Annons
Annons

Han är Zlatans nya lekkamrat i landslaget och en av Europas mest omtalade unga forwards efter målsuccén i holländska ligan. Alla imponeras av Ola Toivonen – utom Ola Toivonen själv. Cafés Ola Liljedahl stämmer träff med den medieskygge värmlänningen i ett ödsligt industriområde i Eindhoven. Foto Calle Stoltz. Tidigare publicerad i Café 1/2011.

Annons

* * * * *

Fotbolls-VM 1994. Hemma hos familjen Toivonen på Enbärsvägen i Degerfors grillas det flintastekar. Sommaren är extremvarm så det kan nog bli en och annan kall till köttet också. Närmaste grannen har just kommit över: Erik Hamrén.

I dag förbundskapten för svenska lands­laget, då succéartad tränare i Degerfors if – och socialt utsvulten eftersom familjen bor på annat håll. De här VM-veckorna är han, enligt Yrjö Toivonen som i egenskap av ordförande i klubben plockade dit honom, nästan mer hos Toivonens än hemma.

Toivonens lillgrabb Ola är åtta år gammal. Han fördelar tiden mellan fotboll på Stora Valla och fotboll hemma i trädgården. Han har – snälla snälla – bett att få sitta uppe på natten och titta på VM-matcherna från USA, han vill ju se Tomas Brolin och Thomas Ravelli och Martin Dahlin och…

16 år senare är Ola Toivonen 24-årigt proffs i Europa. Martin Dahlin hans agent och Erik Hamrén hans förbundskapten. Annars verkar det mesta vara sig likt. Man kan ta Ola Toivonen ur Degerfors men aldrig Degerfors ur Ola Toivonen. Var han, till exempel, imponerad av att ha Erik Hamrén i huset när han var åtta?

– Nä.

Säger han. Punkt. Sedan ser han att man ser lite förvånad ut och lägger till:

– Han var ju bara tränare.

Det var spelarna i Degerfors som var hjältarna i åttaåringens värld: juggarna Vukcevic, Radinovic och Stanojkovic, Henke Berger, Dan Fröberg, Andreas Andersson och, förstås, Ulf ”Mål-Otto” Ottosson. Inte en tränare från Ljusdal.

Under Cafés intervju i holländska Eindhoven pratar Ola Toivonen mycket om sitt Degerfors. Han vill inte träffas i stan. För mycket folk där. Vi enas till slut om företaget Philips nedlagda industriområde, mellan PSV:s hemmaarena och lagets träningsarena. Där funkar det att ta bilder och där är det, kanske viktigast, folktomt. Som i Degerfors en måndagkväll.

Det är svårt att bestämma tid för honom. Först klockan 13. Sedan 15. Sedan 13 igen. Eller 16. Till slut: ”Jag ringer när jag är klar.” Problemet är att laget som vanligt har träning på förmiddagen och man vet aldrig hur länge tränaren Fred Rutten vill köra. Ofta beror det på hur det gått i senaste matchen och kvällen innan vår intervju gjorde Toivonen en riktig skitmatch mot Willem II, enligt honom själv, även om psv vann med 4–2.

Han anländer i en sportbil. Kliver ur, kollar sig runt och hejar. En bil passerar och tutar och någon skriker, översätter Toivonen, nåt om bögjävel. PSV-spelarna engagerar. Han rycker på axlarna. Plötsligt ser han Cafés fotografs rödrutiga flanell­skjorta och skiner upp:

– Du kör Degerforsstilen du. Lite Eddie Meduza, liksom.

Att det är en rätt dyr Edwin-skjorta spelar ingen roll. Så där ser degerforsarna ut i sina rutiga flanellskjortor, enligt Toivonen. Vem fan är Edwin, förresten? Och så ler han. Han gör ofta det. Säger saker på sin Degerfors­dialekt som man inte riktigt vet om det är skämt eller inte och ler efteråt. Som när Cafés stylist tar fram kostymer. Toivonen bara stirrar:
– Ska jag ha kostym på bilderna? Nä, det kan jag inte ha. Det fanns inte sådana i Degerfors när jag växte upp.

