Annons
Annons

Mats Wilander

joel
Dela (0)
Tweeta

Michael Nilsson

En legend är tillbaka. Med Mats Wilander som ny Davis cup-kapten har våra tennisprofs fått en chef med maximal pondus och trovärdighet. Cafés Rickard Lind bokade en biljett till Sun Valley, Idaho, för att ta reda på hur nästa svenska tennisunder ska byggas

Annons

Marat Safin fattade först ingenting.
– Inte ett dyft, bekräftar Mats Wilander.
Det är det nästan ingen som gör, särskilt inte om du är en ung kille som reser från stad till stad och spelar tennis och bor på hotell. Men när de väl kommer ut hit och ser hur fint det är – då fattar de.
Vi står framför Wilanders hus i Sun Valley, Idaho, dit familjen flyttade för ett par år sedan från Connecticut utanför New York, ett dramatiskt steg rakt ut i ingenstans som deras bekanta alltså förundras över.
Sonen Erik har en hudsjukdom som påverkas av klimatet. Därför blev det nödvändigt att byta miljö.
Men varför just hit i hela världen? Får de inte lappsjuka?
Inte minst stod Marat Safin som ett vältränat frågetecken. Wilander coachade den ryske stjärnan för två säsonger sedan och bjöd hit honom så han kunde få andra intryck än från receptionister, omklädningsrum och storstadskrogar i en ständigt rullande repris. Då föll polletten ner även där.
Kompisar till familjen Wilander i Connecticut nämnde att de brukar åka skidor i Sun Valley och tipsade om stället.
Tja, varför inte, och så blev det så att vyn som wilandrarna – Mats, Sonya, barnen Emma, Karl, Erik och Oskar – nu vaknar till varje morgon är fin som en fototapet. Det är hjärtknipande vackert. Stora öppna marker i en dal omgiven av höga snötäckta berg. Nästan en halvmil till närmaste permanenta granne. Jag kommer att tänka på scener ur både Deer hunter och Lilla huset på prärien, och visst finns här gott om hjortar och jägare men huset de låtit bygga är inte pytte precis, utan nånstans runt tusen kvadratmeter om inte Mats minns helt fel.
– På sommaren är det en jävla massa kor som knallar in på tomten, säger han och drar i toppluvan.

