Sveriges mest legendariske konsertfixare: “Lou Reed vägrade att spela om han inte fick knark”

Varför ville du skriva den här boken?

– Det var framför allt familj, vänner och kollegor som ville att jag skulle skriva den här boken. Och om folk kan få ett skratt eller en tanke genom att läsa min bok, och inte minst upptäcka all fantastisk musik, så varför inte? Det finns en Spotifylista till boken där vi samlat alla låtar jag refererar till.

Varför blev just du en framgångsrik konsertarrangör?

– Man ska inte underskatta den tid då jag började jobba med det här. Det var jag och kanske femtio andra runt om i hela världen som höll på med detta i slutet av 60-talet, då hela den liveindustri vi ser i dag danades. Det var en förutsättning för att jag skulle få den karriär jag fick. Live Nation, där Ema Telstar numera ingår, finns i dag i 44 olika länder och med 23 000 fast anställda. Det är lite annorlunda.

Vad är annars skillnaden mellan liveindustrin då och nu?

– Att det inte var någon industri då. Även om det var professionellt liknade det snarare en hobbyverksamhet. Skivförsäljningen var den stora grejen och liveupplevelsen kom i andra hand, i dag är det helt tvärtom. Streaming har ersatt skivförsäljning samtidigt som livebiten har vuxit lavinartat. Där finns det enormt mycket pengar i dag.

Kan du sakna den gamla goda tiden?

– Det skulle jag inte säga, men jag kan tycka lite synd om dem som håller på i dag som inte får möjlighet att skapa de personliga kontakter som jag fick när jag började. Jag var ju ungefär i samma ålder som de artister jag jobbade med dessutom. Personerna jag skriver om i boken var bara några år äldre än jag. I dag när det kommer en artist till Sverige är det ett helt annat maskineri än vad det var då, det är stora team som anländer. Förr var det bara artisten och kanske en eller två till som kom. Det var mycket enklare att etablera en kontakt då.

Hur var det?

– Det var inga pressagenter, managers, stylister, sminkörer, frisörer eller säkerhetspersonal. På så vis fick man även helt andra kontakter med skivbolag och radio- och tv-stationer runt om i världen. Det var en annan era. Det var jättekul.

Vilken var den första stora konsert du arrangerade?

– Det var nog Chicago på Konserthuset i Stockholm. Leonard Cohen på Kungliga Tennishallen var en annan stor. Johnny Cash på Scandinavium också. Sedan jobbade jag mycket med Jimi Hendrix tidigt och reste mycket med honom. Jimi hade armébakgrund och var alltid trevlig och lätt att prata med. Eftersom jag precis hade gjort lumpen pratade vi mycket om militären.

Jimi Hendrix dog kort därpå, bara 27 år gammal. Hur reagerade du när du fick det beskedet? 

– Det var mycket tragiskt. Samma dag gjorde vi en konsert med Eric Burdon, sångaren i The Animals, på Konserthuset – och de var nära vänner. Vi visste inte om vi skulle berätta det före eller efter konserten, men bestämde oss för det senare. Han blev naturligtvis förtvivlad. Många av artisterna jag arbetade med gick bort tidigt. Jim Morrison från The Doors, Phil Lynott från Thin Lizzy, Brian Jones från The Rolling Stones och inte minst Janis Joplin var alldeles för unga.

En annan som lämnade jordelivet tidigt var The Who-trummisen Keith Moon som bland annat gjorde sig känd för att spränga hotelltoaletter med dynamit. Träffade du honom?

– Absolut, det gjorde jag. Keith var väldigt rolig. Jag gjorde en konsert med Abba på Royal Albert Hall i London och efter konserten åt vi middag med honom och Efva Attling som han var ihop med på den tiden. Sedan träffade jag honom under de The Who-konserter jag arrangerade medan han fortfarande levde.

Hur var det att turnera med Bob Marley?

– Bob Marley var annorlunda mot vad alla trodde. Hans pappa var engelsk officer som bodde på Jamaica där familjen växte upp. Jag minns några tillfällen när jag och Bob åkte bil själva och då pratade han alltid proper English, utan jamaicansk dialekt. Det blev så klart alltid stora diskussioner om marijuana när Bob kom till Sverige, men det var ju en viktig del av rastafarireligionen som han var fast övertygad om. Selassie var lejonet av Juda och allt det där. En sådan diskussion gick ju inte att föra här.

