Annons
Annons

Cafés Johan Hurtig gör tummen upp med behärskad min några sekunder innan racingplanet lyfter.

Looper, G-krafter och sjuka störtdyk – i vad som ser ut som ett litet hobbyplan. När Cafés Johan Hurtig testar Air race blir det en kamp mot blackouten.

 * * *

Planet tappar långsamt höjd. Jag sitter med slutna ögon och ihopklistrade läppar. Andas in genom näsan och sakta ut genom munnen. Försöker tänka på allt annat än flygning men kan inte tänka på något annat än flygning.

Annons

KA-DONK!

Landningshjulen dunkar i marken. Jag rycker till i stolen (och ger möjligen ifrån mig ett litet nervöst skrik).

Gilla Cafe.se på Facebook

Vi är framme i Österrike. Mannen i sätet bredvid, typisk affärsresenär, tittar på mig med en blandning av medlidande och överlägsenhet. Klart han gör, han tror förstås att det är reguljärflygningen som satt skräck i mig – och inte min nästa flygning som kommer bestå av looper, rollar och störtdyk i 400 km/h i vad som ser ut som ett litet hobbyplan.

– Är du rädd för att flyga? frågar han.

– Nej, svarar jag. Men jag är lite rädd för att störta.

Varför tackade jag ja till det här?

_MG_5479”Kommer jag att dö?” Johan ställer de viktiga frågorna under intervjun med piloten.

 * * *

Skärmavbild 2014-08-11 kl. 15.06.45

Som Formel 1 fast i luften. Så brukar den beskrivas, världens snabbaste motorsport: Red Bull Air Race World Championship. Nu är tävlingen tillbaka efter tre års uppehåll, med bättre säkerhet, strängare regler och större konkurrens. Nu får man exempelvis inte längre modifiera motorn, utan måste använda standardutrustning för att öka fokus på flygskickligheten.

Tolv piloter gör upp om titeln under sju lopp över hela världen i sporten som är lika enkel att förklara som läskig att tänka sig: du flyger en bana på tid och ska igenom ett antal portar på en höjd av blott 15–25 meter över marken, i upp till 400 km/h. Och du gör detta i ett plan som är sex meter långt och har strax över sju meters vingbredd.

Regerande mästaren Paul Bonhomme från Storbritannien – som vann både 2009 och 2010 – har börjat säsongen bäst tillsammans med österrikaren Hannes Arch, men först i november får vi veta vem som är världens snabbaste Air Race-pilot 2014.

Redan nu kan vi dock konstatera att det inte är jag.

_MG_5483_2Lite försiktig akrobatik.

* * *

Kan ett mail hånflina mot den som läser? För när vi blir inbjudna till pressresa i Salzburg för att få åka med på en akrobatikrunda i ett av Red Bulls Air Race-plan inför nystarten så står det att läsa: ”Frågan är inte om han kommer kräkas, frågan är när.” Det pratas om sjuka hastigheter, höga G-krafter och stor risk för blackout när det gäller nervsvaga journalister. Stämningen är god på redaktionen när vi diskuterar vilken frilansare vi ska skicka ner på det här jobbet och hur det kommer sluta. Tyst för mig själv tänker jag: ”Hoppas inte jag blir tillfrågad för då måste jag göra det, då måste jag tacka ja.”

Det började egentligen i höstas. Jag mådde inget vidare då. Trivdes inte riktigt med min tillvaro och lyssnade inte på vad jag själv tyckte, ville och kände.

Men någonstans vid årsskiftet bestämde jag mig för att bli bättre på just det där. Våga känna efter, utmana mig själv, sluta vara en fastnare som anpassar mig och nöjer mig med nuläget. Utsätta mig för saker som jag vill men inte vågar. Säga ja även till det som känns lite för läskigt. Jag skojade med mina vänner om lanseringen av Nya Johan.

Det ångrar jag ordentligt när Cafés chefredaktör sms:ar senare på eftermiddagen: ”Ska inte du göra flyggrejen?”

Med ett panikartat ”NEJ!” i huvudet svarar Nya Johan: ”Jo, det är klart att jag ska!”

Fan.

_MG_5617_2Är det skönt med så mycket räddningstjänst på plats – eller bara oroväckande?

 * * *

Skärmavbild 2014-08-11 kl. 15.06.52

En vecka innan avresa är jag fort­farande lugn och har lyckats övertyga mig själv om att det här bara är ett jippo – det handlar väl mest om att man ska få se planen och lite uppvisningsflygning, kanske provsitta lite. Jag är i grunden modejournalist och van vid lyxiga pressvisningar, så jag ser framför mig att det blir champagne och små snittar på flygfältet.

