Annons
Annons

Filip & Fredrik om nya långfilmen: ”Den kan få svenska folket att se med andra ögon på somalier”

På onsdag är det premiär för Filip och Fredriks första långfilm Trevligt folk – om det somaliska landslaget i bandy. Cafés Emil Persson följde med duon till Irkutsk i Sibirien och pratade om karriären, droger och hur man kan skapa förståelse mellan kulturer.

Emil Persson
Foto Fredrik Skogkvist
Dela (58)
Tweeta

Filip & Fredrik i Irkutsk

Det heter Russian mayonnaise och ser ut som urinet hos en man som vandrat genom Gobiöknen utan vatten: grumligt och mörkbrunt. Det serveras på en bandyläktare i Sjelekhov utanför Irkutsk.

Fredrik Wikingsson skickar den motbjudande vätskan i velodromer längs med muggens botten. Mannen bredvid – en kraftig ryss i bar överkropp, afroperuk och med en näshårsfrost så trolsk att John Bauer själv skulle kunna ha tecknat den – uppmanar vänligt men bestämt till konsumtion.

Annons

– Na zdorovie, nickar han.

På isen rasar matchen mellan Japan och Somalia. Det är slutet på januari och -24 grader. I den lilla hejaklacken vevar ryssarna med blåvita flaggor och skriker: ”So-ma-li! So-ma-li!” Filip Hammar och Fredrik Wikingsson har också tagit av sig sina tröjor i sympatisk symbios. VM i underhudsfett.

Ingen hinner riktigt se provokatören som sticker fram sitt huvud och uttrycker stöd för Japan med små ”Nippon!”-utrop. Lika lite som provokatören själv hinner se den kraftige ryssens danska skalle.

Näsbenet sticker iväg som en raket längs med kinden, blodet faller i fyracentilitersshots mot marken. Filip och Fredrik ryggar förskräckt tillbaka. Det svenska tv-teamets kameror slickar i sig av dramat.

Efter avslutad match – 12–0 till Japan – sällar sig den kraftige ryssen till skaran av fans som vill ha autografer från de somaliska spelarna. När han sträcker fram sin blåvita halsduk frågar Filip försiktigt om kaoset på läktaren.

– Normal, konstaterar han med brusten engelska och rycker på axlarna. Normal.

Somalia ställer upp i sitt första lag-VM någonsin och de gör det i bandy. Mytologiseringen av turneringens C-grupp är redan magnifik här i Irkutsk. Det talas om en 60-årig ukrainsk mittfältare som inte kan stanna på sina skridskor. Om en tysk som har ett emaljöga. Om undercover­ryssar på plan i de andra lagen. Om det allmänt stora spritsuget.

– De ukrainska spelarna var ju fulla när de åkte in på invigningen, säger Filip.

Superpackade. Letterna super tydligen som galningar också.

– Ja, somalierna är i alla fall minst bakis i hela Sibirien, konstaterar Fredrik.

Det har gått två dagar sedan vi landade i Irkutsk. Den som exotiserar Sibirien och drömmer om ett slags vilda östern har redan fått en del eldvatten på sin kvarn. VM-invigningen på Trudstadion var ett slags Eurovision on ice och inkluderade stora Babushkadockor, en gosskör som sjöng Queens I want it all på ryska och en ettrig technoversion av Kalinka.

Två dagar in på vistelsen har vi redan hunnit springa in i spelare som berättat galna historier om korruption och kombinerade biltvättar och bordeller.

Och fyllan håller bevisligen en nivå där ansikten möbleras om även på läktaren i C-VM.

– Starkt att en match mellan Japan och Somalia kan framkalla huliganism, konstaterar Fredrik.

– Jag älskar verkligen – och jag vet att det är larvigt – att hans första instinkt i det läget är att skalla, säger Filip rusigt. Det enda som vore bättre är om han hade skallat Fredrik.

Samtidigt har vissa fördomar visat sig förbli just fördomar. Någon här sa till Filip och Fredrik att det bor totalt 22 afrikaner i Ryssland (det skulle ge 0,00000129 afrikaner per kvadrat­kilometer, så det är väl inte hela sanningen, men ändå). Putin­regimen har inte heller gjort sig känd som särskilt vidsynt. Trots det har all rasism uteblivit under vistelsen i Irkutsk.

 

 ”Det talas om undercoverryssar på plan och en tysk spelare med emaljöga”

 

– Jag pratade med några ryssar i klacken och de känner ett slags brödraskap med somalierna, säger Filip. Tycker att de är ett modigt folk som gått igenom mycket.

Han står med sin telefon i handen och synar de 50 mongolliknande vakter som bevakar eventet. Överlägger med sin programledarpartner.

– Filip har en teori om att mongolerna är det folkslag som bör ätas först om allt går åt helvete, förklarar Fredrik. För att de är så köttiga i ansiktet. Men om man lägger ut en bild på Instagram och skriver det under… Framför allt Filips kommentarsfält blir allt mer som ett slags SVT Debatt. 
Bara man lägger ut en bild på Filip med en apa är det 200 kommentarer där folk bråkar om apor.

– Det är Sveriges mest intressanta debattforum, mitt Instagram, säger Filip. I går la jag ut en bild på Somalias landslag från invigningen. Då är det ändå en debatt om feminism som börjar rasa under bilden. Det säger något.

