Annons
Annons
Annons

Från mitten av 1990-talet och ett decennium framåt var tv-profilerna Filip Hammar och Fredrik Wikingsson skrivande skjutjärnsreportrar i Cafés tjänst. Nu ger vi er deras bästa texter i repris – hela hösten.

Annons

Reportagen samlades i boken Så tar du ut sin choklad, som skickades ut tillsammans med Cafés januarinummer 2007. Restlagret gick åt förbluffande snabbt och vi har genom åren tvingats ge det tråkiga beskedet till en regelbunden ström av spekulanter. Tills nu.

Cafe.se har fiskat upp skatten ur arkiven och kommer under hela hösten att återpublicera Så tar du ut din lön i choklad, reportage för reportage. Först ut: B-kändisar till salu – en närstudie av de mytomspunna dokusåpaturnéerna, gjord när branschen just passerat zenit och publicerad i Café 6/2002.

(Och till råga på allt högaktuell igen, när nu Magnus Hedman gett sig ut som gäst-dj med ”Kungarna av Tylösand”.)

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

En gång i tiden jobbade Mattias Enlund som städare i ett förråd. En annan gång i tiden jobbade han som diskare i en skolmatsal. Men tiderna förändras.

Inne på nattklubben Otten i Norrköping tävlar ett gäng storögda tonårstjejer om Mattias uppmärksamhet. Plötsligt, utan förvarning, lyfter en av dem på sin vita topp och blottar brösten framför honom. En annan tjej kastar sig om hans hals och skriker att hon älskar honom. Sedan plockar de fram var sin kamera för att föreviga mötet med sin hjälte. Högsta vinsten för somliga i publiken är att få ha sex med Mattias.

– Han är så himla härlig, utbrister en tjej som tar studenten nu i vår. Och det är klart att jag skulle kunna tänka mig att gå hem med honom. Men jag gör inte så i vanliga fall, det vill jag verkligen betona.

Om du inte har en aning om vem denne Mattias Enlund är behöver du knappast skämmas. Han är betydligt mer känd som Jokkmokk – den sorglöse norrlänningen som vann förra omgången av TV3:s dokusåpa Baren.

– Många tjejer drar upp tröjorna och visar brösten. Det händer nästan på varenda ställe, konstaterar han torrt.

Hur hanterar han sin nyvunna status som flickfavorit?

– På ett sätt känns det lite tråkigt att man vet att de flesta bara kommer fram för att jag har varit med i tv, medger Jokkmokk. Men hittar jag en fin tjej så händer det att jag sticker med henne till hotellet. Det är klart att jag passar på.

Jokkmokk, som för dagen dras med en envis förkylning, rymmer backstage för att få lite andrum.

– Det blir lätt kaotiskt där ute. En sån här kväll, när jag känner mig risig, orkar jag inte stå och prata med alla som rycker i mig.

Det är å andra sidan därför, för att prata med alla som rycker i honom, som han är här på Otten denna fredag – det är därför han får betalt. Och för att tappa upp öl. Och för att, kompad av kompisen Dag Finns återuppståndna rockband Sha-boom, sjunga Jokkmokks-Jockes gamla paradnummer Gulligullan. En vanlig dag på jobbet som kändisbartender.

En kändisbartender är en mer eller mindre (oftast mindre) känd person som anlitas och får mer eller mindre betalt (oftast mindre) för att under ett par timmar servera drinkar på en nattklubb eller bar i en stad (oftast mindre) någonstans i Sverige. Mannen som förser flest pensionerade dokusåpadeltagare med barjobb heter Michael Brinkenstjärna, en omtvistad man som upprepade gånger figurerat på kvällstidningarnas löpsedlar.

För ett par år sedan försökte Brinkenstjärna stämma popgruppen Aqua på ett mångmiljonbelopp eftersom han ansåg sig ha varit den som upptäckt bandet. Den rättsliga tvisten slutade i förlikning och ”Brinken”, som han kallas i sin bransch, kvitterade ut en hemlig summa pengar.