Eller när han svarat enstavigt på tre-fyra frågor i rad, så att det nästan börjar kännas som polisförhör, och säger lite belåtet:
– Nu börjar du få svårt med frågorna, va?

Och så ler han igen.

Inget är liksom märkvärdigt för Ola Toivonen. Kanske har det med bruksmentaliteten att göra? I Degerfors var det bruket och fotbollen som var allt, med storspelare som Gunnar Nordahl, Ralf Edström, Sven-Göran Eriksson, Olof Mellberg, Andreas Andersson…

Sånt kanske gör att man inte blir så himla imponerad. För att citera ledarskribenten Rolf Jansson i Karlskoga-Kuriren: ”Den faktor som varit avgörande för Degerfors fotbollsliv är den sociala fostran som sitter i Stora Vallas plan och läktare. Den bygger på hänsyn och omsorg till kamraterna, ansvar för laget, på bruksandans arbets­moral och ett utvecklande ledarskap. Den samhällsstrukturen är kärnan i bruks­kulturen. Den har i 125 år av arbetare och tjänstemän utövats i fotbollen.”

De orden använder inte Toivonen, men andemeningen är densamma när han samman­fattar sin uppväxt:

– Mycket kompisar. Vi bodde i ett Svensson-hus. Mamma var kurator på skolan, pappa personalchef på nåt företag. Syskonen var äldre så de kunde man bråka med. Det var mycket fotboll, mest hela tiden. Det känns som att jag tillhör den sista generationen som spelade fotboll mer spontant. Nu är det mycket tv-spel och dator, det är nästan lite sorgligt. När jag var tio år var det gatan som gällde. Cykeltävlingar, fotboll, bandy… Vi började spela fotboll kvart i åtta på morgonen innan skolklockan ringde. Och sen fortsatte det varje rast.

Han var den typen av bolltalang som redan från början fick spela med de två år äldre för att han helt enkelt var långt före de flesta jämnåriga i utveckling. Pappa Yrjö, ”som haft alla positioner inom Degerfors IF utom målvakt och materialförvaltare”, hade tränat syrrans lag och på deras träningar grundlades det hela när Ola var med redan som treåring.

Brorsan Petter var förebild, förstås. Inte minst var det stort när Petter Toivonen säsongen 2000, då lillebror Ola var 14 år, skrev proffskontrakt med grekiska topplaget Aris i Saloniki. Att det blev en misslyckad proffskarriär, där han lånades ut till ett lag i badorten Kavala innan han bröt kontraktet och åkte hem för att senare bli målkung i Strömtorp i fyran, är en annan historia.

Proffs hade han i alla fall varit – och hur långt Ola än når i karriären så kommer Petter alltid att vara familjens första utlandsproffs. Något Ola brukar få höra, om man säger så. Och, nej, ingen i familjen pratar finska. Efternamnet är pappas, men han kom till Sverige som bebis. När vi sitter i Ola Toivonens sportbil i Eindhoven och jag frågar om han gillar sitt gamla Degerfors tittar han först som om han inte förstår frågan. Vadå? Skulle man inte gilla Degerfors?

– Självklart, säger han efter en stund.

Hur mycket är du där numera?
– När jag kan. På sommaren och vintern någon gång. Jag tränade med laget i somras, jag har kompisar kvar i laget sedan jag spelade där. Degerfors och Karlskoga är mycket bra trakter.

Hur mycket minns du av Erik Hamrén från Degerforstiden?
– Inte mycket alls. Jag var ju bara sju-åtta år. Mina föräldrar hade väl mer kontakt eftersom vi var grannar.

Han får beröm för att ha skapat bra stämning i landslaget. Är han en skön typ?
– Ja, absolut. Annorlunda än Lagerbäck. Det är bra stämning i laget och han bidrar mycket till det. Han vill att vi ska ha kul och bjuda mycket på oss själva. Det blir mycket skratt och dans och sånt. Jag tror att alla känner sig väldigt trygga med honom. Det är viktigt.

Han sa på en presskonferens att han var ”nyförälskad” i dig. Fick du höra det av grabbarna?
– Ja, det var nån kommentar. Men skitsamma om han är förälskad eller inte, det spelar liksom ingen roll när man förlorar mot Holland med 1–4 som vi gjorde då.