Han blickar bort mot de somaliska spelarna som fortfarande står kvar och blir plåtade med nyfikna åskådare och vakter.

– ”Ryssarna går bananas för att de aldrig har sett svarta människor.” Kan man skriva det på Instagram eller blir det debatt då?

Fredrik sneglar bort mot andra sidan isplanen. Irkutsk känns fort­farande inte som en särskilt kommersialiserad stad – butikerna jobbar inte ens med skyltfönster – men isbanan övervakas i alla fall av en stor reklamskylt. Den marknadsför irländska puben Harat’s.

– Men skylten missar det bästa säljargumentet, ler Fredrik. ”We have Corona.”

 

Filip & Fredrik i Irkutsk

Frostig sightseeing i downtown Irkutsk, timmarna innan bandyturneringen drar igång.

* * *

Det har gått ungefär en vecka sedan Filip blickade över Fredriks axel och såg honom paniskt googla ”Is rum gluten free?”.

Glutenfobin galopperar inuti Fredrik och det underlättar inte direkt vistelsen i Ryssland. Han undviker, för­utom glutenprodukter, också rött kött och kaffe – samt går på 5:2-dieten. Ett slut­giltigt försök att få bukt med de omtalade gaser som plågat honom och hans om­givning sedan, well, 1973.

Fredrik pressar ner en limeklyfta i ölflaskan inne på Harat’s, puben som snabbt blivit ett stamhak för hela crewet. Anledningen är enkel. They have Corona. Glutenfritt majsöl.

– Det enda han gjort den senaste tiden är att prata om sin hälsa, suckar Filip. ”Det känns som att jag drar in för mycket luft i kroppen. ”Jag ska fan köpa en total body scan till Fredrik. Det kostar 80 000, men jag är beredd att göra den investeringen bara för att slippa höra om det.

Cigarettdimman ligger tät över borden. På tv-skärmarna visas Metallicavideo efter Metallicavideo: Until it sleeps, St Anger, Fade to black.

Om det här vore en Guy Ritchie-film är det nu man skulle frysa bilden mitt i en vodkashot och spola tillbaka bandet med superhastighet.

Och då skulle man hamna i Borlänge i mars 2013, under en fika mellan Patrik Andersson och Hans Grandin.

Andersson är 48 år och egenföretagare, Grandin är 67 och har varit engagerad i Borlänge Bandy sedan 50-talet. De hade båda identifierat ett antal problem i Borlänge som de ville diskutera.

Stora arbetsgivare som SSAB och Stora Enso gick på knäna. Sverigedemokraterna hade 11 procent i Borlänge kommun – och närmare det dubbla i några av kranskommunerna. Samtidigt ökade den somaliska populationen i staden.

För ett par år sedan tog Borlänge emot 3 000 somalier som flydde från kriget. Anhöriginvandringen gör att fler landsmän strömmar in kontinuerligt. Stadsdelen 
Tjärna Ängar kallas numera Lilla Mogadishu.

Alla dessa faktorer har gjort att segregationen i samhället ökat. Patrik Andersson och Hans Grandin slog därför sina påsar ihop och skapade ett nytt ord: bandy­integregation.

De satte ihop ett somaliskt landslag i ett försök att blanda kulturer. Gamle storspelaren Pelle Fosshaug anlitades som tränare.

Aftonbladet skrev en notis om projektet i juni förra året. Fredrik Wikingsson läste den, plåtade av texten och skickade ett mms till Filip Hammar: ”Här finns NÅGOT.”

Duon har tidigare engagerat sig för exilsomaliernas sak – bland annat torgfört tankeexperimentet att alla somalier borde gå med i sverigedemokraterna för att de då skulle få majoritet i partiet – och började spåna kring hur man bäst kunde dokumentera bandysatsningen.

Fredrik avbröt sin semester på Gotland samtidigt som Filip flög hem från Los Angeles över tre dagar för att kunna filma första träningen. Bollen var i rullning.

Hela hösten, mitt under pågående Breaking news-inspelning för Kanal 5, jobbade de parallellt med sitt nya projekt. Fem minuter efter avslutad sändning på torsdagskvällen satt de i en bil på väg upp till Borlänge och inkvarterade sig på hotellet Active Stay. De filmade hela helgen, återvände till Stockholm på söndagen – och drog igång en ny Breaking news-vecka på måndagen.

 

Filip & Fredrik i Irkutsk

Platt fall mot Ukraina.

* * *

Ett drygt halvår efter det där mms:et sitter Filip Hammar och Fredrik Wikingsson på en pub i Sibirien med mössfrisyrer och sin dyraste satsning någonsin: Trevligt folk, en biofilm om det somaliska bandylagets eskapader.

Irkutsk ligger långt österut i Ryssland, strax norr om Mongoliet. Leninstatyerna står som spön i backen och köldrekordet klockar in på -49,7.

Filip kliar sig i huvudet. Allting kring det här dokumentärprojektet känns extremt märkligt – vilket också är ambitionen.

– Svenskar är så förtjusta i igenkänning, säger Filip. I vår podcast berättade jag om en brasilianare som tipsade mig om att man skulle ta kokain och sen pumpa upp sitt eget kokainkiss analt för att få en extra kick. Där finns det noll igenkänning. Jag och Fredrik är ganska ointresserade av att säga: ”Titta, här är det precis som man trodde att det skulle vara.” Det är roligare att säga: ”Titta, här är en kille som kör upp sitt eget kiss i röven.”

