Den kvällen gick Håkan Hellström upp på scenen till Tro och tvivel.
Björn Olsson som varit med och skrivit låten var en av de 69 349 i publiken på Ullevi den 7 juli 2014.
Faktum var att Björn Olsson varit med och skrivit väldigt många av låtarna som spelades under den historiska konserten. Ända sedan det då nio år gamla albumet Ett kolikbarns bekännelser har han varit Håkan Hellströms högra hand när det gäller låtskrivande.
Björn Olsson var förstås stolt över att höra sina låtar spelas från scen, men upplevelsen var också lite irriterande. Han hade gett sina vip-biljetter till ett par kompisar och satt i stället bredvid sin mamma.
– ”Det kunde gott ha stått lite mer om dig i tidningen”, sa mamma när vi satt där i publiken på Ullevi. ”Du kunde gott ha fått lite mer kredd.” Och hon sa det inte bara en gång, om vi säger så. Så där satt jag bredvid mamma och tvingades lyssna på sånt där, fast jag var nästan 51 år gammal.
Hans mamma hade i och för sig en poäng. När det gäller Olsson och Hellström skulle man kunna tala om ett av de där stora klassiska låtskrivarteamen, men Björn Olsson själv har länge skytt rampljuset – bland annat för friheten att kunna spela in en excentrisk hårdrocksplatta, Västkustrock, där ”sången” utgörs av autentiska måsskrin samt en samling instrumentala skivor döpta efter olika skaldjur.
Runt om i skuggorna runt den allt större Håkan Hellström finns ett gäng profiler som slutit upp omkring honom mer eller mindre från det att första demon spelades in 1999.
Trumpetare, mamma och bollplanket – de är hjältarna runt Håkan
Klicka på bildspelet för att se alla.
[allergallery id=”72713″]
Håkans första ”egna låt” var inte riktigt hans egen. Daniel Gilbert glömmer den aldrig.
När de gick i åttan 1988 hade han och Henrik Berggren bestämt sig för att starta ett band som skulle heta Broder Daniel. Klasskamraten Håkan Hellström ville hemskt gärna vara med och spela trummor och under första repetitionen spelade han upp en låt på gitarr som imponerade väldigt på de två andra.
– Varken jag eller Henrik kunde krysta ur oss såna i åttonde klass, säger Daniel Gilbert. Men ganska omgående visade det sig att låten var Rolling Stones You can’t always get what you want. Fast med ett inslängt disharmoniskt ackord.
Håkan Hellström fortsatte i Broder Daniel i många år, fram till dess att han och Daniel Gilbert blev ovänner efter någon sorts fyllegroll och han hoppade av bandet – bara några veckor innan de blev omskrivna i Expressen Fredag och blev 1994 och 1995 års allra mest hajpade svenska rockband. Vilket förstås sved för en tjugoåring som varit med från start.
– Det verkar vara så det funkar för oss. Vart femtonde år blir vi sura på varandra och slutar umgås för ett tag, säger Daniel Gilbert.
Någon gång 1998 började de spela ihop igen. Nu var Håkan Hellström återigen medlem i Broder Daniel (medan Daniel Gilbert hoppade av redan efter första ski-van). Tanken var att bilda ett festband som skulle spela covers på de gamla garagerocklåtar från sextiotalet som fanns på Nuggets-boxen.
– Men det blev Håkans låtar i stället. Han spelade upp några av dem i replokalen och jag blev jätteimponerad. De var skeva och texterna höll en klass för sig. Jag hade aldrig hört någon fånga det där Smithsvemodet på svenska tidigare. Det slog an en öm nerv.
Låtarna hette saker som Känn ingen sorg för mig Göteborg och Vi två, 17 år. Ganska omgående bestämde de sig för att spela in en demo.
Då ingick en viss Timo Räisänen i bandet och han rekryterade sin gamle klasskompis från Samskolan, Oscar Wallblom, som basist.
– Timo ringde mig – berusad – från Jazzhuset i Göteborg och frågade om jag inte ville vara med. Då kände jag inte Håkan, men jag visste ju vem han var. Timos storebror gick i samma klass som Henrik och Håkan. När jag gick i sjuan gick Håkan i trean på gymnasiet. Mitt första minne av honom är att alla de snyggaste tjejerna i min klass blev förälskade i honom efter att han varit med i en teaterpjäs i aulan. Hans långa, lockiga svallande hår gjorde flickorna knäsvaga. Så för min del började det med ett slags avundsjukt förakt.
Första repetitionen inleddes utan några som helst sociala krusiduller.