Hur mår du efter en sådan match?
– Jag är arg, besviken och ledsen.

Du missade en lobb mot Holland som kunde ha förändrat hela matchbilden.
– Ja, fast det tänker man inte på under resten av matchen. Då är jag rätt bra på att förtränga det. Men efter matchen är det klart att jag ältar det. Hur kan jag missa? Det är egentligen mindre tankar på vad som kunde hänt om jag gjort mål, om det hade blivit en annan matchbild eller så, det kan man aldrig veta. Mitt ältande stannar liksom vid: ”Hur kunde jag missa?” Det tänkte jag nog på i ett par dagar, men sedan kommer en ny match i ligan som man måste fokusera på och då försvinner det. Det är nog värre för ledare eller supportrar.tänkte jag nog på i ett par dagar, men sedan kommer en ny match i ligan som man måste fokusera på och då försvinner det. Det är nog värre för ledare eller supportrar.

Visst var du i Danmark och tränade under Hamrén en gång?
– Ja, men bara några dagar för att kolla hur det var att träna i ett annat land. Jag var väl 15-16 år.

Hur kom det sig?
– Vet inte.

Vet inte?
– Nä.

Och så ler han sitt kufiska leende igen.

Pappa Yrjö skrattar när han hör det och förklarar:
– Jag tror att Ola tyckte det var lite känsligt när Hamrén blev förbundskapten. Han hade inte alls nån lust att prata om det i början. När Hamrén var i Aalborg i Danmark, flera år efter tiden i Degerfors, ringde han och frågade om inte Ola skulle komma dit en vecka, bo hos Hamréns och få känna på proffslivet. Han skrattade och sa att han ville försäkra sig om att ha första tjing på honom när andra klubbar började höra av sig, men Danmarksresan var nog egentligen mest ett tack för den tid han hade här hos oss i Degerfors och, förstås, en liten uppmuntran för Ola. När Erik Hamrén ringde från Danmark hade Ola Toivonen redan börjat nosa på Degerfors A-lag. Trots att han var så ung tränade han med laget och ganska snart fick han som 16-17-åring debutera på riktigt. Sedan gick karriären fort.

Han beskrevs som en av de största talangerna i svensk fotboll och många klubbar ville ha honom. Örgryte IS med Zoran Lukic som tränare vann dragkampen när Toivonen var 19 år och Lukic sa efter bara någon vecka att nyförfärvet skulle vara given i svenska landslaget inom två år. Toivonen vann den interna skytteligan men klubben blev sist i Allsvenskan och i stället för en säsong i Superettan valde Toivonen att tacka ja när Malmö FF lockade. Malmös sportchef Hasse Borg slog fast:
– Han kommer att bli nästa storstjärna som lämnar Malmö FF för en större liga.

Förbundskaptenen Lars Lagerbäck hade, som så många andra, också noterat Toivonens respektlöshet och tog ut honom till landslagets Sydamerikaturné vintern 2007, där debuten skedde mot Venezuela. Fast sen tog det för första gången lite stopp i karriären. Första året i Malmö FF blev inte vad Toivonen hoppats på och många muttrade. Medierna tyckte att han var blyg och svår. Fansen hade blivit lovade en målskytt men Degerforsaren lyckades bara peta in tre. ”Grin-Ola” kallades han bland de skånska reportrarna.

Jag pratade med några som spelade med dig förr och de sa att ”Ola var så jävla sur och arg på planen”. Var du det?
– Ja, det var jag nog. Förlorade vi eller var dåliga var jag väldigt sur. På allt. På motståndare. På domare. På mig själv. Särskilt domarna fick nog höra en del.

Ett visst mått av det kan ju vara bra, men för mycket blir väl snarare negativt?
– Ja, så är det. Jag har jobbat med det, eller rättare sagt har det blivit bättre av sig självt. När jag flyttade hemifrån och blev äldre växte jag.

Vad på planen gör dig mest förbannad?
– Nu tycker jag bara det är roligt om folk snackar och säger en massa skit. Rent fysiskt är det däremot irriterande när motspelare är på mina fötter. Det blir mycket stämplingar. Mina fötter är rätt förstörda.