– Vi har en amerikansk vän som jobbade med Welcome to Sweden, säger Fredrik. Han sa: ”There is a word in the Swedish language that we don’t really know. It’s called igenkänning. Everybody keeps talking about it.” Han har jobbat med The office och 30 Rock och där får de störst garv när karaktärerna beter sig idiotiskt. Han tyckte att det var konstigt att bara visa saker som folk känner igen sig i.

– Jag tycker inte att Partaj är dåligt, men anledningen till att jag inte tittar på det är att det inte räcker för mig att tänka ”just ja, ungefär så där ser Gunilla Persson ut”, fortsätter Filip. Däremot finns det ingen igenkänning i att åka med ett somaliskt bandylag till Irkutsk. Det är nog det som tilltalar mig.

 

”Många bekämpar SD i sociala medier. Jag tror inte att det förändrar något.”

 

Dessutom känner båda att det finns något stimulerande i att få vara lite mer tydligt politiska med ett projekt.

– Det är väldigt många mediemänniskor som bekämpar SD genom att säga att sverigedemokraterna är dåliga i sociala medier och krönikor, säger Fredrik. Då får man en massa ryggdunkar från folk – men jag tror inte att det förändrar någonting. Ett sätt att kanske göra något åt saken är att ägna ett och ett halvt år till att göra en film som visar hur integration kan funka. Om folk får lära känna Ahmed, Mursal eller Hassan, om de får ansikten på dem, blir de inte lika rädda längre. Det är en liten, liten grej, men det är så det börjar.

Integrationsprojektet har redan genererat uppmärksamhet från världens alla hörn. Nyhetsdrakar som CNN, BBC, Channel 4, Wall StreetJournal och Al Jazeera har åkt till Borlänge för att skriva om laget. Dessutom har det engagerat medborgare i den somaliska diasporan världen över – och förstås hemma i Afrika.

Vad finns i det här dokumentärprojektet för er, bortsett från det nobla budskapet?

– En Dry Martini på Sundance, säger Filip. Det är målbilden. 
Vi tänker lika mycket internationellt med den här filmen, att den ska gå upp i alla möjliga länder.

Handen på hjärtat: har tanken snuddat vid en Oscarsnominering?

– Njäe…, börjar Fredrik.

Snuddat!

– Nja. Njäe.

– Men vadå ”njäe”? säger Filip. Den har väl snuddat vid det tusen gånger såtillvida att man sagt att man skulle vilja vinna en Oscar. När Fredrik och jag träffades för 20 år sen började vi skriva ett filmmanus som det aldrig blev något av – och innan vi ens hade skrivit första raden började vi skriva på vårt tacktal till Guldbaggen. Den typen av drömmar tror jag är jävligt viktiga, även om de inte är realistiska. Men en plats på Toronto Film Festival vore väl rimligt.

– Vi skulle vara så jävla bra på filmfestivalerna, på alla Q&A:s. Inga skulle uppskatta det mer än vi.

– Ja, vi skulle vara otroliga. Men när man sitter på ålderdomshemmet och matas med äppelmos är det ändå viktigast att den här filmen på något sätt gjorde avtryck. Och det säger jag inte bara för att låta som någon jävla politiker.

 

Filip & Fredrik i Irkutsk

Filip och Fredrik i en vodka­stinn mataffär i Sjelekhov.

* * *

Det är lätt att betrakta 2014 – med den hyllade roadmovieserien La bamba, den internationella podcastsatsningen och den ännu titellösa dokumentären – som en reaktion på det Filip och Fredrik kallat för ”skitåret 2013”. Tittarsiffrorna för nya Hissen och nygamla Nugammalt var bleka. Känslan av att duon ännu en gång satt i en studio med svenska kändisar lämnade en fadd skåpmatseftersmak i munnen.

Filip menar att 2013 delvis var en konsekvens av att de startat sitt nya produktionsbolag Mexiko Media och att de därmed förlorat rättigheterna till alla sina gamla programformat. Att göra en andra säsong av populära Får vi följa med? var inte ett alternativ. I stället tvingades de komma på nya Kanal 5-program under väldigt begränsad tid. Då landade de i överlappande studioproduktioner.

– Vi var inte nöjda när vi summerade förra året, säger Filip. Jag har haft jävligt mycket ångest av det där. Fredrik också. Nugammalt borde aldrig ha sänts. Det är helt vårt fel att det blev som det blev. Alla som jobbade med det var grymma. Vi borde bara inte ha krupit in i studion igen. För första gången i min karriär kände jag, när jag satt i en tv-studio, att det inte var så kul.

– Ibland var det så stressigt med Nu­gammalt att vi spelade in podcasten i logen, säger Fredrik. Då tänkte man: ”Nu sitter vi här med varsin mick och en laptop och gör en produkt som är ungefär 45 minuter lång och kostar noll kronor. Sen går man ner dit, till 40 personer som väntar i en tv-studio, för att spela in något som kostar 900 000 kronor – och då är det vi precis gjorde i logen förmodligen ändå en bättre produkt.”