Han har dömts till fängelse för misshandel efter att ha delat ut en örfil mot en före detta flickvän – och i slutet av 1999 dömdes han till 30 dagars fängelse av Malmös tingsrätt för sex fall av grov olovlig körning och fortkörning. Den 36-årige Brinkenstjärna (vars riktiga namn är Michael Persson) och hans olika företag har även varit inblandade i en rad ekonomiska dispyter genom åren.

I dag driver han den egna firman The Cleo Management (TCM), ett företag med bas i Malmö som bokar artister, arrangerar fester och turnéer och hyr ut kändisbartendrar – Brinkenstjärnas eget påfund. Det var han som först såg en affärsidé i att erbjuda barer och nattklubbar kända personer bakom bardisken.

– Första vändan var 1989, tror jag. De två första kändisbartenderjobben var med Micke Dubois, när han turnerade som Kapten Freak. Han gjorde först sitt vanliga uppträdande och gick därefter ner i baren. En oerhörd succé.

Genombrottet för denne skåning kom när Expedition: Robinson kopplade ett järngrepp om den svenska tv-publiken. Brinkenstjärna insåg attraktionsvärdet i att få se de strandsatta Tengah-turisterna på riktigt. Robinson-vinnaren Martin Melin blev den första succén.

– Vi skrev på kontraktet ett par dagar före finalen och när Martin väl hade vunnit gav han sig ut på turné. Det var helt sjukt. Folk var som galna, säger Michael Brinkenstjärna.

– Det var löjligt, intygar Martin Melin. Jag fick ha vakter vid min sida hela tiden. Det var en chock. Tredubbla led av människor stod vid bardisken och väntade på mig.

– Ingen kändisbartender kommer någonsin att nå Martins status, säger Michael Brinkenstjärna. Han har gjort över 300 gig fram till i dag. Det är fruktansvärt mycket.

Brinkenstjärna uppskattar att Martin Melin tjänat mellan 5 000 och 10 000 kronor per kväll. Räknar man med ett snittarvode på 7 500 kronor ger det i så fall sammanlagda barjobbsintäkter på 2 250 000 kronor. Martin Melins taxerade inkomster under dessa år är emellertid avsevärt lägre. 1998 uppges han av Skattemyndigheten ha tjänat bara 169 000 kronor, året därpå var motsvarande siffra 225 000 kronor. Melin själv bestrider också Michael Brinkenstjärnas uppgifter om antalet barjobb:

– 300? Den siffran stämmer inte alls. I så fall skulle jag ha kunnat dra mig tillbaka för längesedan. När det var som störst drag kring min person, 1998, så jobbade jag heltid på produktionsbolaget Strix och det fanns inget utrymme att göra alla jobb som jag blev erbjuden. Totalt sett tror jag att det blev ett 20-tal jobb, kanske lite mer. Men 300… är du galen?

Vår uppfattning är att det figurerar en hel del svarta pengar i den här branschen. Vad säger du om det?
– Jag var jättenoga. Jag skulle ha papper på allt. Och jag gjorde inte ett jobb under 12 000 kronor på faktura.

Michael Brinkenstjärna:

– Martin snackar bara. Han vill inte prata om hur mycket pengar han har tjänat. Jag har papper på alla hans jobb.

Skulle vi kunna få se dessa papper?
– Nej. Dem vill jag inte dra fram.

Ordväxlingen med Brinkenstjärna är symptomatisk. I denna återvändsgränd – där ord står mot ord – hamnar vi upprepade gånger när vi under arbetet med denna artikel tar upp frågor om arvoden, intäkter och skatt. Det står dock klart att kommersen kring dokusåpakändisarna är en rörig affär.

Michael Brinkenstjärna har när detta skrivs skatteskulder hos kronofogden i Malmö som uppgår till 2 106 000 kronor. Han har två konkurser bakom sig, 1994 och 2000. Tidigare hette hans firma The Cleo Management bara Cleo Management och stod skrivet på Brinkenstjärnas mamma. Det företaget är numera avslutat.

På frågan om vad Michael Brinkenstjärna själv tjänar svarar han, intressant nog på sitt eget företags hemsida: ”Har ingen jävla koll.” Hans senaste taxerade årsinkomst, för år 2000, var emellertid 30 800 kronor. Det motsvarar en månadslön på knappt 2 600 kronor före skatt.