– Håkan var som alltid full av energi och hade redan dragit igång En vän med en bil. Vi hälsade faktiskt inte ens, jag fick bara ta en bas från ett hörn och börja spela med. Men det blev en fantastisk energi och han gillade att jag var så övertänd; en nittonåring som stod och hoppade och drog i basen.
Det gjordes några första spelningar, bland annat på Jazzhuset, och demon blev en succé – fast i en väldigt, väldigt begränsad krets i Göteborg.
Alla var inte riktigt lika övertygade. Isse Samie drev skivbolaget Dolores som bland annat hade just Broder Daniel. Han fick demon och tyckte att låten Känn ingen sorg för mig Göteborg var fantastisk.
– Resten var så där. Så jag passade på den. Jag menar, det var basisten från Broder Daniel som ville släppa något. Jag gillade Håkan som person, men jag hade precis inlett ett samarbete med Virgin och visste inte vilken min egen roll skulle vara. Det kändes inte som världens viktigaste sajning där och då.
Men sedan fick han höra att andra skivbolag var intresserade – och då började han tänka om.
– Håkans krav var att allt skulle gå jävligt snabbt, så singeln spelades in under mars, april och var ute i maj. Under sommaren såg jag honom live. Det var svajigt som fan och jag tänkte ”åh nej, inte ett Caesar’s Palace till… Fan vad jobbigt det här blev nu.” Och när plattan spelades in var det halvängsligt om det skulle bära eller brista. Det snackades om att man skulle spela in en Magnus Uggla-cover, typ Vittring, för att säkra en singel.
Albumet Känn ingen sorg för mig Göteborg gavs ut den 13 oktober 2000. Kritiken var översvallande positiv. Release-
partyt ägde rum på Jazzhuset (var annars?). Trumpetaren Stefan Sporsén som spelat med en massa olika band hade lagt trumpet på ett par låtar på skivan. Under kvällen fick han frågan av Håkan om han kunde hänga med på turnén som skulle börja bara ett par dagar senare.
– Jag tänkte att det skulle funka några gånger i alla fall, men det var inte mycket tid att öva. Vi kunde repa en gång på Isses kontor på lunchen – mellan 12.15 och 12.45. Så jag fick råplugga hela vägen ner till Malmö och spelade så gott jag kunde. Men jag blev helt knockad av gensvaret från publiken. Jag la ner mina andra höstprojekt för att kunna haka på de 27 spelningarna. Jag hade nog inte riktigt fattat att det var ett sånt drag. Jag hade aldrig varit med om något liknande.
Det är påfallande svårt att få ur medlemmarna ur Håkan Hellströms band några skandaldetaljer från det segertåg som följde under de kommande turnéerna.
Håkan Hellström hade pratat avväpnande om hur han aldrig haft någon flickvän och var under den här perioden utan konkurrens den mest populära tjugosexåringen i hela landet. Men själv varnade han hela tiden sitt band för att det bara skulle vara under en begränsad tid – för sen skulle han satsa helhjärtat på Broder Daniel (där Henrik Berggren precis skrivit en låt som hette Shoreline och som trissat upp peppen bland de andra medlemmarna i gruppen).
– Så det gällde ju att passa på, säger Oscar Wallblom. Jag och Timo var ju dessutom bara nitton, tjugo år. Fast de äldre var ju inte mycket bättre de heller. Det var vansinnigt roligt.
Till sommaren blev även Finn Björnulfson medlem i bandet. Han förde med sig något nytt, minns Stefan Sporsén.
– Håkan ville ha med en slagverkare och hade spelat med Finn i en sambaorkester. Hans första spelning var på Liseberg inför 15 000–16 000 människor och innan repade vi i en liten källare, med 1,5 meter till tak, på Andra Långgatan. Finn, som bland annat var jonglör och en gycklartyp, kom genast med en idé att han skulle gå på styltor i Ramlar. Jag garvade, Håkan skrek ”fy fan vad grymt!” och de andra i bandet – Oscar, Fredrik Sandsten och Daniel – bara stirrade förfärat på varandra. Vad var detta för en kille? Finn ville visa, men det fanns ju inte takhöjd för styltor i den lilla lokalen så i stället mimade han hur det skulle se ut. Indiepopmusikernas miner var obetalbara, men Håkan var oerhört entusiastisk. Det är otroligt häftigt att han är så bejakande till saker, tycker jag. Och Finn gick ju verkligen på styltor på scenen på Liseberg.