Han tystnar. Metallicas Frantic tic-tic-tic-tac:ar in i ljudbilden.

– Det är verkligen bara Metallica här, säger Fredrik.

– Hur ser Metallicas kurva ut? Om man jämför den med vår?

– Lou Reed-skivan var deras Nugammalt, eller hur?

– Lars Ulrich är en sådan jävla fitta, säger Filip. Han hade så jävla tidigt köpt Basquiattavlor. I dag kostar en Basquiat 40 miljoner dollar. En. Och han hade den största Basquiatsamlingen i världen. Man unnar ju inte Lars Ulrich det. Och sen sålde han hela samlingen, givetvis. Också så jävla typiskt honom.

 

”Vi var inte nöjda med förra året. Nugammalt borde aldrig ha sänts.”

 

Samtidigt som Lars Ulrichs cymbaler sparkar igång Enter sandman gör Fredrik Wikingsson entré ur ett rökmoln. Han vandrar ner genom stolsraderna i Globen med händerna utsträckta. När han kommer fram till den lilla scenen i mitten sätter han mikrofonen till munnen och börjar sjunga: ”Eeexit light! Eeenter night!”

Genrep ett av ett har precis inletts. Det är fyra timmar till showtime och till Globens nya publikrekord utannonseras: Metallicas 16 531 personer får kliva åt sidan för Filips och Fredriks 16 620.

Efter 200 avsnitt ska duon lägga ner sin framgångsrika podcast – för att ömsa skinn och återvända med en helt engelskspråkig version den 7 augusti.

Den sista föreställningen, kallad ”The last waltz”, äger rum live i Globen. Den innehåller bland annat sångnummer, en film med kokainkissmannen, gästfram­trädanden från podcastbekantingar som Dan Ekborg och bröderna Bergfors (som startat hamburgerkedjan Max) – och en episk avslutning där Filip Hammar hissas ner från Globens 85 meter höga tak samtidigt som Fredrik Wikingsson börjar sjunga R Kellys The storm is over.

Avslutningen är inte okomplicerad. Under genrepet hissas Filip ner alldeles för långsamt och är dessutom fortfarande uppmickad i Fredriks in-ear-monitor.

– Kan vi få bort medhörningen när Filip hissas ner? Jag kan inte sjunga om han ska ”ouff, aj”, det går inte.

– Ibland tyckte jag att det lät som att något knakade i linorna också, säger Filip oroligt till en roddare.

Roddaren skrattar så att verktygsbältet slamrar.

– Det gjorde det säkert också.

De strama räddningslinorna pulvriserar Filips kroppshållning. Det ser ut som att en trumpen jättebebis trasslat in sig i en gunga och blivit hängande i ett förnedringsvakuum.

– Du får en bra bulge också, säger Fredrik och nickar mot Filips poppande skrev. Jag måste nästan referera till den i kväll.

Efter genrepet återvänder de till logen för att gå igenom showen med Edward af Sillén som är produktionsansvarig. Filip placerar varsamt sin deklaration i inner­fickan på kavajen. Han är en dryg månad sen med den och eftersom deras revisor finns i lokalen tänker han skicka ut den via publiken och hoppas att den når rätt adress.

– Han är alltid försenad till revisorn, förklarar Fredrik. En gång när jag var där och skulle lämna in mina papper, jag är ganska punktlig, satt Filip kvar i bilen och gömde sig med armarna framför ansiktet: ”Säg att jag är i LA!”

Hur insatt är du i din privat­ekonomi?

– Jag har sjukt dålig koll. Jag var pank i många år och fick låna pengar av Filip för att betala räkningar, men i samma ögonblick jag inte längre var det slutade jag bry mig. Vilket är en lyx, förstås. När jag skulle köpa en bil nyligen sa jag till bilhandlaren där jag hämtade ut min Ford Focus: ”Ursäkta att jag ställer den här frågan, men har jag betalat för den här eller inte?” Han bara tittade på mig: ”Men det minns du väl?” Hade han sagt ”nej, du ska betala nu” så hade jag bara gjort det. Livsfarligt. Och det ska inte tolkas som att jag sitter och skrävlar, utan som att jag är helt ointresserad.

Samtidigt stormar tv-producenten Olle Palmlöf in i logen med ett kamerateam. Showen ska eventuellt visas på Kanal 5 så småningom och Olle är ansvarig för behind the scenes-materialet. Han har precis varit och rekat sunkbaren Hjälmaren i Årsta, 
dit Filip och Fredrik ska bege sig så fort de är klara med föreställningen. Tanken är att hitta den totala kontrasten till ett fullsatt Globen, att ta några öl långt bort från allt brus.

Era gästlistor måste vara clusterfucks under såna här tillställningar?

– Ganska mycket så, säger Fredrik.

Och så vet man att man har bommat någon och orkar inte sätta på telefonen efteråt för man har för mycket ångest. I stället vaknar man upp i morgon till en massa sms: ”Vi står här och kommer inte in, vad fan, har du glömt mig?”

Det plingar till i hans telefon.

– Nu vill (Fredrik) Virtanen komma.

– Det finns några biljetter kvar, säger Filip från logesoffan.

– Det här känns så jävla sjukt, fortsätter Fredrik. Man måste tänka att folk bara vill se oss sitta och prata.