När man pratar pengar med personer på andra sidan av bardisken får man också intrycket att branschens spelregler är luddiga. God sed står inte överst på agendan, menar de flesta tillfrågade dokusåpakändisar. Inte heller skattade pengar.

– Jag har aldrig fått betalt vitt, säger Sandra Scholz, som medverkade i Villa Medusa våren 2000. Markus Öhrn, även han från Villa Medusa, säger inte emot:

– Arvodena kommer nästan uteslutande från inträdesavgifter och de pengarna är svåra för myndigheterna att kontrollera.

Med andra ord: Det handlar om svarta pengar.

– Visst har det varit vanligt att jag har fått betalt svart, säger Robert Andersson, alias Robinson-Robban. Och när man jobbar för Brinkenstjärna får man inte många korvören över. Han tar en stor, stor del av betalningen själv.

Michael Brinkenstjärna – som av flera dokusåpakändisar Café pratat med anklagas för att ibland strunta i att betala ut arvoden över huvud taget – tar lätt på kritiken:

– Jag har haft mina problem och visst har det förekommit svarta pengar. Men vi har betalat varenda räkning, det kan jag lova. Folk älskar att svartmåla mig. Enda gångerna jag inte betalar är när någon inte dyker upp på ett jobb och det är ju självklart. Och jag sticker inte under stol med att jag tar 20-30 procent i provision.

Den före detta bartendern Johan Eliases är Brinkenstjärnas närmaste konkurrent, en 24-åring från Fagersta som åtminstone själv hävdar att han är den nya kungen på det här området och att ”Brinken” är på väg utför. Han förnekar också bestämt att hans eget företag, The Stars Management (TSM), rör sig med oskattade medel.

– Jag är en seriös affärsman. Jag kan inte prata för ”Brinken”, men för mig är det oerhört viktigt att mitt företag inte omgärdas av rykten om svarta pengar.

Tjuvnypen mellan konkurrenterna – och för all del mellan arbetsgivarna och arbetstagarna – gör det frestande att använda ord som ankdamm, eller kanske ännu hellre sandlåda, när man ska beskriva den här branschen. Ett talande exempel i mängden: Johan Eliases firma heter alltså TSM. Det är slående likt Michael Brinkenstjärnas TCM, vilket mycket riktigt också är meningen. Eliases vill retas med Brinkenstjärna, som dock inte uppskattar tilltaget och nu funderar på att stämma sin antagonist.

– Han kan ju försöka, säger Eliases, numera även känd som den sparkade managern i TV3:s rock’n’roll-såpa Wannabe, och skrattar.

– Jag är inte direkt rädd.

Marknaden för extraknäckande dokusåpakändisar är i dag vikande. Programinflationen har gjort att det inte längre finns jobb åt alla deltagare. Efterfrågan minskar, priserna dumpas, cynismen ökar.

– Martin Melins succé var en konsekvens av att han var först ut på banan, säger Michael Brinkenstjärna. Konceptet var ganska nytt och han var förhållandevis ensam ute i barerna. Men i dagens läge är dokukändisarna alldeles för många. Dessutom måste produktionsbolagen och kanalerna fokusera mer på unga människor. Folk ute på landet har inget intresse för gravida trebarnsmammor. Man kan väl säga att de måste vara snygga för att vi ska bli intresserade av dem – eller fula, som Ingo från Baren.

– Ibland säger jag till tjejerna som vill få jobb av mig: ”Du ser bra ut, men du har inga bröst. Skaffa silikonbröst och kom tillbaka sedan.” För folk vill ha vältränade människor – och silikon. Alla gillar tjejer med stora bröst, även tjejer.

– Silikonbröst är kanon, intygar Johan Eliases. I en dokusåpa kommer man långt med ett par stora bröst, samma sak i en bar. Det finns ingen anledning att hymla om det.

I dag är det bara ett fåtal dokusåpaprofiler som kan räkna med en stadig ström av barjobb. Detta har gjort att företag som TCM och TSM väljer att inte skriva några kontrakt med dokukändisarna numera.

– Det finns ingen anledning. För de håller aldrig i längden, säger Michael Brinkenstjärna.