Är du nånsin rädd eller orolig på planen?
– Orolig kan jag bli, men det är om vi kanske leder och det andra laget pressar i slutet. Rädd för att få en smäll eller så är jag aldrig. Man skulle inte kunna spela fotboll på den här nivån om man kände så. Då är man nog körd.

Andra säsongen i Malmö gick bättre. Malmö FF bytte tränare. Sören Åkeby fick gå och Roland Nilsson kom. Laget började med ett snabbare passningsspel längs marken och försökte vara det bollhållande laget mer än tidigare. Det passade tekniske Toivonen perfekt. På 27 allsvenska matcher 2008 gjorde han tio spelmål, två straffmål, två frisparksmål och sju målgivande passningar.

Han tog tillbaka en plats i landslaget, gjorde jättesuccé i U21-landslaget och det började gå massor av proffsrykten i slutet av 2008. Själv kände han att pojkdrömmen – proffs på riktigt – var nära.

– Mot slutet av säsongen, med några matcher kvar i Allsvenskan, visste jag att PSV Eindhoven var intresserat. Tränaren och klubbdirektören var till och med och kollade och man vet ju att om tränaren är med så är det riktigt seriöst intresse.

Hur gick det när PSV-tränaren var där?
– Ett mål och en assist för mig mot Gais borta. 2–2 blev det så det var inte så bra för laget men hyfsat för mig personligen.

Kom tränaren fram till dig efteråt?
– Nej, nej. Absolut inte. Men jag visste hela tiden att han var där. Det blev lite samtal med Martin (Dahlin, agenten), möten med Malmö FF och, ja, det gick ju bra. Jag åkte till Eindhoven och skrev på i januari 2009 och var med på träningen på eftermiddagen. Det var lite speciellt. Jag ska inte säga att jag kände mig särskilt delaktig. Jag tänkte inte på träningen alls, om jag ska vara ärlig, utan mest bara sprang där.

Var du nervös då?
– Ja, då var jag det. I vanliga fall är jag inte så nervös, men första gången man ska träna som riktigt proffs, köpt för mycket pengar, med mycket fans på läktaren, är det speciellt.

Var du orolig för hur du skulle tas emot av andra spelare?
– Nej, det var ingen fara. Isaksson (Andreas, målvakten) var här och han hjälpte mig. Han var etablerad så då var det lättare för mig att bli accepterad.

Men nya spelare kommer trots allt som konkurrenter, påverkar det kompisskapet?
– Klart det kan vara svårt.

Säg så här: Om laget köper in en ny kille som konkurrerar om din position, bjuder du hem honom på tv-spelskväll då?
– Nej, absolut inte. Särskilt inte i början. Då är det ju en konkurrens. Särskilt om jag spelat bra och de köper in någon, då blir jag ruskigt irriterad.

Det går hela tiden rykten om dig och storklubbar. Liverpool, Real Madrid och Bordeaux har du kopplats ihop med. Hur mycket är sant?
– Jag vet inte själv riktigt. Ibland ser någon en scout på läktaren och så startar ryktet. Jag tycker det är rätt roligt. Senaste året har det varit många stora klubbar som nämnts och ibland är det ju ett riktigt intresse. Jag pratar med Martin (Dahlin) varje eller varannan vecka. När det var på gång med Liverpool i somras pratade vi på allvar. Men det var första gången sedan Malmö–PSV som vi pratade om övergång, så det säger kanske det mesta om alla andra rykten.

Blev du be­sviken när PSV sa nej, så det inte blev något Liverpool den gången?
– Ja, lite kanske. Men det var på ett sätt bra. Jag slapp ta ett svårt beslut då.

Vilken liga passar du bäst i?
– Jag passar nog rätt bra i den holländska, men klart att det vore roligt att spela i någon av storklubbarna i England, Italien eller Spanien. Bayern München vore också rätt trevligt.

Sitter du hemma i lägenheten och hoppas? – Klart jag gör. Men man måste prestera först också innan det är dags för storklubbar. Det tycker jag inte att jag gjort riktigt ännu, men jag har kommit en bit i alla fall.

Är proffslivet som du hade föreställt dig?
– Det är nog mindre glamouröst än många tror.

