Även om man ska vara försiktig med att använda engelska begrepp när det
finns ordagranna svenska motsvarigheter är man frestad att slänga ”stående
skämt” överbord till förmån för ”running gag”. Stående skämt låter som något revypappor
skapat över en kaffegök medan running gag åtminstone har ett skimmer av
raffinerat humorverktyg. Så nu får det bli så.
Det vi har att göra med är hur som helst en komisk poäng som upprepas så
mycket att upprepningen i sig blir själva humorn, inte sällan besläktat med
catch phrases.
Använt på rätt sätt kan ett running gag vara otroligt effektivt – en riktig
synergifest där summan blir oändligt mycket roligare än sina beståndsdelar –
men fenomenet är också förknippat med stora risker. Överskattar man
upprepningshumorn kommer konsumenten nämligen i stället få känslan av att
upphovspersonen inte bara är dum nog att skriva något som inte är så kul utan
dessutom dum nog att tro att det håller för gränslös repetition. Här kan
otroliga pinsamheter uppstå.
Om man dissekerar de produkter man skrattat mycket åt genom åren inser man
snart att det inte hade blivit mycket kvar av dem om man strukit alla running
gags. Det svenska kulturarvet Jönssonligan
är ett bra exempel. Utan Sickans patenterade plansmidande och Dynamit-Harrys
explosionsfäbless (inhamrat med återkommande repliker som ”jag har en plan”,
”lysande Sickan” och ”vilken jävla smäll”) är det mest tre mediokra rånare som
går på ett led.
Nästan alla som jobbar med något slags innehåll och har ambitionen att underhålla måste förhålla sig till running gags. Jag gör det sannerligen själv i Cafés podcast Fördomspodden, där formuleringar och fördomar återvänder. Trådar tillåts löpa mellan fristående avsnitt.
Det finns en del utmaningar med att göra Fördomspodden, men nästan inget är svårare än att veta hur länge det är roligt att mjölka något, just eftersom man vet att man framstår som ett självgott och drygt as om man navigerar fel. Det enda man kan göra är att gå efter något slags känsla och hoppas på det bästa.
Vid dagens slut är running gags trots allt ett av de mest fundamentala humorredskap som finns och när Café nu äntligen gör en komedispecial i vårt senaste nummer (ute i butik 18 juni) så är det på sin plats med lite snabbrecensioner av återkommande skämt som antingen fungerar eller havererar.
Manuels ”que?”-förvirring i Pang i bygget
Äktenskapet mellan Basil och Sybil är det som driver Pang i bygget framåt men utan den spanske servitören Manuel hade
tv-serien aldrig varit i närheten av den klassikerstatus den rättmätigt
åtnjuter i dag. Trots att karaktären egentligen bara bygger på ett enda skämt –
språkförbistring – blir det fortfarande aldrig riktigt tråkigt.
Basils ständiga ursäkt, att Manuel kommer från Barcelona, ledde så
småningom till att bandet I’m From Barcelona bildades (mest kända för one hit
wondern We’re from Barcelona och det
faktum att de vid något tillfälle bestod av 27 personer)
Humorpoäng: 4/5.
Ross och Rachels pausvara eller inte pausvara
Jag skulle behöva skriva tio krönikor för att recensera alla running gags i
Vänner, från Phoebes alter ego Regina
Phalange till oklarheterna kring Chandlers egentliga yrke. Men det mest definierande
running gaget, som på ett smart sätt integreras med handlingen och blir till
hela seriens klister, är förstås ”We were on a break”-situationen.
Humorpoäng: 3/5.
Kenny dör i South Park
Det ska erkännas att jag egentligen aldrig varit någon stor South Park-man men att Kenny dör i nästan
varje avsnitt är ett running gag med så hög morbiditet att man genast blir på
gott humör.
Humorpoäng: 3/5.
Anders Svenssons smeknamn ”Taco”
Den här är intressant, för det började med att svenska folket skapade
smeknamnet ”Taco” åt Anders Svensson.
Man kan ifrågasatta exakt hur kul det egentligen var ens i begynnelsen men det
är lätt att förstå hur det hände – han heter Svensson, han kommer från Borås
och han gillar dessutom tacos. I stället för fotbollsproffs-Pradaöverdåd:
texmexfolklighet.
Mediehus slog knut på sig själva för att förlänga livslängden på det här
skämtet, Anders fräste köttfärs i tv-intervjuer och Simon Bank skrev
”tiqui-taco-fotboll” snarare än ”tiqui-taca-fotboll” i sina krönikor.
Men sedan gick det några år och det kändes som att vi, som ett folk,
började bli lite färdiga med ”Taco”-smeknamnet. Det blev emellertid inte
Anders.
De senaste åren har han själv varit smeknamnets störste förkämpe. I sin roll
som tv-expert avrundade han 2017 en sändning från Ukraina genom att, i synk med
programledaren Karin Frick, säga: ”Taco… hej.” Inför VM-matchen mot Mexiko i
somras lovade han självmant svenska folket att han skulle sluta äta tacos om
Sverige förlorade. Den som följer Anders på Instagram vet också att han gärna
kryddar sitt flöde med tacoorienterat content.
När jag för ett par år sedan jobbade med ett humorprogram i tv hade vi en idé om att Anders Svensson skulle komma till studion och officiellt pensionera smeknamnet samtidigt som han rituellt begravde ett tacoskal i en stor jordhög. Idén var kanske inte helt färdigtänkt men på något sätt känns andemeningen fortfarande relevant. Detta sagt med oceaner av respekt till Anders Svensson som är en likeable jävel.
Humorpoäng: från början: 3/5, nu 1/5.
Kramers entréer i Seinfeld
Trots allt.
Humorpoäng: 5/5
Gert Fylking skriker ”Äntligen!” när Svenska Akademien delar ut Nobelpriset i litteratur
Gert Fylking har väl aldrig varit känd för sin verkshöjd men att han vid
flera tillfällen dök upp på Svenska Akademiens presskonferens för att ironiskt skrika
”Äntligen!” när mottagaren av Nobelpriset i litteratur offentliggjordes får
ändå betraktas som en pigg drift med en institution med svansföringsproblem
(och, som det senare skulle visa sig, även långt mycket allvarligare problem än
så).
Humorpoäng: 3/5
Jimmy Kimmel vs Matt Damon
Det låtsasfejd som började när Jimmy Kimmel fick feeling och avslutade sin
talkshow med att säga ”apologies to Matt Damon, we ran out of time” 2005 har nu
pågått i 14 år. Finns så klart viss utmattningshumor i detta men generellt
skrattar man väl inte käken ur led.
Humorpoäng: 2/5.
Sean Banan och rumpa
Det enda jag vet om Sean Banan är att han tycks prata mycket om rumpor och
efter det vill man inte veta mer.
Humorpoäng: 1/5.
”I’ve made a huge mistake” i Arrested development
Kanske den mest running gag-belamrade serien av alla. Ofta med stor
framgång. Och aldrig med större framgång än när ”I’ve made a huge
mistake”-repliken går som en stafettpinne mellan alla karaktärer.
Humorpoäng: 4/5
Den dubbade tysken i Beck
En slamkrypare eftersom detta på sätt och vis är ett ofrivilligt running
gag men att se kommissarie Josef Hillmans mun helt okommenterat osynka med det
som kommer ur den i 200 000 filmer är roligare än ”Ska du ha en stänkare?” alla
veckans dagar.
Humorpoäng: 4/5.