I samma sekund knackar Dan Ekborg på dörren. I ett gammalt podcastavsnitt har Filip pratat om hur han satt på krogen PA & Co när skådespelaren Dan Ekborg bara stegade fram till honom och utbrast ett högt: ”PAUS!” En föga subtil uppmaning till duon att dra ner på tempot.

Nu är tanken att Dan Ekborg ska vandra upp på scenen under showen och upprepa exakt samma replik.

– Tack för senast! utbrister han omedelbart till Filip.

– Tack själv!

Filip Hammar känns mycket riktigt som en person man alltid kan säga ”tack för senast” till. Han har, för att använda duons egen terminologi, ”tack för senast”-aura.

– Det här uppskattar vi som fan! hojtar Fredrik.

– Om jag inte kommer ihåg vad jag ska säga i dag är det fan otroligt, skrattar Ekborg.

Utanför börjar Globen fyllas med folk. En era som inleddes med podcastavsnitt ett 2010 går i graven med en knall. Värdigt och – på många sätt – modigt.

För medan Filips och Fredriks tv-program inte lockat lika många tittare som förr, särskilt under skitåret 2013, har deras podcast gått spikrakt uppåt. Den snittar runt 300 000-400 000 lyssnare i veckan. Efter ett par kärva inledningsår strömmar annonspengarna in. Att då avveckla, eller i alla fall mutera, verksamheten kan tyckas dumdristigt.

– Jag bryr mig inte om siffror – förutom en siffra och det är Metallicas publik­rekord, säger Fredrik. Annars hade vi gått till TV4 eller SVT för sju år sen. Sigge (Eklund) tycker kanske att vi borde hålla något manifest på scen om hur viktig podcasten har blivit. Men jag skiter i om podcasten som fenomen blivit stor eller inte! Jag känner inte ”åh, vad kul, vi är del av ett movement”. Jag får panik bara av tanken på det. Our work is done, lite. Den engelska podden är bara någonting vi behöver göra. Jag kan fan knappt förklara det.

– Jag lyssnar aldrig på svenska poddar över huvud taget, inflikar Filip. Tanken har aldrig föresvävat mig att det skulle vara dumt att lägga ner. Det finns något symboliskt i att kliva av när alla andra ska ha poddar. Det är snyggt att vi som var först och störst slutar. Jag vet att vi kommer få jättemycket kritik för den engelska podden – men jag tror ändå att det bara är vi i Sverige som skulle klara av att göra den.

 

Filip & Fredrik i Irkutsk

Två svenska tv-profiler, en hejaklack, 24 minusgrader. (Foto: Emil Persson)

* * *

Ännu en dag i svinkylans Irkutsk, ännu en kväll på Harat’s. Fredrik Wikingsson hävdar att han nu börjar nå ett slags Skål-samhörighet med den minst sagt trubbiga personalen.

Det finns en hel del att fira. Somalia har gjort sitt första VM-mål någonsin i 1–22-förlusten mot Tyskland. Målskytt: Hareo Anwar.

– Jag tror verkligen att den här filmen kan få svenska folket att se med andra ögon på somalier, säger Filip stolt. Det är en invandrargrupp som får så lite exponering. Kurderna är ändå ute och pratar och propagerar för en stat hela tiden.

Han sänker rösten.

– En kille i laget har berättat om hur han kom hit med enbart sin mamma. Pappan och brorsan blev dödade framför hans ögon i Somalia. Skjutna. Man undrar hur han orkar. En sådan kille har aldrig fått prata med en kurator. Bara bearbeta det själv. Jag får nästan gåshud när jag tänker på det.

Han berättar om de starka bilder de fått på lagets kollektiva bönestund innan matchstart. Diskussionen övergår snart i huruvida det finns en app som visar var Mecka ligger och mycket riktigt lokaliseras Mecka Finder i App Store några sekunder senare. En affärsidé kvävs i sin linda.

Det har varit en lång dag. Filip och Fredrik inledde med podcastinspelning på hotellet och har sedan filmat intensivt hela dagen och kvällen. Klockan 09.00 i morgon rullar kamerorna igen.

Om man ska försöka analysera Filips och Fredriks framgång går det inte att ta deras övermänskliga energi ur ekvationen. Deras sammanlagda produktion hade aldrig kunnat vara så omfattande utan den.

– Häromdagen tänkte jag på hur frustrerad jag blir när det går långsamt i köer, medger Filip. Varför har du inte plockat upp plånboken innan du kommer fram till kassan? Vi måste kapa sekunder överallt, det präglar hela vår tillvaro. Jag tror att Fredrik allra minst förstår vilket högt tempo han har. Det är väldigt ovanligt att ha ett så högt tempo. Det funkar för oss, men det är också därför vi blir som en liten minisekt som hör ihop bara vi två.

Han visar lyckligt upp ett mms han precis fått från sin fru. Det föreställer dottern Ilse, två och en halv månad gammal.

Filip väntade ett tag med att skaffa barn, rädd för att livets buffé skulle dukas bort i samma veva som vällingen dukas fram, men nu har han öppnat för att det eventuellt var ett feltänk.

– Det enda jag kan känna nu är att man kanske väntade för länge. Men det är jag inte heller säker på. Jag kan ju få fler barn.

Varför tänker du att du väntade för länge?

– Det är så jävla roligt. Så är det ju.

