter tillgängliga. Det imponerade på de andra. Och när en av skåningarna greps kunde John förmedla kontakt med en Stockholmsadvokat som han lärt känna.

Vid det här laget hade John börjat tröttna på att enbart vara ”konsult”. Han tittade i lagboken och kom fram till att han riskerade ungefär samma straff oavsett om han gav råd eller gick in som ägare. Skillnaden var att han som ägare kunde tjäna betydligt mer pengar. När han såg att han kunde dra in en halv miljon i månaden, inte en gång utan månad efter månad, tänkte John: ”Visst, det är taget.”

När han nu fick del av vinsten började han fundera på hur pengarna kunde växa ytterligare. I Kina kostade en limpa cigaretter en spottstyver jämfört med i Europa. John såg en affär – och mångdubblade pengarna. För att stärka sin position inom organisationen tog John in eget folk. En del blev kontobulvaner, andra utskickare och ytterligare några gick in i tillverkningen.

Många av de nya medhjälparna fanns i hemstaden Borlänge och en del var vänner från Johns gamla idrottsklubb.

Sommaren 2009 drabbades John av panik. Anledningen var att tullkriminalen hade hittat en av organisationens tobakscontainrar på ett lager söder om Stockholm. Flera medhjälpare hade gripits, däribland en av Johns nära vänner.

John kontaktade återigen advokaten han lärt känna i Stockholm. Kunde han tänka sig att försvara vännen? Advokaten tackade ja.

Efter att ha pratat med Kim skrev John ner en lista med frågor som han lämnade till advokaten. Två dagar senare visste John och Kim exakt vad som låg bakom tillslaget och hur misstankarna såg ut – trots att det rådde full sekretess i utredningen. Tack vare detta hann de göra sig av med känsligt bevismaterial. I ett mail som senare skulle komma att beslagtas konstaterade John att han därmed sluppit minst fyra år på anstalt.

* * *

Men efter fallet med cigarettsmugglingen började tullkriminalen i Stockholm intressera sig för dopingsajten viking­store.org.

– I utredningsmaterialet kunde vi se att importen hade finansierats med ­försäljning av anabola steroider, säger tullinspektör Anette Öjhammar.

Hon och hennes kolleger upptäckte då och då små pusselbitar.

– Bland annat hittade vi en väg­beskrivning från Arlanda till Borlänge när vi gjorde husrannsakan i en bil som tillhörde en barndomskamrat till Kim, fortsätter Anette Öjhammar.

Det visade sig att även andra delar av rätts­väsendet hade ögonen på viking­store.org. Finanspolisen hade intresserat sig för de mångmiljonbelopp som passerat bulvankontona och Rikskriminalens underrättelsetjänst hade dragit igång ett arbete för att försöka knäcka den kryptering som användes i kontakten med kunderna.

Det var inte bara svenska myndigheter som ville stoppa organisationen. I juli 2010 slog thailändsk och amerikansk polis till mot en exklusiv villa utanför Bangkok, dit Kim Eriksson flyttat. Kim greps, anklagad för att ha byggt ett laboratorium och startat tillverkning av kristalliserat amfetamin. Ärendet visade sig vara kontroversiellt. Den som hade hjälpt Kim med laboratoriet jobbade som informatör åt Rikskriminalen och fick efter operationen betalt därifrån. Kim försökte freda sig genom att hävda att han blivit lurad in i en fälla.

Första beskedet från den thailändska domstolen blev ändå att Kim hade förverkat rätten till sitt liv, men senare mildrades domen till livstids fängelse.

John och hans kumpaner insåg att risken för nya gripanden var överhängande. Men i stället för att växla ner inledde de en förhandling om hur man skulle omorganisera ledningen. John och skåningarna bestämde sig för att köpa ut Kim och stockholmaren, som vid det här laget hade gripits i en helt annan brottsutredning. Trion räknade ut att verksamheten var värd totalt nästan elva miljoner kronor. På olika vägar lyckades John och de andra smuggla in sedlar till Kim som gjorde att han kunde köpa sig favörer i det fängelse där han satt. I mail föreslog

John att pengar skulle användas som muta till thailändska domare.

Vid det här laget samarbetade John och de andra även inom ett annat projekt: försäljning av narkotikaklassade tabletter via sajten netpharma.net. Storsäljaren var bensodiazepam, ett ångestdämpande medel som är starkt beroendeframkallande.