Hur fördriver du dagarna?
– Jag bor i en stor lägenhet i stan med Emma, min flickvän. Vi har träning till två om det är säsong, till fem om det inte är säsong. Sen handlar det mycket om att äta och sova. Vi går ut och käkar ibland, bio någon gång, mycket fika, tv-spelskvällar… Vi är några i den skandinaviska gruppen som bor rätt nära varandra och umgås en hel del. Andreas Isaksson och hans familj, Marcus Berg och hans familj, Atiba Hutchinson och hans flickvän…

Vem lagar maten hos er?
– Inte jag. I alla fall inte så ofta. Fast jag kan. Spagetti och köttfärssås är min bästa rätt.

Jag kan tycka att proffslivet verkar rätt slappt och bortskämt?
– Jo, det är det ju på ett sätt. Fast det är ganska stor press. Den pressen som man lever med flera dagar i veckan tror jag inte många med så kallade vanliga jobb lever med. Dels pressen man har på sig själv, men den kan ju många ha, men sedan tillkommer pressen från tränare, lagkamrater och fans och media. Det började jag i och för sig känna tidigt i Degerfors. Det är en speciell ort när det gäller fotboll, väldigt krävande. Så för mig var det bra som en skola. Det diskuteras alltid fotboll där. Det och verket. När Degerfors kom tillbaka till Allsvenskan 1993 var det fest. Jag gick på varje match och det kändes som att hela samhället var där. Hela Sverige håller på Degerfors, känns det som. Degerfors i fotboll och Leksand i hockey.

Gick du på Ica även när ni förlorade?
– Ja, det var inga problem. I Eindhoven är det större press. Vi blir utbuade om det är 0–0 i paus. Ibland är det rätt tufft. Förutom att det här är en stor stad finns likheter med Degerfors. Det är liksom fotbollen och fabriken, Philips i det här fallet, som är det stora. Nu förlorar vi inte så många matcher i holländska ligan så det går trots allt bra med pressen på oss.

Har du haft nåt hederligt jobb nån gång?
– Bara sommarjobb. Jag körde truck men var hemskt dålig, så det var tur att jag blev fotbollsspelare.

Hur var du i skolan, förresten?
– Ingen mönsterelev. Men det rullade på. Jag fick ihop det på något sätt. Sen gick jag fotbollsgymnasiet i Degerfors, så jag kunde bo kvar hemma. Det var jättebra.

Vad skulle du ha gjort om fotbolls­karriären skitit sig?
– Oj, kanske jobbat i någon sportaffär? Jag var ett riktigt sportfreak. Men jag tänkte inte i de banorna. Jag gick fotbolls­gymnasiet i Degerfors och skulle bli fotbollsspelare – och till slut blev jag ju det.

Kan du gå på krogen i Eindhoven?
– Man väljer sina tillfällen. Är det match några dagar senare ska man nog undvika det.

Har du spelat bakis nån gång?
– Nej, aldrig. Någon gång har jag kanske tränat bakis, men man väljer sina lägen då också och sitter väl mest på cykeln om det skulle råka bli så.

Din första proffsklubb blev ett klassiskt svensklag. Ett av konferensrummen i PSV:s arena heter till och med ”Ralf Edström Zaal”.
– I början fick jag höra det där om svenskarna hela tiden. Det var mycket om Edström och de andra gubbarna, jag vet inte vad de heter riktigt.

Torbjörn Nilsson, Ralf Edström, Klas Ingesson… Har du träffat dem?
– Edström har jag träffat, förstås. Han är ju degerforsare.

Vilket är det skönaste mål du gjort?
– Första landslagsmålet var roligt att göra, men det skönaste var nog mot Serbien i U21-EM. Jag gjorde 3–1 och det kändes som att nu går vi vidare mot semifinal. Och det gjorde vi ju.

Andra sköna fotbollsminnen?
– Sista matchen med Malmö kanske. Mot Sundsvall hemma. Jag snurrade upp målvakten och la in den i öppet mål. Jag visste inte då att det var min sista match där, men det var ett skönt mål.

Vilken är den bästa arena du spelat på?
– Amsterdam Arena är grymt bra. Fast PSV har snyggaste omklädningsrummet, helt runt. Skitsnyggt, faktiskt.