På tal om det. Har du blivit ombedd att fixa droger åt artisterna?

– Ja, men det har jag alltid avböjt. Det där vill jag inte vara en del av. Lou Reed hotade med att ställa in en konsert i Stockholm på 70-talet om han inte fick knark, vilket jag skriver om i boken.

Är starstruck ett begrepp som existerar i din värld?

– Jag har aldrig blivit det av artister eftersom jag i tidig ålder jobbat så nära dem. Däremot är jag otroligt hockeyintresserad, och jag minns när vi skulle ha premiär för Abbas USA-turné i Edmonton 1979. Då träffade jag en ung Wayne Gretzky, som på den tiden spelade med Edmonton Oilers i samma arena där konserten skulle äga rum. Då var jag nervös.

Hörs du med några av artisterna fortfarande?

– Ja, många av dem. Svenska artister som Ledin, Lundell och Gessle hörs jag med hela tiden. Men även många internationella band och artister som jag har känt sedan de började, som Metallica, U2 och Springsteen.

När hördes du senast med Bruce Springsteen?

– Det var när jag var i New York och såg honom på Broadway. Då träffade jag honom efter föreställningen.

Kan du bjuda på någon mer?

– Jag och Bono ringde varandra i somras.

En sista?

– Jag sms:ade med Lars Ulrich för en månad sedan.

Du som har sett det mesta. Hur väl stämmer den klassiska rockmyten, skulle du säga?

– Inte alls. Jag skulle gissa att det är värre bakom Dramatens stora scen än vad det är bakom en rockkonsert. Du blir inte en stor rockstjärna som turnerar över hela världen om du inte är fokuserad till 100 procent. Sedan är det klart att det är ett tufft liv och du måste vara stryktålig för att klara av det. I övrigt är rockmyten precis som den låter, en myt.

Thomas Johansson minns: En väldigt blöt kväll med Kiss i Scandinavium, 1976

2020 åker Kiss på sin sista turné någonsin och i sommar kommer de till både Stockholm och Göteborg. Thomas minns en blöt kväll med det legendariska rockbandet i samband med att han arrangerade deras konsert på Scandinavium i Göteborg den 26 maj 1976.

Min kontakt med Kiss inleddes via deras agent, Wally Meyrowitz, och deras manager, Bill Aucoin. Han var en jäkla trevlig man som bodde i en fantastisk lägenhet med utsikt över Central Park – den var så speciell att den var med i ett nummer av Architectural Digest. Aucoin hade gjort barnprogram för tv och det var han som kom på att bandet skulle sminka sig för att skilja sig från mängden och få en image som påminde om serietidningsfigurer, vilket inte var helt fel, Gene Simmons är ju mycket intresserad av serietidningar. 

Scandinavium var utsålt 1976 när Kiss kom dit och deras produktion var stor, riktigt stor. Konserten var en enorm succé, men det slogs också sönder stolar nåt alldeles förfärligt. Vi fick inte ha stående publik på golvet på den tiden och publiken var förbannad. När det var slut och bandet hade gått av scenen fick Bosse Norling och jag gå upp på scenen för att försöka lugna en publik som inte ville gå hem. Det gick sådär. En av åskådarna plockade upp ett avslitet stolsben och kastade mot scenen. Det flög som ett spjut genom luften, strök förbi mitt öra och satte sig i trumpodiet. Hade jag fått det i pannan hade det inte blivit fler konserter för Johansson

Efteråt skulle vi käka på en krog som hette Räkan, där vi brukade hamna med band som spelade i Göteborg eftersom Räkan var lite speciell. Mitt i krogen hade man nämligen en bassäng med båtar som lastades med räkor och som man sen själv styrde till sitt bord. Plötsligt fick Bosse Norling och några i bandet för sig att de skulle dricka snaps och jag såg tidigt att det skulle gå åt helvete. Och det gick mycket riktigt fullständigt åt helvete. Jag vet inte om han tyckte att det tog för lång tid, men Ace Frehley ställde sig upp och hoppade ned i bassängen för att försöka ta räkbåtarna med händerna. Bassängen var uppbyggd på pallar och dess botten var gjord av plexiglas och definitivt inte byggd för en Ace Frehley. Det gick hål, vatten rann ut över golvet och när andra gäster upptäckte vad som hände började de skrika och försökte ta sig ut ur lokalen, det blev med andra ord stor härva och stort elände. Paul och Gene pratar än i dag om restaurangbesöket i Göteborg. 