Som jurist var John medveten om att försäljning av narkotika ger betydligt strängare straff än doping. För att minska riskerna kom han med ett förslag: Net­pharma skulle även börja sälja sexleksaker. ”Åklagaren kan då inte göra en enkel överslagsräkning och omräkna alla transaktioner till ett ackumulerat narkotikabrott”, skrev han till de andra och avslutade med att ”det gäller att ha huvudet på skaft”.

Detta var inte det enda juridiska fråga som John vände och vred på. Under ledning av sin vän advokaten skrev han sitt examens­arbete i juridik. Ämnet för upp­satsen var brottsprovokation och vad polisen får och inte får göra.

John ställde sig tydligt på rättsväsendets sida när han sammanfattade sina slutsatser:

”Den grova brottsligheten behöver stävjas. Polisen måste få verktyg för att ha möjlig­heter att jobba med de problem som de ställs inför. Men lagstiftaren behöver reglera området.”

Uppsatsen godkändes och John kunde kvittera ut sin kandidatexamen i juridik. En tid senare fick han plats på vännens advokatbyrå.

Tullpersonalen på Arlanda fattade genast misstankar. Det stora paketet framför dem kom ursprungligen från Kina, men hade därefter skickats kors och tvärs mellan olika postboxar i Europa.

Röntgenbilderna stärkte misstanken och paketet öppnades. Inuti hittas 20 000 doping­tabletter och 50 000 narkotikaklassade piller. Tullkriminalen kopplas in på fallet och tabletterna ersattes med harmlösa substanser. Som om inget hänt gick paketet vidare till den angivna mottagaren, transportföretaget UPS.

Under de kommande dagarna kunde tullkriminalen i realtid följa hur paketet studsade mellan olika postadresser.

– Först kördes det ut till Bromma där UPS inte kunde hitta mottagaren, säger tull­inspektör Anette Öjhammar. Lite senare hörde en person av sig och lät hämta paketet med en transportfirma. Det kördes iväg till ett postbox­företag på Frejgatan i Stockholm, men senare samma dag hämtade transport­företaget upp paketet igen och tog det till Mail Boxes Etc i city.

Där blev det liggande i ett dygn innan UPS hämtade det och påbörjade en transport till en fiktiv person i Skåne.

För att inte röja att man ersatt tabletterna stoppade tullkriminalen paketet innan det nått ända fram. Några månader senare kom nästa paket. Även det landade så småningom på Frejgatan.

– Den här gången hämtades paketet där av en person som skickade det vidare till i Borlänge. Där hämtades det ut och kördes hem till en person som vi vet kände John, berättar Anette Öjhammar.

Ett oväntat besked kom nu från Rikskriminalen, som äntligen hade lyckats få tillgång till ett av vikingstore.orgs krypterade mailkonton.

– Plötsligt fick vi full insyn i beställningar, betalningar och leveranser, säger Anette Öjhammar.

Mailanvändarna hade använt olika alias, men till slut klarnade deras identiteter. Ett 20-tal personer ringades in, bosatta över hela södra Sverige. Alla misstänktes ha fått del av de cirka 45 miljoner kronor som försäljningen av doping och narkotika beräknas ha gett enbart sedan början av 2009.

Ett av mailen visade att John hade börjat misstänka att någon var organisationen i hälarna. ”Kanske borde man försöka få fram namn och göra hembesök?” skrev han till de andra. ”Det är ju lätt att vara tuff bakom en poliskår. Men inte lika kul när jobbet följer med hem till bostaden.”

Tullkriminalarna lät sig inte oroas. En av cheferna blev tvärtom extra motiverad när han insåg att den svarta Bentley Continental han dag efter dag passerade på väg från Gärdets tunnelbana tillhörde den huvudmisstänkte.

När en av kontobulvanerna misstänktes ha stulit pengar blev John rasande:

”(Namn borttaget) vet att dessa handlingar ÄR förknippade med hälsorisker. Han vet att vi inte dödar honom för detta. Men att vi sannolikt skjuter honom i benet eller likvärdigt”, skrev han till de andra.

Mängder av mobiler stod nu under avlyssning och spanare följde Johns rörelser. En kväll skuggades han till Hotel Anglais vid Humlegården. Där mötte han kompanjonerna från Skåne.

– Genom fönstren såg vi hur de satte sig i ett konferensrum, John vid ena gaveln av ett långt bord och de andra en bit bort. Det var ingen tvekan om vem som bestämde, säger Anette Öjhammar.