Oj, vad fel jag har.

Jag får ett omfattande mail med säkerhetsföre­skrifter, hälsodeklaration och friskrivningsavtal. Typ: ”Jag gör detta helt frivilligt och är medveten om att planet kan bränna rakt ner i backen med omedelbar död som följd.”

Jag kryssar i rutan och skriver under.

Fiket vid flygfältet utanför Salzburg har ingen champagne, men väl obegränsat med Red Bull (surprise!). Jag intervjuar Matthias Dolderer, tävlingspilot från Tyskland. Jag undrar hur peppad han är på att sätta igång igen efter uppehållet, men han vill hellre prata om tjejer.

– Det är ju tre år sedan sist. Det är lite som att inte ha haft sex på tre år, du vet. Ååh, snart händer det! (Skrattar högt och knackar i bordet.) Jag ser väldigt mycket fram emot det!

Vilka egenskaper är viktiga för en Air Race-pilot?

– Man måste vara extremt snabbtänkt, och väldigt noggrann. Utan precision klarar du dig inte. Och du måste känna planet ner på millimeternivå.

Är det någon skillnad mellan alla platser runtom i världen som ni tävlar på?

– Nja, men du borde verkligen komma och titta på någon tävling. Till Dubai, du måste komma till Dubai!

För vädret eller?

– Nej, för tjejerna.

Matthias spelar rollen som alfahannig, brudgalen pilot perfekt. Jag kommer av mig och ställer en fråga som jag ångrar direkt.

Har du varit med om en olycka någon gång?

– Ja, jag flippade över med planet en gång. Motorn la bara av så jag var tvungen att nödlanda. Jag lyckades gå ner på en åker och bara
välte. Planet var helt förstört men sjukt nog fick jag inte en skråma.

Vad hände med motorn då?

– Vet inte, den bara la av. Det kan man inte göra nåt åt.

Här blir jag så stressad att jag helst vill springa där­ifrån. I stället ställer jag ännu en fråga jag egentligen inte vill ha svar på:

Jag kommer uppleva ett tryck upp mot 10G. Hur känns det?

– Det är svårt att beskriva, men det som händer är att blodet sjunker från huvudet. Förlorar man för mycket blod i huvudet försvinner syret och då tappar du synen – det är det som kallas blackout.

Och det är vad som ska hända mig?

– Säger du till piloten att du vill blackouta kan han fixa det, ja.

Skojar du med mig nu?

– Nä, men det är ju inte meningen att vi ska blackouta dig i dag, du ska ju uppleva allt och känna hur kul det här är.

Så hur undviker jag att må dåligt?

– Försök titta ut hela tiden och se var horisonten är. Din interna gyro måste veta hur du är i rummet, så att hjärnan är med. Om du tappar rumsuppfattningen blir du illamående efter en stund.

Typ när jag är tillbaka på hotellet?

– Kanske lite innan dess, kanske i planet. Men det viktigaste är att du slappnar av och inte oroar dig. Det är inte bra om du oroar dig.

Oj då.

_MG_5918_2SVINDLANDE VYER. ”Vi räknar med fint väder under dagens flygning, men räkna med viss turbulens. By the way, om du inte redan har svimmat kan du se Salzburg till höger.”

 * * *

Med stigande panik googlar jag lite om g-krafter. Det står att 10G är ett tryck som motsvarar tio gånger normal gravitation. Som om jag plötsligt väger 800 kilo och hoppar från ett bord, eller nåt sånt. När jag ser att en bergochdalbana bara ligger runt 3–4G blir jag så nervös att jag inte riktigt kan ta in informationen. Försöker lugna mig med att jag förstås kommer utrustas med top-of-the-line-utrustning som stridsflygardräkt med tryckutjämning, cool hjälm med syrgastillförsel (antagligen med namnet ”Maverick” tryckt bakpå) och allt det där.

Fel igen. Plötsligt står jag i ett deppigt omklädningsrum och byter om till en väl ingången – och inte helt väldoftande – gokartoverall. En helt vanlig sunkig onepiece. Jag ska utsätta mig för livsfara och det enda jag har på mig är ”oömma kläder”. Jag ser löpsedeln framför mig: ”Modejournalist dog – av skam.”

På med en bräcklig störtkruka på skallen och sedan verkar det vara klart för start.

– Är det här verkligen allt? frågar jag.

– Javisst, svarar Sergio Plá som är chefsinstruktör. Vad hade du väntat dig? En stridsflygardräkt, eller?