Sämsta arenan?
– I Allsvenskan är det nog Strömvallen i Gävle. Fredrikskans i Kalmar är inte heller helt hundra.

Din bästa match?
– Ingen aning.

För att det varit så många bra matcher?
– Nja, det har varit så jävla många dåliga också.

Har du missat öppet mål så att du skämts nån gång?
– Nja, på träning kanske. Under match vet jag inte. Jo, förresten. Lobben mot Holland. Det är ju en sån. Det skämdes jag för.

Du anses väldigt teknisk. Finns det nåt som Zlatan kan göra med en boll som inte du kan? – Han kan göra allt som inte jag kan. Han är grymt teknisk.

Varför funkar du bra ihop med Zlatan?
– Det vet jag inte om vi gör.

Jo, alla experter anser det, så jag slår fast det nu. – Okej, om du slår fast det så beror det nog på att vi båda gillar att spela fotboll, inte bara tjonga bollen.

Vad gör Zlatan så bra?
– Han är så fysiskt stark och kan göra oväntade saker med bollen. Han ser situationer som inte andra uppfattar som en situation.

Är det stressande att spela med en sån kille, det ställer ju krav på dig att se det han ser på planen?
– Äh, det är bara att springa så kommer bollen. Så bra är han.

Vilka är fördelarna respektive nackdelarna med uppmärksamheten kring honom?
– Nackdelar hittar jag nog inga. För­delarna är att han alltid är i fokus, det gäller både när vi kommer till en plats och under matcher. På planen drar han ju på sig två-tre gubbar så det öppnar för oss andra.

Vad talar för att Sverige ska gå till EM?
– Vi har ett bra lag, det är grunden. En skön mix av gamla och unga.

Zlatan är ju ett vandrande varumärke för sig själv. Tänker du på varumärket Ola Toivonen nån gång, eller på att bli varu­märket Ola Toivonen?
– Inte ett dugg.

Ola Toivonen tycker­ tvärtom att det är skönast om ingen känner igen honom. Ja, utom på planen då. Han vill helst inte att det ska tas bilder där folk ser honom. Typ på stan ”för det blir så jävla pinsamt”. Ju längre bort från civilisationen desto bättre.

Han funderar till exempel både en och två gånger innan han går in på ett kebabställe nära platsen där vi intervjuar – men väl därinne snackar han ledigt och skojar med ägarna och låter dem ta bilder med sina mobiltelefoner. Och när en liten kille, typ lika gammal som den Ola som träffade Erik Hamrén första gången, kommer fram och vill ha en autograf skriver han snällt. Toivonen poserar sedan med pojken medan mamman knäpper kort. Den svenske stjärnan pratar hela tiden holländska med dem. Stylist-Emine säger det vi alla tänker:
– Vad bra du pratar holländska!

Ola Toivonen tittar bara och konstaterar:
– Det vet väl inte ni.

* * * * *

RÖSTER OM OLA TOIVONEN

Jörgen Lennartsson
Tränare i Stabaek och tidigare förbundskapten i U 21-landslaget
– Ola har utvecklats enormt de senaste tre-fyra åren, både som spelare och människa. Han har bra speluppfattning, läser spelet bra, har bra teknik och kan avsluta med både fötterna och huvudet. Hans skott är inte hårdast i världen, men det är bra precision i det. Därför fungerar han även som frisparksskytt. Förmågan att hitta bra löpvägar i straffområdet bidrar till att han gör mycket mål. Han blir en viktig kugge i landslaget i många år.

Pontus Wernbloom
Landslagskollega
– Ola är ett glädjepiller. Riktigt dryg, men med glimten i ögat. Man får alltid ett gott skratt med honom i närheten.

Yrjö Toivonen
Pappa
– Ola visade otrolig talang i alla bollsporter som liten kille. Ja, utom i hockey. Han var usel på att åka skridskor. Att han skulle bli bra fotbollsspelare förstod man tidigt.

Erik Hamrén
Förbundskapten
– Det är som när man blir nyförälskad. I början ser man inga skavanker. Det dröjer ett tag innan man ser att den andre har brister. Med Ola Toivonen är det fortfarande nyförälskelse. (Sagt på en presskonferens.)

Annons

Dela (15)
Tweeta


Laddar