Tack vare bankernas övervaknings­kameror kunde utredarna också se vem det var som tog ut kontanter från bulvanernas konton. På bild efter bild syntes John tillsammans med olika medhjälpare.

Genom vimmelsajter som finest.se och stureplan.se kunde utredarna dessutom följa Johns festnätter på nattklubbar som White Room, Collage och Sturecompagniet. Hans vänkrets rymde allt från finansmän till artister och andra jurister.

I början av maj 2012 stod spanarna gömda i närheten av advokatbyrån där John jobbade. När en röd Ferrari Modena kom emot dem höjde en av dem en videokamera.

John gled förbi på bara några meters avstånd.

En morgon några dagar senare reste insatsstyrkan sina stegar mot en etage­våning på Gärdet. Poliserna tittade på sina klockor och när den exakta tiden var inne krossade de rutorna och rusade in. John hann sätta sig upp i sängen och gripa efter mobilen, sen var det över.

I samma stund hade även skåningarna omhändertagits. Tillslag gjordes simultant i Eskilstuna, Västerås och Borlänge och en efter en fördes organisationens medlemmar till häkte. För många av dem var det första gången. Majoriteten hade vanliga jobb, ett par på en statlig myndighet. En hade till och med sökt in till Polishögskolan.

Det var i Johns hemstad Borlänge som fabrikerna hittades. Två av de gamla vännerna hade i sina villor tillverkat narkotika­klassade tabletter respektive doping­preparat. Tullkriminalarna samlade ihop ett berg av tabletter, ampuller och olika kemikalier och återvände till Stockholm.

Senare under dagen kördes Bentleyn iväg och ställdes i Kronofogdens garage tillsammans med den röda Ferrarin. Johns våning tömdes på möbler, mattor, hifi-prylar, Louis Vuitton- och Burberrykläder samt ett antal Rolex och andra klockor.

Det var i Johns hemstad Borlänge som fabrikerna hittades. Två av de gamla vännerna hade i sina villor tillverkat narkotika­klassade tabletter respektive dopingpreparat. Tull­kriminalen samlade ihop ett berg av tabletter, ampuller och olika kemikalier.

* * *

Först efter nästan ett år i häkte öppnade John munnen. I tingsrätten medgav han grovt dopningsbrott, i hovrätten även delar av narkotikaanklagelserna. Överbevisad av den massiva mailtrafiken hade han inget val.

Hans förklaring till brotten var kortfattad i rätten:

– Tills mina skulder var preskriberade fick jag ordna en svart inkomst eftersom jag inte fick behålla en vit.

Vice chefsåklagare Kim Andrews pekade i rätten på att flera personer hamnat i beroende efter att ha beställt organisationens tabletter. Johns försäkran om att alla kunder varit myndiga gav han inte mycket för, utan betecknade verksamheten som hänsynslös. När rättegången i Svea hovrätt avslutades yrkade Andrews på sexton års fängelse.

– Mot den bakgrunden får man nog säga att det blev ett relativt sansat beslut, säger Johns försvarsadvokat Martin Cullberg efter domen i oktober 2013.

John dömdes till tio års fängelse för bland annat grovt dopningsbrott och grovt narkotikabrott. Skåningarna dömdes till åtta respektive sju år och övriga till fängelse i längre eller kortare tid. Kim Eriksson slapp däremot åtal på grund av straffet i Thailand.

En annan följd blev att Johns vän på byrån uteslöts ur Sveriges advokatsamfund. Genom de mail som avslöjats ansågs det klarlagt att advokaten läckt sekretess­belagda uppgifter till John.

Alla dömda i dopinghärvan. Klicka på bilden för att se en förstoring.

* * *

Beigegula väggar. En orange dörr, inramad av brun list. Två trästolar med grön stoppning. På en liten hylla intill: nescafé, tepåsar och några torra kakor. Det enda som låter är en väggklocka i plast.

Efter olika turer har Café kommit till besöksavdelningen på högsäkerhetsanstalten Kumla. Först ville John inte träffas, han var nöjd över att ha sluppit uppmärksamhet i medierna.

– Det var min advokat som tyckte att det var lika bra att prata, säger John lite avvaktande på utpräglat dalmål efter att ha släppts in i rummet av två vårdare.

Det har gått snart två år sedan han greps. Som alla långtidsdömda har han förts hit till ”bunkern”. Själv hade John räknat med att riskera max två års fängelse på en vanlig anstalt. Det var ett pris han hade varit beredd att betala.

– Vad kan jag säga? Jag har uppenbarligen varit en usel juridisk rådgivare åt mig själv.