Broder Daniel fick inte riktigt fart. Man gjorde en comebackspelning på Hultsfred 2001 och spelade Shoreline hos Kristian Luuk på vintern samma år. Det fanns gott om utrymme för Håkan att fortsätta turnera och skriva nytt material och spela på Allsång på Skansen. Snart var han både för stor och för folklig för Broder Daniel och tvingades motvilligt lämna gruppen för att
i stället satsa på det som hela tiden framställts som hans ”plan B” – solokarriären.
I oktober 2002 släpptes singeln Kom igen Lena! som följdes av albumet Det är så jag säger det.
Populariten höll i sig. Håkan Hellström turnerade flitigt och var överallt. Men fick också möta sin första backlash – i ungefär samma veva som Broder Daniel släppte sitt sista album, Cruel town. Samma vinter hade Håkan Hellström sin egen julbordsshow på Nalen i Stockholm. Någon sorts gräns verkade vara nådd för delar av de indiekretsar som lyft fram honom. Först Allsång på Skansen (innan det var kosher) och nu detta.
– Det blev ju rätt surrealistiskt med ett julbord inför välgödda, sittande människor i publiken, säger Daniel Gilbert. Men vi ville pröva nya grejer. Jag vet ju människor som inte kunde gå ut utan att vara klädda på ett visst sätt, men som hade hög kredd i indiekretsar. Då tycker jag att det är ännu mer alternativt att skita blankt i de normerna. Julbordet var på sätt och vis mer indie än indiemänniskorna själva.
I den vevan började hans och Håkan Hellströms samarbete på allvar. Björn Olsson hade spelat gitarr redan på singelversionen av Känn ingen sorg för mig Göteborg och kallades sedan in av producenten Mattias Glavå under sommaren 2000 när skivbolaget nojade över att Håkan Hellströms debutalbum saknade en hit (alltså den skiva som förutom titellåten innehöll framtida klassiker som En vän med en bil, Ramlar, Uppsnärjd i det blå och Nu kan du få mig så lätt). Björn Olsson har ända sedan tiden i The Soundtrack Of Our Lives haft en status som en indiemotsvarighet till Max Martin, men den gången skrev han en ”riktigt dålig låt” enligt honom själv. Men redan på andra plattan fick han med melodin till Den fulaste flickan i världen. Nu hade Håkan lyssnat på en av Björn Olssons instrumentala skaldjursskivor och ville skriva mer med honom.
– Mitt första intryck av honom var ju att han var väldigt livfull; som en sjuttonåring fast han var 25 eller 26 år. Det spratt i hela kroppen på honom. Jag utgick direkt från att det hade varit väldigt jobbigt för föräldrarna att försöka uppfostra honom när han var liten.
Under ett par års arbete växte Ett kolikbarns bekännelser fram. När skivan släpptes i februari 2005 fick Håkan sina första riktigt dåliga och ljumma recensioner.
– Kolikbarn var en ny riktning, säger trumpetaren Stefan Sporsén. Den hade en mognare ton och en annan sorts texter och mottagandet var allt annat än översvallande. Så när turnén drog igång minns jag det som att vi fick dra ner lite. Turnépremiären var inte på något fancy ställe utan i en källarklubb i Gävle.
Det påverkade inte stämningen. Alla var övertygade om materialets kvalitet (och skivan kom att omvärderas totalt – i dag lyfts den ofta fram som Håkan Hellströms allra bästa album).
Daniel Gilbert säger att den inspelningen var bland de roligare. För hans del hängde det delvis ihop med att Timo Räisänen glidit iväg från gruppen.
– Vi höll på att repa för skivan men han hade sitt band Her Majesty och solokarriär och blev mer och mer en osäkerhetsfaktor. ”Kommer han i dag?” frågade vi. ”Jag tror det”, sa Oscar. Och så kom Timo och visade en pungpiercing och försvann sen – utan att spela en ton. Timo hade tagit en väldigt stor plats på Det är så jag säger det. Det var som att han och Håkan låste in sig i studion och att vi andra bara blev mer eller mindre inringda.
Han tycker dock inte att skivans svalare mottagande påverkade publiken eller storleken på konsertlokaler. Med ett enda stort undantag: Norge.
– Den andra skivan var en otrolig explosion där. Men på Kolikbarn sjöng Håkan om knark och grejer och det gillade inte norrmännen över huvud taget. Kom igen Lena! var väldigt norsk, de gillade sånt där glatt ”umpa umpa” och hela tjo och tjim-
sidan i musiken framför svartsynt svårmod. Men de mer drogliberala danskarna älskade typiskt nog Kolikbarn desto mer. Vi fick spela på stora scenen på Roskilde.
Albumet innehöll låten Hurricane Gilbert som handlade om den smärtsamma separation som Daniel Gilbert just då gick igenom. Det var en känslomässig virvelvind där han bland annat för ett tag lämnats ensam med sitt barn.
