Proffs i Juventus vid 17, veteran i landslaget vid 23. Det är inte bara storleken som gör att Andreas Isaksson känns larger than life. Cafés Ola Liljedahl möter 199 centimeter skånsk världsmålvakt på nuvarande hemmaplanen i Frankrike.
En elvaårig pojke står vid Smygehamns IP och kollar på ännu en match i division V mellan hjältarna i Östra Torps GIF och något annat Skånelag. Gislöv IF eller kanske Lilla Beddinge BK?
I mål står Erik Lundström. Eller ”Degen” som han kallas, son till en bagare som han är.
”Degen” gör en räddning och elvaåringen bestämmer sig för att lägga en karriär som utespelare åt sidan för att bli målvakt. Precis som ”Degen”. Vem vet, en vacker dag kanske han också får stå i Östra Torps a-lag?
”Degen” briljerar igen, Torpafansen applåderar och elvaåringen undrar om det egentligen kan bli större än så här.
Det kan det.
Sex år senare är elvaåringen Andreas Isaksson sjutton år, har stått en säsong med Trelleborgs FF i allsvenskan och skriver på för italienska Juventus.
Vi börjar där.
Att vara sjutton år och få ett målvaktskontrakt med Juventus, där stjärnorna heter Zinedine Zidane, Alessandro Del Piero och Filippo Inzaghi, är knappt en pojkdröm – för inte ens unga fotbollspojkar vågar drömma något så omöjligt.
– Hela den där tiden var så konstig. Jag halkade in i Trelleborgs A-lag på ett bananskal. Jag vet inte om jag var förtjänt att få målvaktsplatsen där egentligen. Jag var andremålvakt när Daniel Andersson skadade sig. De letade efter en ny, hittade ingen, jag fick spela, gjorde det bra och så gick det bara på. Men det är inte meningen att en sjutton-åring ska vara förstemålvakt, säger han en solig eftermiddag på ett kafé i Frankrike.
– Jag läste i tidningar att stora klubbar tittade på mig. En dag ringde min agent, Roger Ljung, och sa att Juventus ville skriva kontrakt. När Roger ringde fattade jag på allvar att det var sant. Eller… det gjorde jag egentligen inte. Jag fattade inte. Allt var så nytt. Allt bara flöt på som i en drömvärld.
Ljung satte sig i alla fall i bilen och åkte till Smygehamn.
Han hade frågor. Andreas hade frågor. Pappa och mamma hade frågor. Herregud! Pojken var sjutton år och gick just ut ettan på gymnasiet, samhällsprogrammet. Han kunde knappt koka ägg. Tvättmaskinen kunde han möjligen peka ut men definitivt inte använda. Engelskan var väl som engelskan är för finniga killar som nyss gått ut grundskolan. Italienskan kunde han inte alls.
Och så ville alla att den stackarn skulle flytta till Turin redan på sommarlovet.
Klokast var kanske mamma Marianne.
Hon sa nej.
– Hon tyckte väl att jag bara var ett barn. Och det var jag ju. Blyg och försiktig dessutom. Pappa däremot tyckte att jag borde ta chansen. Och så blev det, minns Isaksson.
– Vi kom fram till att jag skulle bo själv. Alternativet var att bo i klubbens ungdomsskola, eller vad man ska kalla det, där juniorspelarna bodde. Lyckligtvis valde jag att inte göra det.
Varför säger du ”lyckligtvis”?
– Det var en tuff miljö där, så jag är glad att jag inte bodde där helt enkelt. Jag tränade med a-laget, där alla var mycket äldre, men spelade matcher med ungdomslaget, som egentligen hade en annan målvakt. Det innebar ju att jag inte kände någon alls. Ungdomsspelarna var dessutom väldigt kaxiga och inte särskilt sympatiska. Det gick inte att få några vänner där.
– Jag mådde många gånger väldigt dåligt. Verkligen dåligt. Jag längtade hem och tänkte vid flera tillfällen att nu skiter jag i det här, det är inte värt det. Det var tufft med språket och jag kände mig ensam, otroligt ensam faktiskt. Erik Edman bodde också i stan. Det var tur för vi kunde träffas lite grann.
Men det är en tung merit att ha spelat i Juventus. Före Zlatan till och med.
– Ja, fast det blev inga matcher. Några på bänken bara. Både i serien och, faktiskt, också i Champions League. Men det var bara någon försäsongsmatch som jag fick spela.
Ångrar du dig?
– Nej, det var en hård tid, men jag lärde mig väldigt mycket. Därför vill jag inte ha den ogjord och kan nu efteråt se att den stärkte mig mycket. Men jag mådde verkligen dåligt i perioder. Bara det praktiska var hur svårt som helst. Jag hade aldrig lagat mat och tvättat och hade inte ens körkort. Jag var tvungen att gå överallt…
Intervjun med Andreas Isaksson publicerades i sin helhet i Café 11/2005.