I dag nöjer sig somliga med några hundralappar i arvode. Här existerar inga fackliga skyddsnät eller gemensamma solidaritetsaktioner mot dem som styr branschen.

– Vissa är otroligt korkade, säger Meral Tasbas, en av dokusåpans galjonsfigurer efter sina regelbundna framträdanden i Baren.

– De går med på att jobba för ingenting, vilket har gjort att folk i dag inte är beredda att betala ett rimligt pris för våra tjänster. Fast jag vägrar att kompromissa. Jag tar 6 000 spänn för att stå i baren i två timmar, men då ingår fem minuters magdans.

Ingo, den berömde skinnvästen från Borås och Meral Tasbas vapendragare i Baren, berättar att det fortfarande råder hysteri när han är ute och jobbar.

– När jag kontaktas för att göra ett jobb som bartender är jag väldigt rak. De måste pröjsa, annars skiter jag i det. Ska någon ha in mig bakom en bar får de betala 5 000.

Johan Eliases är tveksam till uppgifterna:

– Varken Meral eller Ingo får ett jävla jobb i dag. Ingo har ringt mig och tjatat för att få jobb, han ljuger om han säger att han fortfarande får många förfrågningar. Han hade en period när han var het, men nu är den tiden över och det kanske är svårt att erkänna det för sig själv.

Vad är det som driver vuxna människor att jobba för pengar som knappt är i nivå med vad en 14-årig sommarjobbare drar in på att rensa rabatterna åt kommunen? Michael Brinkenstjärna tvekar inte när han svarar: uppmärksamheten.

– De får vara med om rockstjärneprylen. Folk rycker i dem, folk vill ha autografer och det finns groupies för alla. Det där är enormt att få uppleva. För några år sedan var det något som vanliga människor aldrig skulle kunna få vara med om. Nu finns den möjligheten om man bara varit med i en dokusåpa.

Men dokustjärnans brinntid är kort, baksmällan svår att hantera. Efter några smekmånader som kändisbartender och bikinitävlingskonferencier är han eller hon plötsligt tillbaka på ruta ett. Tidningarna ringer inte längre. Festinbjudningarna har upphört. Pengarna är slut.

– Den stora psykologiska smällen för många som har varit med i en dokusåpa är ofta känslan av att helt plötsligt vara bortglömd, menar Henry Montgomery, professor i psykologi vid Stockholms universitet.

– Det gäller att inte blanda ihop sitt kändisjag med sitt riktiga jag. Då kan det gå snett. Problemet är att många personer som söker till de här serierna gör det för att få bekräftelse eftersom de har dåligt självförtroende. Jag tycker att produktionsbolagen och tv-kanalerna har ett oerhört ansvar gentemot deltagarna. Det är inte alla som klarar av att hantera situationen, varken i rampljuset eller när lampan har släckts.

Michael Brinkenstjärna håller med:

– 75 procent klarar inte av att hantera situationen när det börjar gå utför, hävdar han. De börjar med droger och framför allt alkohol. Det är en tråkig baksida. Men jag känner inget ansvar. Det här är business, jag har inte ansvar för deras hälsa.

Johan Eliases:

– En vinnare av en stor dokusåpa för ett par år sen är helt beroende av narkotika i dag. Vi har flera gånger bokat personen som bartender, men det går inte eftersom personen ständigt är hög på droger. Det är tragiskt, men inte vårt ansvar. Vi får boka någon annan i stället.

Till exempel Robinson-Robban. Det är inte svårt att förstå varför han gillar att vara ute på landet. Det är inte heller svårt att tro på påståendet att han haft ett hundratal sexpartners på bara ett par år. Euforin hos den kvinnliga delen av publiken vet inga gränser när Robban gör entré på nattklubben Babar i Fagersta, som drivs av Johan Eliases. Det är som om en frälsare har kommit. Det rycks, det flirtas, det pussas.

– Du är så jävla läcker, skriker en ung tjej som vill fånga Robbans uppmärksamhet, men hennes implicita erbjudande går för lorat i ett muller av snarlika parningsrop.

– Ingen har legat med i närheten av så många brudar som Robban. Han är grym i sängen. Jag har själv sett honom jobba på nära håll, säger Markus Öhrn, inte utan beundran i rösten.