– Kan du ha varit visionslös som inte insett det tidigare? säger Fredrik.

– Ja, det kan jag nog ha varit. Men samtidigt hade jag kul fram till det att jag skaffade barn också. Ja, det var väl visionslöst, men hur jävla säker var du på hur kul det skulle bli när du skaffade barn?

– Jag uteslöt det inte.

– Det gjorde väl inte jag heller .

– Länge gjorde du det.

– ”Uteslöt” och ”uteslöt”… Fredrik har närt en dröm om att jag skulle bli farsa vid 65 så på ett sätt fanns det väl en viss besvikelse i det för dig också.

– Ja. En del av vår vänskap går ut på att lura in varandra i destruktiva vanor, därför har jag länge manipulerat Filip att inte vilja ha barn för att få honom att bli pappa så sent som möjligt. Det skulle göra honom lite lustig i mina ögon. Det är också vänskap.

– Att behandla livet som sitt yrke, skrattar Filip. Allt är innehåll. Det är klart att det hade varit sjukt mycket roligare om jag väntat till 65. Men det skulle inte förvåna mig om jag, när allt är said and done, har fler barn än Fredrik.

– Ja, det vill jag också att du ska ha. Nio. Nu är det det jag hoppas på.

Hur mycket sliter det på era familjer att vara iväg så här mycket?

– Det som skaver lite grann är att ens jobb går ut på, både i podcast och tv, att det ska se ut som att man alltid har the time of one’s life, säger Fredrik. Det är enbart av omtanke till min publik som jag inte sitter i podcasten och pratar om hur mycket jag längtar efter min fru och mina barn. Det kan jag säga till dem i stället.

– Där har Fredrik helt rätt, för det är inte så intressant. Jag hoppas att det går fram bara genom de vi är att vi vill vara med våra familjer. Men det är det här man sysslar med. Jag tror inte heller att jag skulle bli lycklig om jag skulle kapa bort allt detta.

Titt som tätt sipprar det ut berättelser om era olika drogupplevelser, oftast i podcasten. Men de är alltid berättade i nästan överdriven imperfekt. Hur ser er relation till droger ut i dag?

– Jag är just nu – och vem vet om jag får ett upswing vad det lider – så fucked up hypokondriskt. På flyget frågade Filip: ”Vill du ta en Vicodin?” Jag vågade inte ens ta en kvarts Vidcodin. Jag är livrädd att jag ska få en hjärtinfarkt.

– Moraliskt står både jag och Fredrik på samma ställe – det vill säga att man får göra vad man vill. Samtidigt kan man inte säga ”testa det här och testa det här” för det finns nog massor av människor som inte bör testa det. Men jag tror att man är tillräckligt gammal… Jag har svårt att se mig själv glida ner i något sorts missbruk.

Han tystnar. Börjar om.

– Du märker hur jag rundar svaret för jag vet hur jävla känsligt det är. Ibland är svenskars inställning till droger skratt­retande. Särskilt med den alkohol­kultur vi har. Jag bor i USA större delen av året och ser sällan en amerikan som blir dyngrak – men jag ser ofta en amerikan som tar en lina eller häller MDMA i munnen. Jag vet inte vem som lever det sämsta livet. Det är bara att gå runt på gatan i Irkutsk så ser du vad vodkan gör med människor.

Om jag frågar när du senast brukade narkotika, får jag ett svar då?

Filip funderar.

– Så här: jag är absolut ingen storkonsument av droger, men jag är inte heller alltid den som säger nej när det bjuds. Ska vi säga så då?

Fredrik fyrar av sitt smittsamma skratt, det där varje ”ha”-stavelse i ”hahaha” liksom artikuleras.

– Ska vi säga så? fortsätter Filip. Men jag kan också säga till alla civilare som smyger runt på krogarna i Stockholm: det är inte lönt att gripa mig i Stockholm.

– Men en civilarestyrka till LA kanske man borde skicka? säger Fredrik.

– Att det går runt en massa civilare på krogen i Stockholm och griper folk… Jag vet inte. Det tycker jag bara är sorgligt.

– Va? Varför då?

– Jag tycker bara det. En polisstat. Det behövs inte. Jag tror inte att det är rätt sätt att få bukt på det. Det är så jävla stigmatiserat i Sverige. I Sverige lever vi fortfarande i villfarelsen att ett bloss marijuana kan ta dig hela vägen till Sergels torg.

 

”Den här filmen kan få svenska folket att se med andra ögon på somalier.”

 

Dokumentärfilm kan i alla fall ta Filip och Fredrik hela vägen till Jussi Björlings torg. De landade från Sibirien för ett knappt dygn sedan och håller nu på att förbereda för ett homecomingevent i Borlänge.

Settingen kan inte bli mer fritidsgård: det är en liten scen och två burkiga högtalare på skrangliga ben. Ett stenkast bort ligger kinarestaurangen Golden Palace och engelska puben Engelska Puben (den heter så). Bägge ställena drivs av Billy Tang, en kolerisk och underhållande liten herre som också har en roll i filmen och som Filip kallar ”den roligaste karaktär de någonsin haft med”.

I väntan på att bussen med de somaliska spelarna ska rulla in plockar Filip och Fredrik fram sina inre folkhemskomiker och underhåller på scenen. Det trevliga folket i Borlänge kommun, vars slogan kort och gott är ”Trevligt folk”, har trevligt.

