Taco-Anders och den dubbade tysken i Beck – Emil Persson listar running gags

Cafés krönikör Emil Persson och Ross och Rachel från tv-serien Friends.

Cafés krönikör Emil Persson dyker ner i popkulturhistorien och listar de running gags som fungerat bäst – och de vi hade mått bättre utan.

Emil Persson  |  Publicerad 2019-06-11 12:09  |  Lästid: 4 minuter

Även om man ska vara försiktig med att använda engelska begrepp när det finns ordagranna svenska motsvarigheter är man frestad att slänga ”stående skämt” överbord till förmån för ”running gag”. Stående skämt låter som något revypappor skapat över en kaffegök medan running gag åtminstone har ett skimmer av raffinerat humorverktyg. Så nu får det bli så.

Det vi har att göra med är hur som helst en komisk poäng som upprepas så mycket att upprepningen i sig blir själva humorn, inte sällan besläktat med catch phrases.

Använt på rätt sätt kan ett running gag vara otroligt effektivt – en riktig synergifest där summan blir oändligt mycket roligare än sina beståndsdelar – men fenomenet är också förknippat med stora risker. Överskattar man upprepningshumorn kommer konsumenten nämligen i stället få känslan av att upphovspersonen inte bara är dum nog att skriva något som inte är så kul utan dessutom dum nog att tro att det håller för gränslös repetition. Här kan otroliga pinsamheter uppstå.

Om man dissekerar de produkter man skrattat mycket åt genom åren inser man snart att det inte hade blivit mycket kvar av dem om man strukit alla running gags. Det svenska kulturarvet Jönssonligan är ett bra exempel. Utan Sickans patenterade plansmidande och Dynamit-Harrys explosionsfäbless (inhamrat med återkommande repliker som ”jag har en plan”, ”lysande Sickan” och ”vilken jävla smäll”) är det mest tre mediokra rånare som går på ett led.

Nästan alla som jobbar med något slags innehåll och har ambitionen att underhålla måste förhålla sig till running gags. Jag gör det sannerligen själv i Cafés podcast Fördomspodden, där formuleringar och fördomar återvänder. Trådar tillåts löpa mellan fristående avsnitt.

Det finns en del utmaningar med att göra Fördomspodden, men nästan inget är svårare än att veta hur länge det är roligt att mjölka något, just eftersom man vet att man framstår som ett självgott och drygt as om man navigerar fel. Det enda man kan göra är att gå efter något slags känsla och hoppas på det bästa.

Vid dagens slut är running gags trots allt ett av de mest fundamentala humorredskap som finns och när Café nu äntligen gör en komedispecial i vårt senaste nummer (ute i butik 18 juni) så är det på sin plats med lite snabbrecensioner av återkommande skämt som antingen fungerar eller havererar.

Manuels ”que?”-förvirring i Pang i bygget

Äktenskapet mellan Basil och Sybil är det som driver Pang i bygget framåt men utan den spanske servitören Manuel hade tv-serien aldrig varit i närheten av den klassikerstatus den rättmätigt åtnjuter i dag. Trots att karaktären egentligen bara bygger på ett enda skämt – språkförbistring – blir det fortfarande aldrig riktigt tråkigt.

Basils ständiga ursäkt, att Manuel kommer från Barcelona, ledde så småningom till att bandet I’m From Barcelona bildades (mest kända för one hit wondern We’re from Barcelona och det faktum att de vid något tillfälle bestod av 27 personer)

Humorpoäng: 4/5.

Ross och Rachels pausvara eller inte pausvara

Jag skulle behöva skriva tio krönikor för att recensera alla running gags i Vänner, från Phoebes alter ego Regina Phalange till oklarheterna kring Chandlers egentliga yrke. Men det mest definierande running gaget, som på ett smart sätt integreras med handlingen och blir till hela seriens klister, är förstås ”We were on a break”-situationen.

Humorpoäng: 3/5.

