För första gången på två decennier tävlar en svensk i Formel 1 – 23-årige Marcus Ericsson från Kumla har gjort en kometkarriär. Men hur kunde han nå så långt så snabbt? I nya numret av Café berättar racingstjärnan för Erik Eje Almqvist om den intensiva träningen, jakten på finansiering – och hur det är att tävla mot sina idoler.
* * *
Marcus Ericsson har haft en lite tuff start på F1-året och tvingats avbryta flera lopp, men är ändå full av tillförsikt när det gäller säsongen som helhet.
– Stallet hoppas på 2014, säger Marcus i Café-intervjun. Och jag tror att chanserna finns. Nu när reglerna har ändrats har även de mindre stallen, som Caterham, chans att vara först med att hitta på något nytt och smart. I år börjar alla lite på noll.
Det var aldrig meningen att Marcus Ericsson skulle bli Formel 1-stjärna. För att komma dit måste man ha pengar i ryggen. Men efter att Marcus som åttaåring provat gokart på ett köpcenter utanför Örebro var han fast i motorsport.
– Farsan arbetade som målare, och fick måla några extra hus i Kumla för att ha råd att köpa en begagnad gokart till mig för 20 000 kronor.
Han är den första svensken som tävlar i Formel 1 på 23 år. Därför var det svårt att skaffa sig förebilder på hemmaplan.
– Det var ju inte som de som spelade fotboll och hade svenska idoler. Jag såg upp till dem som körde Formel 1. I början var Michael Schumacher i Ferrari coolast, när han vann allt. När jag senare började köra formelbilar såg jag upp till Kimi Räikkönen och Fernando Alonso, som var en riktig killer.
– Jag tycker fortfarande att Alonso är den bästa föraren. Det känns overkligt att jag faktiskt ska köra mot honom nu.
Läs hela det niosidiga reportaget i Café nummer 5/2014 – i butik nu – eller på din iPad.
Jonatan Loxdal
Foto: Fredrik Skogkvist