Man kan vidare ifrågasätta upplägget med att spara säkerhetsgenomgången till fem minuter innan start. Tydligen tycker flygteamet att jag är som mest mottaglig för den livsviktiga informationen strax innan det är dags.

Men min hjärna är mest upptagen med katastroftankar. Lite som när Homer Simpson ska lyssna på något viktigt, fast i mitt huvud är det en apa i ett flygplan som störtar, gång på gång.

Två infobitar är allt som fastnar:

Först pekar Sergio på två pinnar i planet.

– Det här är ”the aaaaah shit handles” och dem kan du hålla i när ni akrobatikflyger.

Sergio förklarar sedan att det enda kommando vi behöver kunna är om piloten säger ”Bail out”.

– Då är det allvar och då ska du hoppa ut ur planet. Det kommer inte hända, men det kan hända.

Förlåt, men vad sa du just?

– Att det inte kommer hända?

Nej, det innan. Hoppa… ut… ur planet?

– Ja, precis.

Här någonstans blir det bara för läskigt.

Jag vill hem. Och kommer att tänka på att jag inte har skrivit något testamente. Vem ska få ärva alla mina japanska t-shirts?

Vad var det för fel på Gamla Johan egentligen?

Xxxxx xxxx xxxxx Den hårfina skillnaden mellan ett glatt och ett panikslaget leende.

* * *

Skärmavbild 2014-08-11 kl. 15.07.02Artig som jag är håller jag dock all panik inombords och traskar lydigt med min pilot Dario till planet. Till det lilla, lilla planet – för vad som i mina tankar var någon sorts maffigt stridsflyg är i verkligheten inte mer än en snyggt strajpad lådbil med vingar. Eller en likkista i kolfiber.

Jag ställer lite frågor om planets vikt och sådär, försöker vara journalist in i det sista, men kommer inte ihåg vad Dario svarar. När jag känner min puls smattra i hela ansiktet inser jag det dumma i att jag nyss överslagsdruckit fyra energiläsk. Motorn varvar upp och det låter sjukt nog som en topptrimmad moped. Du får själv föreställa dig hur trygg man känner sig när det enda som står mellan dig och döden är en flygande Puch Dakota med jackad kolv.

Troligtvis beror det på adrenalinpåslaget, men i startögonblicket är min taurinindränkta hjärna rätt lugn. Jag försöker vara närvarande i stunden och tänka att det nog kanske ändå inte är min tur att dö än. Och att det ändå är för sent att springa härifrån.

Starten är i några sekunder som en vanlig liftoff, som om jag åker Kalmarflyg från Bromma. Men i stället för släckt säkerhetsbälte-skylt och dags för kaffe stiger vi bara mer och mer, brantare och brantare. Plötsligt flyger vi helt vertikalt, rakt upp i rymden. Nu måste väl Dario snart plana ut?!

Paniktankarna rusar, jag spänner varenda muskel i kroppen och håller i aaaaah shit-handtagen som om mitt liv hänger på just dem.

Men i stället för att plana ut tippar planet över åt andra hållet. Nu är vi upp och ner och jag försöker febrilt hålla koll på horisonten. Dario svänger åt sidan och styr planet rakt ner. Vi störtdyker. Marken närmar sig med 400 km/h och jag sliter i handtagen som om det är jag som styr. Inget händer förstås.

20 meter innan vi blir en krater i asfalten rycker det till i planet, så häftigt att hörlurarna ramlar av, och vi är på väg upp igen. Fler looper följer, fler dödsdyk, men nu är jag inte rädd, bara bedövad. Det blir inget kräks, ingen blackout. Med insikten att jag verkar överleva tror jag till och med att jag slappnar av och njuter ett tag. Fast det är bara inbillning, för när vi landat och jag kliver ur planet märker jag att mina händer darrar och benen skakar så att jag knappt kan stå.

Ändå har jag bara en tanke i huvudet.

Jag vänder mig mot Dario och frågar:

– Kan jag åka igen?

 

Johan Hurtig

Foto: Johan Ståhlberg

* * *

Mer långläsning:

Snabba cash på riktigt: juristen som drev ett dopingimperium

Dokument: Så blev polischefen Göran Lindberg en sexbrottsling

Cafés  stora intervju med den gripne Peter Sunde – gjord medan han var på flykt från fängelsedomen

Infernot inifrån – prisbelönt reportage om krigets Syrien

Svenskarna bakom Candy Crush – Så fick de 280 miljoner spelare

 

Annons

Dela (2)
Tweeta

Annons


Laddar