– Jag fick inte höra den utan fick sitta utanför i trapphuset när han sjöng texten i studion. Sedan fick jag lyssna, medan Håkan oroligt gick omkring i studions kök och drack kaffe eller folköl. Det var mitt i kaoset och turbulensen så det kändes som en väldigt fin vänskapsgest att han uppmärksammade detta.
Under turnén var det inte helt ovanligt att Daniel Gilbert bröt ihop på scenen när låten spelades.
– Jag var en smula besvärad över att befinna mig i spotlighten. Jag gillar inte uppmärksamhet egentligen. Nu i efterhand tycker jag kanske att jag borde ha förvaltat de där stunderna bättre än vad jag gjorde.
Skivan Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått… (2005) bestod av nyskrivna, överblivna och liveinspelade låtar. När det var dags för albumen Försent för edelweiss (2008) och 2 steg från Paradise (2010) hade Håkan kallat in Jocke Åhlund som producent och denne ville hellre använda sina egna kompisar på skivorna. De stod för ett annat sound. Och det steget – att koppla bort bandet som han spelat med från starten – var förstås inte helt lätt.
Basisten Oscar Wallblom minns hur han fick reda på det.
– Håkan hämtade upp mig i sin bil och vi åkte genom Allén i Göteborg när han berättade att han varit och spelat in i Stockholm. ”Men gud vad roligt”, sa jag spontant. Då tittade han på mig. ”Det där menade du inte.”
Men såväl han som Stefan Sporsén och Daniel Gilbert säger att de inte tog det så hårt som man skulle kunna tro. Det var inget tvivel om att de skulle fortsätta som liveband och de spelade på Scandinavium i Göteborg 2008. Sedan på Peace & Love 2009 inför över 40 000 personer, men eftersom turnéerna låg vartannat år med ledigt emellan fick de sysselsätta sig med annat – bland annat startades ett hobbyband som hette Augustifamiljen och som från början bestod av större delen av Håkanbandet. De kom att bli husband i På spåret när Kristian Luuk och Fredrik Lindström tog över programmet.
På Way Out West 2010 firades debut-albumets tioårsjubileum inför en extremt entusiastisk publik. Men en av de gamla medlemmarna började tröttna. Daniel Gilbert hoppade av Håkan Hellströms band år 2012.
– Beslutet kom i vågor kan man säga. Det var inte roligt när vi flyttade upp och började spela i ishallar. Jag tycker att det hade varit bättre att spela två kvällar på raken i andra lokaler och skapa en bättre atmosfär. Dessutom började Håkan och jag att gå varandra på nerverna, som när han hoppade av Broder Daniel första gången.
Annars är konflikter ganska ovanliga runt Håkan Hellström. Den enda gång som han blivit riktigt arg på Björn Olsson var när denne intervjuats i TV4 och förklarat att han – något omskrivet – tyckte att Håkan var dålig på att vara rik.
– Jag sa att det var löjligt att köra en gammal bil och bo trångt när man är så rik, säger Björn Olsson. Och det gör ju Håkan. Men jag log efter att jag hade sagt det, vilket klipptes bort. Då blev han faktiskt jävligt arg, för det var ett klipp som dök upp i livesändning när han var gäst i studion. Jag såg det själv på tv och kunde se hur sur han blev. Håkan skickade arga sms, skivbolaget ringde och skällde och min tjej tyckte också att det var fruktansvärt sagt av mig.
Med åren har Björn Olsson blivit Håkan Hellströms kanske viktigaste samarbetspartner. Han skriver melodierna, även om Håkan Hellström är inne och petar mycket.
– Nu är det aldrig frågor om hur det är med familjen eller barnen – utan bara om refrängen där verkligen funkar. Det är faktiskt det bästa med det. Det är ungefär som när man lekte när man var liten. Man ville bara ut och bygga hyddor.
Björn Olsson har även kunnat få svar på den tidiga frågan huruvida det var jobbigt att uppfostra Håkan Hellström. Sedan några år jobbar han tillsammans med sångarens mamma, Christina, som gett ut ett par skivor.
– Jag har kunnat berätta för Björn att Håkan faktiskt var väldigt lätt att ha att göra med som barn, kanske för att han fick ut en hel del energi genom fotboll och intensivt spelande och hamrande på sitt trumset. Ett tag hade vi till och med ett hårdrocksband som övade på övervåningen och sånt lugnar väl antagligen.
Det har heller inte, bedyrar hon, uppstått några konflikter om vem som har rätt till någon viss Björn Olsson-komposition.