Tonlägena skruvas upp allt eftersom bussen närmar sig. Spelarna ska få gå upp på scenen en och en och motta det trevliga folkets kärlek. Fredrik läser upp namnen och Filip fyller i med lite fakta kring varje spelare. Det flyter på smidigt. Hareo Anwar är stjärnan som gjorde mål och sedermera blev igenkänd på en fiskemarknad. Ahmed Mohamed Ahmed är målvakten som, trots 59 insläppta mål på fyra matcher, rättvist utsågs till lagets most valuable player. Och när Fredrik ska introducera Ahmed Ahmed kan han inte låta bli att beskriva namnet som ”ett slags Duran Duran-lösning”.

– Och nu: Hassan Faraaaaaah!

– Hassan är en oerhörd skridskoåkare, rumskamrat med Ahmed! skriker Filip.

Vi var många gånger i det rummet och satt och snackade och käkade chips tillsammans med dem!

– Pringles, jag är själv ingen Pringlesmänniska, det är obegripligt att man äter dem, mjöliga, eländiga, men det funkade på det där rummet! Nu: Osman Abdullahiiiiii!

Bisatsbombmattorna rullas ut. När samtliga spelare hyllats uppmanar Fredrik publiken att gå till Engelska Puben där de förstås hamnar själva också. Stället har varit en fast punkt under alla Borlängevistelser.

– De är sällan spektakulära, de här kvällarna, säger Fredrik. Man bara går hit och sondmatas med Jäger av Billy Tang innan man hoppar in i en taxi till Active Stay.

Eftersom Filip och Fredrik är tillbaka på svensk mark kan de inte vara lika anonyma som i cigarettdimmorna på Harat’s. Så fort de satt sig tillrätta kommer en mycket seriös kille i 20-årsåldern fram till Fredrik.

– Jag är en Filip som söker min Fredrik. Jag känner mig inte komplett. Jag är som Ronny utan Ragge, Thelma utan Louise, Piff utan Puff. Hur ska jag bära mig åt?

– Det är… otroligt svårt att svara på, får en sällsynt mållös Fredrik till slut ur sig.

Kort därpå kliver en annan kille fram till dylanologen Fredrik med en exklusiv anekdot han väldigt gärna vill dela med sig av.

– Svenske musikern Kjell Höglund berättade för mig om när han turnerade på 70-talet och stannade på en vägkrog söder om Stockholm. Plötsligt såg han att Bob Dylan satt ensam några bord bort. Till slut tog Höglund mod till sig och gick fram: ”Hi. Kjell Höglund. I’m a very big fan, Mr Dylan. I’ve written a couple of songs myself actually…” Dylan tittade bara på sin lövbiff och utan att ens lyfta blicken sa han: ”Go fuck yourself.”

– Åh, fy fan, säger Fredrik. Vad hemskt.

De tar en bild ihop innan anekdot­bäraren försvinner ut i Borlängekvällen.

Varför är ni, i många fall, så brutalt sönderälskade av unga män?

– Ja, your words, verkligen. ”Manlig vänskap” är väl bland det mest omoderna man kan säga i dag, men jag tror att det är det ändå. I debatten tycker så många om att tycka illa om manlig vänskap, så när man väl får se den, och är en ung man, då kanske man tänker: ”De verkar ju ha det härligt ju!” Jag vet inte. Vi står på den manliga vänskapens barrikader och håller varandra i handen och försöker få stå kvar lite till.

 

”Vi står på den manliga vänskapens barrikad och håller varandra i handen.”

 

Många manliga duor har mycket riktigt varit under kritisk lupp på senare år – inte minst ni två. Manliga vänner som gör tv ihop har nästan blivit en symbol för manssamhället.

– Jag vet att vi längs vägen inte har ägnat tillräckligt mycket tid åt att utvärdera hur en redaktion ser ut eller varför ett program ser ut som det gör, säger Filip. Vi tänker mer på det nu. Samtidigt kan jag inte låta det styra allt i min yrkesutövning. När diskussionerna blir så heta som de är nuförtiden och det känns som 70-talet all over again… Någonstans måste man gå till sig själv och säga: ”Vad är jag för typ av människa? Sover jag gott om nätterna för att jag ändå tycker att jag har hyfsade ideal? Ja, det gör jag.”

– Det finns två stora frågor som samma sorts människor slåss för i dag: jämställdhet och antirasism, säger Fredrik. Anledningen till att vi har höjt våra röster mer kring anti­rasismgrejen kan kanske bero på att man hela tiden – av den andra sidan – utmålas som ett varnande exempel: ”Ja, men om ni ska gnälla på oss hela tiden, fuck you then, då slipper ni oss.”

 

Filip & Fredrik i Irkutsk

Podcastinspelning på Fredriks hotellrum i Irkutsk.

* * *

Drygt fyra månader senare beställer Fredrik Wikingsson te och kanelbulle av en kvinna inne i Öster­malmshallen. Någon glutenallergi har han inte, det har han kollat upp nu, men han undviker fort­farande kaffe och rött kött. Magen blir bättre då.