Öhrn var med i den första omgången av Villa Medusa och gjorde sig känd genom att nästan supa sönder levern under sina veckor på Gran Canaria.

– I kväll kommer jag förmodligen bli för full för att ens kunna knulla, säger han och sveper en cider.

– Men jag kommer i alla fall försöka. Det vet jag, för jag kommer att ragga upp en tjej i samma stund jag kliver ut på dansgolvet.

Det är en brokig skara pseudokändisar som Johan Eliases kört upp till Fagersta med linjebussar från Stockholm. I startfältet ingår Baren-Kija, Villa Medusa-Sandra, två skådespelare från den avsomnade Kanal 5-såpan Hotell Seger, ”Pastorn” från Villa Medusa, Robinson-Robban, Villa Medusa-Markus och en rysk kille vid namn Roman, som ska göra ett kortare framträdande med sin låt Hornyporny senare under kvällen (något som misslyckas helt när varken ljudet eller ljuset fungerar som det ska). Innan gruppen gör entré på nattklubben samlas de på en pizzeria som ligger ovanpå Babar. Stämningen är uppsluppen och förväntningarna når ett klimax när Robinson-Robban dyker upp efter att ha lämnat sitt bagage.

– I kväll ska vi svina! ropar han. Fem poäng för ett pök, tre för en avsugning och en poäng för ett hångel.

De andra i rummet jublar. Eliases är klädd i jeans, rosa t-shirt, boots, päls och gula solbrillor. Det måste krävas ett visst mod för att se ut så här norr om Västerås, hinner man tänka.

– Jag tänkte bjuda på en familjepizza, säger han och slänger på vant manér i väg en beställning till pizzabagaren. Bordet fylls av ett 20-tal flaskor cider, som Johan Eliases har förhandlat till sig av ett nystartat bryggeri. De tillresta tackar och tar emot och börjar dricka. I ett hysteriskt tempo. Roman, i bar överkropp, skriker ”Hornyporny!” på toppen av sin vokala förmåga. Två meter från honom sitter ett ungt Fagerstapar och äter plankstek.

– Folk här i Fagersta är bönder, säger Johan Eliases. De är inte vana att få träffa folk som har varit med på tv. Vi har sålt slut. Och det händer inte så ofta i den här stan.

Sandra Scholz från Villa Medusa har haft det allt svårare att få jobb på sistone. Men den här lördagen i Fagersta har Eliases skakat fram en uppgift till henne – som kändisbartender. Sandra är sminkad till tänderna och uppklädd som om hon skulle på bal. Efter att ha tuggat i sig sin slice av familjepizzan börjar passet i baren. I fem timmar vadar hon sedan omkring på höga klackar i en ocean av utspilld alkohol, krossat glas och fimpar. Ibland häller hon upp en drink. Ibland pratar hon med en gäst som känner igen henne från tv. Klockan tre på morgonen är hon klar. Då åker hon till vandrarhemmet, sminkar av sig och somnar – 500 kronor rikare. Dagen därpå skjutsar vi hem Sandra till Stockholm.

– Jag brukar ringa till Johan Eliases och tjata om jobb. I går fick jag bara 500 kronor, men jag ställde upp eftersom Johan har hjälpt min kille Stefan (även han Villa Medusa-deltagare år 2000) med en fest en gång. Dessutom får jag ta vad som bjuds. Jag behöver pengarna.

– Jag är väl inte riktigt i ropet längre, konstaterar Sandra när vi släpper av henne i förorten Akalla, där hon hyr en lägenhet i andra hand.

Senare samma dag pratar vi med Michael Brinkenstjärna igen.

– Jag är lyckligt lottad, säger han på telefon från lyxlägenheten i Helsingborg.

– Dokusåpavärlden har gjort mig extremt förmögen. Utan de här personerna hade jag inte kunnat stå här på min terrass och blicka ut över vattnet. Det är verkligen enormt vackert.

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

FILIP HAMMAR & FREDRIK WIKINGSSON

Text ursprungligen publicerad i Café 6/2002.

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Annons

Dela (18)
Tweeta


Laddar