Jag tyckte om deras manager, Bill Aucoin, och blev lite ledsen när de sparkade honom då de inte var överens om huruvida Kiss skulle sluta sminka sig eller inte. Förutom att han hade en fin lägenhet i New York var Bill duktig på mat och vin och jag tog med honom en gång till Gunnar Forssells Grappe d’Or i Stockholm, som då hade en stjärna i Guide Michelin. Bill uppskattade det väldigt mycket. Deras nuvarande manager heter Doc McGhee och är bra han också. Han hade tidigare hand om Bon Jovi och Mötley Crüe och vi har gjort alla konserter med honom och Kiss. 

Det är häftigt att vi fortfarande jobbar med dem, men det har inte varit okontroversiellt. Inför första turnén ringde tyska arrangörer och var oroliga över de två sprakande s:en i Kiss, för det var stort pådrag i medierna om att Kiss stod för nazism. Jag tog upp det med Gene som sa:

”Nej, nej, hur kan folk tro det? Både Paul och jag är judar, vi skulle aldrig stödja nazism, det är en logotyp, inget annat.”

Längst bak på scen hade de bokstäverna KISS som blinkade och lös och om nån minns Abbas turnéer så hade de bokstäverna ABBA blinkande längst bak på scenen. Det snodde jag från Kiss och lät Jimmy Barnett och hans ljusmänniskor köpa tomburkar att sätta glödlampor i. 

Det är inte konstigt att Kiss fortfarande är så populära. Precis som med alla bra artister finns en massa bra låtar i grunden, sanslöst bra låtar. Senast jag såg bandet blev jag än en gång knäckt över vilka bra låtar de skrivit. 

I dag är Kiss ett av de där banden som har flera generationer i publiken och små barn tycker fortfarande att det är häftigt med sminket, showen och Genes långa tunga. På så sätt är de ju nästan som seriefigurer eller actionhjältar. När de spelade på Tele2 i Stockholm 2017 fick vi sänka volymen eftersom vi släppte in barn under tretton. Jag har aldrig sett så många familjer med små barn på en konsert av det slaget. Men är man ett arenaband räcker det inte med bra låtar… du måste presentera en stor show och det gör Kiss med sprutande eld, explosioner och gubbar som flyger. 

De har bytt medlemmar hit och dit, och trummisen Eric Carr dog, men Paul och Gene är kvar och de två är ju Kiss på samma sätt som Mick Jagger och Keith Richards är Rolling Stones. Gene är dessutom en mästare på det vi kallar merchandise, det som mest brukar bestå av t-shirtar. Allting bygger på Genes idéer, de säljer till exempel en likkista, en svart kista med Kiss logga, så man kan få lägga sig i den för sin sista vila om man är lagd åt det hållet. Och de säljer några kistor varje år… 

När vi var i Oslo på den turnén där både Ace Frehley och Peter Criss var tillbaka i bandet tog Gene mig åt sidan i omklädningsrummet för att berätta om en fotobok som han hade gjort och som han var väldigt stolt över. Alla medlemmarna hade signerat den, den var tryckt i Israel och kostade tretton dollar att göra. Jag sa att den verkligen var jättefin. 

”Du kan ta den, Thomas”, sa Gene. 

Det var ju kanon så jag tackade, tog den och la den omsorgsfullt i min väska. Under konserten gjordes avräkning med deras kamrer och med vår kamrer. Efteråt sa vår man: 

”Du vet att du har köpt en bok av Kiss, Thomas?”

”Nej, men jag fick en bok av Gene.”

Men i avräkningen stod det ”En bok: 100 ­dollar”. När jag träffade Gene sa jag: ”Jag trodde jag fick boken.”

”Nej, nej, vi ger inte bort böcker.”

Han hade inte trott att jag skulle titta på avräkningen så där snodde de mig på hundra dollar. Men det är en fin bok. Och han har humor, Gene, det har han.