Kenny dör i South Park

Det ska erkännas att jag egentligen aldrig varit någon stor South Park-man men att Kenny dör i nästan varje avsnitt är ett running gag med så hög morbiditet att man genast blir på gott humör.

Humorpoäng: 3/5.

Anders Svenssons smeknamn ”Taco”

Den här är intressant, för det började med att svenska folket skapade smeknamnet ”Taco” åt Anders Svensson. Man kan ifrågasatta exakt hur kul det egentligen var ens i begynnelsen men det är lätt att förstå hur det hände – han heter Svensson, han kommer från Borås och han gillar dessutom tacos. I stället för fotbollsproffs-Pradaöverdåd: texmexfolklighet.

Mediehus slog knut på sig själva för att förlänga livslängden på det här skämtet, Anders fräste köttfärs i tv-intervjuer och Simon Bank skrev ”tiqui-taco-fotboll” snarare än ”tiqui-taca-fotboll” i sina krönikor.

Men sedan gick det några år och det kändes som att vi, som ett folk, började bli lite färdiga med ”Taco”-smeknamnet. Det blev emellertid inte Anders.

De senaste åren har han själv varit smeknamnets störste förkämpe. I sin roll som tv-expert avrundade han 2017 en sändning från Ukraina genom att, i synk med programledaren Karin Frick, säga: ”Taco… hej.” Inför VM-matchen mot Mexiko i somras lovade han självmant svenska folket att han skulle sluta äta tacos om Sverige förlorade. Den som följer Anders på Instagram vet också att han gärna kryddar sitt flöde med tacoorienterat content.

När jag för ett par år sedan jobbade med ett humorprogram i tv hade vi en idé om att Anders Svensson skulle komma till studion och officiellt pensionera smeknamnet samtidigt som han rituellt begravde ett tacoskal i en stor jordhög. Idén var kanske inte helt färdigtänkt men på något sätt känns andemeningen fortfarande relevant. Detta sagt med oceaner av respekt till Anders Svensson som är en likeable jävel.

Humorpoäng: från början: 3/5, nu 1/5.

Kramers entréer i Seinfeld

Trots allt.

Humorpoäng: 5/5

Gert Fylking skriker ”Äntligen!” när Svenska Akademien delar ut Nobelpriset i litteratur

Gert Fylking har väl aldrig varit känd för sin verkshöjd men att han vid flera tillfällen dök upp på Svenska Akademiens presskonferens för att ironiskt skrika ”Äntligen!” när mottagaren av Nobelpriset i litteratur offentliggjordes får ändå betraktas som en pigg drift med en institution med svansföringsproblem (och, som det senare skulle visa sig, även långt mycket allvarligare problem än så).

Humorpoäng: 3/5

Jimmy Kimmel vs Matt Damon

Det låtsasfejd som började när Jimmy Kimmel fick feeling och avslutade sin talkshow med att säga ”apologies to Matt Damon, we ran out of time” 2005 har nu pågått i 14 år. Finns så klart viss utmattningshumor i detta men generellt skrattar man väl inte käken ur led.

Humorpoäng: 2/5.

Sean Banan och rumpa

Det enda jag vet om Sean Banan är att han tycks prata mycket om rumpor och efter det vill man inte veta mer.

Humorpoäng: 1/5.

”I’ve made a huge mistake” i Arrested development

Kanske den mest running gag-belamrade serien av alla. Ofta med stor framgång. Och aldrig med större framgång än när ”I’ve made a huge mistake”-repliken går som en stafettpinne mellan alla karaktärer.

Humorpoäng: 4/5

Den dubbade tysken i Beck

En slamkrypare eftersom detta på sätt och vis är ett ofrivilligt running gag men att se kommissarie Josef Hillmans mun helt okommenterat osynka med det som kommer ur den i 200 000 filmer är roligare än ”Ska du ha en stänkare?” alla veckans dagar.

Humorpoäng: 4/5.

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2019-06-11 12:09