– Jag måste bara svara på det här mailet, säger han. Det är från Allsång på Skansen. De frågade ”ska vi göra något?” och då försökte jag lobba för att ta dit de somaliska bandyspelarna. Det är någonting. En månad till valet och en publik som kanske behöver se ett sånt statement. Jag tycker att de borde inse det. Då svarade de: ”Mm, vi kan se. Finns det någon låt ni två kan göra annars?” Nej, då kan Oscar Zia få sjunga eller vad fan de heter. Vad ska vi göra där?

Den initiala tanken att få upp dokumentären på biodukarna till den 6 juni är sedan länge skrotad. De hann helt enkelt inte klippa den på så kort tid. Nu är siktet inställt på Göteborgs Filmfestival i januari 2015 i stället.

Det har gått åtta dagar sedan den 200:e podcasten i Globen. Det blev en del strul med ljudet, vilket dominerade medie­bevakningen av eventet, men Filip påpekar samtidigt att det bara är åtta 
personer som skrivit till arrangörenBlixten & Co och klagat.

– Det är självklart jättetrist om folk betalar pengar och det inte funkar, säger han. Men samtidigt kan jag känna: ”Fan, vad härligt att det skedde.” Vi är ambassadörer för något som inte alltid ska vara helt perfekt. Det limmar på något sätt med podcastens luddiga ideologi. There’s a crack in everything, that’s how the light gets in.

Fredrik sitter alltjämt försjunken i sitt Allsång på Skansen-mail.

Kommer ni att hamna på SVT till slut, tror ni?

– Det finns så mycket som på papperet låter rimligt med det – men också så jävla många problem, säger han. Fråga Soran Ismail. Vi var och filmade vårt nya relationsprogram i Laholm i veckan och det här paret har en favoriträtt: kycklinggryta med en Santa Maria-kryddmix som de tycker är fantastisk. Men när vi är och handlar med henne på Coop hittar hon inte kryddblandningen. Vi säger: ”Det spelar väl inte så stor roll, ta curry då.” ”Nja, det kommer han inte att gilla.” Och när hon kommer hem undrar han: ”Var fan är kryddblandningen?” Till slut åker han själv och köper den på ett annat ställe. Han är så fascinerad av den här kryddblandningen så det slutar med att vi ringer upp Santa Maria för att få prata med den som ligger bakom mixen av kryddor. I slutet kommer han med en hel korg med kryddblandning och de här människorna blir helt stumma – nu kan de äta den där grytan resten av livet! Det är en liten sak – men vi hade aldrig kunnat göra det på SVT. Det hade varit otillbörligt gynnande.

Tanken med relationsprogrammet, som sänds på Kanal 5 i höst, är att Filip och Fredrik tar sig an i krisande hushåll och agerar parterapeuter.

– Idén föddes när vi pratade om filmen About Schmidt, fortsätter Fredrik. I början går Jack Nicholson bakom sin fru på en parkering och bär på några kassar. Man hör hans voice-over: ”Det här är min fru. Det är 100 meter kvar till bilen, men om tio meter kommer hon att ta fram bilnyckeln och hålla den i handen sista 90 meterna för att vara säker på att hon har den när vi kommer fram. När hon gör det hatar jag henne.” Alla har såna grejer i sina egna relationer: ”Hur är det möjligt? Är jag 
ihop med en dum människa?!” Vi har mest skildrat ensamma människor genom åren och aldrig riktigt satt relationer 
under lupp.

Han får ett sms, den här gången från sin fru. Suckar lätt.

– ”Antar att du går själv i kväll, eller?” läser han högt.

Det är bara några timmar kvar till Kanal 5:s årliga sommar­fest och det har fort­farande inte löst sig med barnvakt.

– Men jag kan ju inte gå utan henne, inte efter att ha varit iväg och filmat en vecka. Det går inte. Då stannar jag hellre hemma.

Ni har ofta en tendens att hemfalla till resonemang om huruvida män är svåra att leva med. Kan ni själva rentav vara svåra att leva med?

– Det som är uselt med mig är att jag är för dålig på att ge raka besked om att ett projekt är på gång. ”Vadå, har jag inte sagt det?
Vi ska till Sibirien om två veckor.” Och ibland säger man inget för man vet inte om det blir av. Om någonting känns fifty-fifty är jag dum nog att inte säga någonting och det är ju bedrövligt. Men det är inte så att jag blir liggande som en zombie hemma sen. Jag går inte runt och är ”kreatören”. När jag är hemma är jag hemma. Hämtar och lämnar, allt det där.

– Ställer du den frågan till min fru så tror jag att det är min rastlöshet som är svårast att hantera, säger Filip. Och det är synd. Jag anser inte heller att jag ska tilldelas något slags jävla diplomatisk relations­immunitet där man bara får förstå att jag är på det här sättet, men jag för ett krig mot vardagen. Jag uppskattar den inte så mycket som många andra gör. Fredrik är oerhört pragmatisk. Han accepterar villkoren och säger: ”Nu är det en sådan här dag.” Men om jag ser något annat som är kul blir jag ledsen för att jag inte kan göra det i stället. Det där finns i min familj och är både min styrka och min svaghet. Det är ju jag som först säger: ”Fan, nu gör vi podden på engelska.” Det finns en pato­logisk framåtrörelse i mitt liv som är både tragisk och fantastisk.

* * *

Annons

Dela (58)
Tweeta


Laddar