Utanför det krossäkra fönstret faller blöt snö. En liten traktor med tvättvagnar på släp passerar. När den är borta syns bara muren och ett kalt, litet träd. Våren har ännu inte kommit. Under de tre timmar som vårt samtal pågår försvinner Johns avvaktande attityd. Det märks att han gärna vill berätta. Om dopinghandeln och återfallet i kriminalitet säger han på sitt välformulerade vis:

– Jag var fullt medveten om att jag hade blivit kriminell igen. Men jag gjorde det valet eftersom jag inte tyckte att det var så klandervärt. Jag tyckte inte jag åsamkade någon skada genom att tillhandahålla läkemedel som ger bättre effekt när man tränar.

John ger sig in i ett rättsfilosofiskt resonemang:

– Enligt det man kallar naturrätt har det alltid varit fel att göra någon illa eller ta något som inte är ditt… och det har jag full respekt för. Men de här samhällsreglerna som vi har uppfunnit handlar mer om vad som är politiskt korrekt just nu. Och att sälja doping… det räcker att gå tillbaka 40 år så var det över huvud taget inget brott.

Rättssystemet bygger ändå på att lagar fattas i demokratisk ordning och att medborgarna måste rätta sig efter dem, oavsett vad de själva tycker.

– Men det finns ju grader även i helvetet.

Om inte annat har ju dopingpreparat stora hälsorisker för konsumenterna.

– Som jag ser det sålde vi bara kvalitetsprodukter. Och genom att jag ville att vi bara skulle tillåta överföringar från bankkonton skulle inga minderåriga kunna köpa.

John menar fortfarande att han var ärlig när han skrev sitt examensarbete.

– Man kan ha olika uppfattningar beroende på vilken hatt man bär för tillfället. Som jurist är det klart att jag säger att man ska beivra all brottslighet, men som en av ledarna för en organisation som säljer doping är det klart att jag intar en annan ståndpunkt.

De gamla kompisar som rekryterades menar han hade ett eget ansvar.

– Det var inte så att jag lockade in dem, tvärtom tjatade många sig in när de såg hur mycket pengar vi tjänade.

Och de hotfulla tongångarna i mail inom organisationen påstår John i efterhand bara var tomt prat.

– Vi pyste ut en massa ånga, men vi hade ingen avsikt att göra någonting, säger han.

John har tagit med sig en bunt teckningar. När besökstiden börjar rinna ut lägger han dem på bordet. En av dem föreställer Clint Eastwood, en annan Percy Barnevik. På en tredje bild syns en liten pojke med leksaksbilar i båda händerna. Det är Johns son.

– När jag kom till häktet tänkte jag: förra gången utbildade jag mig till jurist, vad ska jag göra nu? Det blev att jag tecknade, tecknade och tecknade.

Blyertsporträtten är välgjorda på ett nästan fotografiskt vis. På egen hand har John knäckt koden till hur man fångar människors blickar och uttryck.

– Jag är inte typen som ger upp. Om jag väl bestämmer mig för någonting – då försöker jag nå ända fram.

Så vad har han bestämt sig för den här gången, förutom att lära sig rita av människor?

– Jag ser faktiskt väldigt ljust på framtiden, svarar John. Jag älskar fortfarande juridiken, men jag kommer aldrig mer att bygga något som är utanför lagen.

När intervjun görs har John ännu inte fått sitt placeringsbeslut och att uttrycka ånger kan vara en smart strategi för att slippa fortsätta sitta här i ”bunkern”. Hur som helst hävdar John att han är ärlig när han säger att det faktiskt inte är mer än rätt att han sitter bakom lås och bom.

– Jag har haft ett garage med alla mina drömbilar, jag har festat med Paris Hilton i Saint Tropez, jag har gett tusenlappar till tiggare på gatan och jag har haft för jävla roligt. Men fan vad dum jag var som inte byggde något lagligt i stället. De här glädjekalkylerna… de håller inte.

Lasse Wierup

John heter egentligen något annat.

* * *

Mer långläsning:

Dokument: Så blev polischefen Göran Lindberg en sexbrottsling

På resa med Carl Bildt: Café följer med utrikesministern när han besöker terrordrabbade Mali

Cafés  stora intervju med den gripne Peter Sunde – gjord medan han var på flykt från fängelsedomen

Infernot inifrån – prisbelönt reportage om krigets Syrien

Svenskarna bakom Candy Crush – Så fick de 280 miljoner spelare