– Nej, och Håkan har ju varit med ibland och spelat in. Det har vi ju gjort för att det är roligt.
Det är förstås även omöjligt att inte ställa sportfrågan om hur det känns när ens son blivit ett fenomen, särskilt efter att under sina första tjugosex år ha framstått som såväl riktnings- som flickvänslös.
– Jag var aldrig orolig då. Jag tycker att man ska söka sig fram tills man hittar den plats i livet där man känner att man mår bra. Så har jag själv gjort. Kan man leva av det också så är det ju underbart. Jag var förstås otroligt stolt på Ullevi. Men jag är inte bara stolt över framgång. Jag är stolt över hur han lever, hur han är som förälder, hur generös han är. Stolthet är kanske inte rätta ordet. I stället: lycklig.
Ullevispelningen sommaren 2014 var förstås någon sorts höjdpunkt i Håkan Hellströms karriär. Arenan hade aldrig tidigare varit lika fullpackad med folk – nära 70 000 trängdes in – och även albumet Det kommer aldrig va över för mig överträffade hans tidigare med råge.
Enligt Isse Samie, som under alla år arbetat tätt ihop med Håkan Hellström – numera på etiketten Woah Dad! – så var det ett antal olika faktorer som samverkade.
– Dels kom filmen Känn ingen sorg (2013), sedan blev duetten Hela huset med Veronica Maggio en hit. Och efter skivsläppet blev det en heltimma i SVT från Skansenscenen. Därefter Ullevi och efter det en platta och en bok. Slår man ihop allt sånt så händer det ju grejer. Och det är också vad alla artister måste göra nu – det räcker inte med att bara ha en jävla låtjävel utan det måste finnas andra aktiviteter som håller det tänt i rummet. Annars släcks det snabbt.
Innan de gick på scenen höll Oscar Wallblom och Håkan Hellström förgäves på med att få igång en Rolling Stones-dvd nere i Ullevis omklädningsrum. De ville ha lite sista inspiration innan konserten skulle börja och ville se en av de filmer som brukar visas backstage före spelningarna.
– Men det gick inte. Då tittade vi bara på varandra: ”Fan, vi kan det ändå.” Den kvällen visste vi att vi var på samma nivå som Stones. Vi behövde inte titta på dem för att rättfärdiga varför vi var där för att spela.
Själva konserten beskriver han som en utomkroppslig upplevelse.
– Det kändes otroligt mäktigt att stå där i sin hemstad, på den scenen, och spela de där låtarna som handlade om Göteborg och som vi spelat på Jazzhuset femton år tidigare.
Isse Samie är ingen överdrivet sentimental person, men när Håkan gick upp på scen på Ullevi sommaren 2014 kunde han inte hålla tillbaka tårarna.
– Ska jag beskriva känslan med några få ord är det ”herrejävlar” eller ”fuck me”. Vad fan händer, liksom? Jag har varit på stora gig innan, men detta är Göteborg och en grabb från stan som fyller arenan. Holy shit! Publiken bidrog med extremt mycket. Fan vilken push de gav. Det var den kraften jag minns mest.
Samtidigt stod Daniel Gilbert ”på en flotte i ett träsk på Åland” och spelade med Ebbot Lundberg.
– Det var väldigt fascinerande att följa Instagramflödet den kvällen när 99 procent av alla jag kände verkade vara på Ullevi. Vi hade en bra spelning där på Åland, men visst, det var väl lite som att man missade kronan på verket eller hur man ska säga det. Men det kändes samtidigt fint att bevittna det, om än på avstånd.
Håkan Hellström blev superkänd redan år 2000, men de senaste åren säger hans kompisar att kändisskapet nått en ny nivå.
– För oss i bandet så är det jäkligt fint att vara med, säger Stefan Sporsén. Vi -s-pelar på Ullevi men behöver inte konfronteras med Håkans problem att inte kunna gå nånstans utan att folk ska ta selfies med honom eller hälsas till nån moster eller nåt sånt. Han är schyst med det, väldigt schyst, men det måste ju vara påfrestande om man bara vill vara sig själv och gå ut med kompisar och käka.
– Det är nog värre för honom i dag tror jag, säger Daniel Gilbert. När vi spelade ihop tog han det med ro i alla fall, nu flyr han nog mer och mer till ställen som Portugal. Samtidigt har han eftersträvat berömmelsen också – och Björn Olsson har alltid hänvisat till att de ska nå ut till svennarna. Det har de ju onekligen gjort vid det här laget.
Trumpetare, mamma och bollplanket – de är hjältarna runt Håkan
Klicka på bildspelet för att se alla.
[allergallery id=”72713″]