Kanske kommer du ihåg Mats Wilander, tennisspelaren.
Själv minns jag till och med hans genombrott tydligt. Dels för att jag kurade oförglömligt apatisk i en ungkarlskvart i Sala efter ett betydligt livligare leverne på Statt kvällen innan, men också för att genombrottet var av det extraordinära slaget, även sett genom halvt slutna ögonlock.
Franska öppna mästerskapen på grus 1982.
En tanig liten krullhårig kille från Växjö klev snudd på rakt ur målbrottet in på Roland Garros och en svindlande plats i semifinalen. Där, mot argentinaren José Luis Clerc, gjorde lille Mats något stort som kom att bli ett signum för honom under resten av karriären. Han spelade lysande, hade plötsligt matchboll i det femte och avgörande setet. Clerc slog en forehand som strök sidlinjen – men dömdes ut. Game, set, match! Det sagolika blev sant, Mats hade vunnit, han var i grand slam-final bara 17 år gammal. Clerc var förtvivlad, tyckte att hans boll snuddat linjen, vädjade, men huvuddomaren Jacques Dorfmann började klättra ner från sin höga stol. Då klev Mats fram till Dorfmann och bad honom sätta sig tillrätta igen så att matchbollen kunde spelas om. Dorfmann häpnade, Clerc tackade, publiken älskade det. I tv-sofforna var vi nog några som muttrade ”vad gööör han – han skänker ju bort matchen!”. Ett sånt tilltag i den situationen och åldern kräver antingen naivitet eller ovanligt mycket kurage. Wilander är inte den naiva typen. Han vann över Clerc – och alla som såg på – tack vare sin säkerhet, både i spelet och sig själv.
I finalen ställdes den store lille pojken mot den bredbröstade, långhårige machomannen Guillermo Vilas från Argentina, som var en av dem som regerat vid sidan av självaste Björn Borg – särskilt på grus. Vilas vann första setet, det lutade åt en ärofylld småländsk förlust. Haken var bara den att allt som Vilas slog kom tillbaka. Tillbaka, tillbaka, tillbaka och en gång till, minst. Till slut gav gubben upp. Han pallade inte att kuta mer. Mats Wilander vann de följande tre seten och blev den yngste grand slam-segraren genom tiderna.
Jag minns ett glädjetjut från grannlägenheten i Sala.
Själv kände jag mig mirakulöst helad av hänförelse (samt av en Calzone med cola i tredje set).
Växjöpojken gick sen vidare till att bli en av de riktigt stora, numera logiskt invald i tennisens Hall of Fame. Han vann sammanlagt 33 atp-titlar, varav 7 i grand slam-turneringarna. 1988 rankades han etta i världen efter ett sanslöst framgångsrikt år: segrar i franska öppna, us Open, Australian Open och Key Biscayne, samt kvartsfinal i Wimbledon. Finalen mot Ivan ”Den förskräcklige” Lendl i us Open blev en oerhörd kraftmätning i fem timmar. När matchbollen satt där vrålade Wilander ur sig sina känslor, som han visat ovanligt tydligt även under matchen. Det gnistrade om hans ögon. I den stunden störtades tennismaskinen Lendl från sin tre år långa regeringstid som världsetta. Mats Wilander klev upp på tronen och pappa Einar in i tumultet på centrecourten med en Instamatickamera i högsta hugg.
En annan legendarisk holmgång var den mot John McEnroe i Davis Cup-kvartsfinalen i St Louis 1982 då Wilander till slut förlorade med 8–6 i femte set efter sex timmar och 32 minuter. Han vann emellertid tre dc-titlar efter det innan han representerade Sverige för sista gången i Las Vegas 1995.
Nästan åtta år senare är det till den miljön han nu återvänt som ny förbundskapten för Sveriges Davis Cup-lag med Joakim Nyström som assistent och bollplank. De började officiellt vid årsskiftet men snackade med spelarna redan under Stockholm Open. I januari stack de till Australian Open för att bevaka saker och ting inför mötet med Brasilien i början av februari.
Att Mats Wilander plötsligt sitter där på presspodier och vid sidlinjer som chefscoach för svensk tennis känns både en aning förvånande och fullt förståeligt.
Traditionen talade emot det. De senaste decenniernas förbundskaptener har varit betydligt äldre och profilerade mer som tränare än som spelare. Man kunde även tänka sig att de stelt konservativa herrarna i förbundet skulle ställa sig skeptiska till en kille som alltid gjort vad som fallit honom in – oavsett om det handlat om att skänka bort matchbollar, festa med Keith Richards kvällen före en viktig match eller klippa sig själv i världens fulaste tennisfrilla – och som 1996 var huvudperson i en segdragen kokainskandal.
Mats kunde å sin sida tänkas vara trött på tjafset hemmavid. Han bannlystes från turneringen i Båstad efter kokainaffären och ansattes ganska hårt av media. Han ska nu vara svensk landslagstennis ansikte utåt och dra det massmediala intresset till sporten, men tycker att mycket i media blivit alldeles för snuttifierat och centrerat till skandaler och negativa nyheter. Det gäller förvisso cnn:s tajt redigerade kommentarer i nästan lika hög grad som Expressens dregliga kändiskåthet.
Men förbundet sa okej och Wilander ser aldrig bakåt. Det som varit kan man inte göra något åt. Nya bollar, tack.
Två saker avgjorde det hela:
1) Mats Wilander känner att han kan bidra till att skapa ny uppmärksamhet runt svensk tennis (som han tycker är bedrövligt eftersatt i mediabevakningen).
2) Samtliga spelare ville verkligen ha honom.
I april förra året, efter förlusten mot Ryssland som var Calle Hageskogs sista match som kapten, satte sig spelarna ner på tennisklubben i Monte Carlo för att diskutera vem de ville ha som ny bas på bygget. Det var ett viktigt snack. Svensk tennis har hamnat i skuggan de senaste åren och behöver en stark person som orkar knuffa ut den i solen igen.
– Vi kände att vi ville ha någon som vi alla har stor respekt för, berättar Jonas Björkman. Vi ville att den nya kaptenen skulle vara taktiskt driven, ha egen erfarenhet från stora sammanhang, koll på dagens tennis och vara så namnkunnig att han skapade nytt intresse hos media och respekt hos motståndarna. Vi pratade om Stefan Edberg och Björn Borg men bestämde oss ganska snabbt för Mats. Han har allt vi vill ha.
Magnus Tiedeman, Thomas Johanssons tränare, ställde frågan till Wilander. Som ville ha några veckors betänketid.
– Jag blev överraskad att de frågade mig, säger Wilander. På ett positivt sätt, alltså. Det kändes jäkligt roligt. Jag coachade ju Safin för ett par år sen och det spelade kanske in i killarnas beslut, att de kände att jag fortfarande har kontakt med elittennisen.
Vad tvekade du över?
– Egentligen bestämde jag mig nog direkt. Men jag ville ändå fundera över vad jag kände för att resa ännu mer än jag redan gör när jag spelar på veterantouren. Och så är det ett jobb som ligger under förstoringsglas hela tiden från förbundet, media och spelarna.
Hur känns den delen av jobbet, att vara ansiktet utåt? En av anledningarna till att du trivs i Sun Valley är ju att du kan vara privat och slipper uppmärksamhet.
– Det är okej. Det är ju ett av skälen till att jag tog jobbet. Om jag eller Björn eller Stefan är dc-kapten skrivs det plötsligt mycket mer. Mediabevakningen är väldigt viktig för att kunna rekrytera nya unga spelare, eftersom de sällan kan se tennis live. Samtidigt skiter jag fullständigt i vad tidningarna skriver eller alla säger om det skulle gå dåligt. Jag vet att både jag och spelarna gör allt vi kan och går det dåligt vet vi själva vad det beror på. Det här jobbet är heller inte nåt karriärsteg för mig, det kommer inte att leda vidare till nånting, den pressen är också skön att slippa.
Vad är det som driver dig då?
– Jag tycker det är så jäkla roligt. Och det känns som nu eller aldrig, innan jag tappar kontakten helt med tennisen. Jag skulle inte ha nåt att ge som 50-åring. Men hade jag inte varit ute och rest med Safin för två år sen så tror jag ändå inte att jag tagit jobbet. Då insåg jag att jag behöver vara där, i grand slam-turneringarna och Davis Cup, känna spänningen och sitta och vara nervös. Det är det närmaste man kan komma att spela själv. En jäkla häftig känsla.
Hade du inte saknat den känslan fram till dess?
– Nej. Jag fattade inte hur mycket jag faktiskt saknade det förrän jag var med Safin.
Vad vill du uppnå som DC-kapten?
– Att göra mitt bästa varje dag och att det förhoppningsvis smittar av sig.
Det låter inte… jättekonkret.
– Tycker du inte? Egentligen vill jag uppnå tusen grejer, men jag tror det är farligt att styra upp för mycket och vara för fokuserad på ett visst mål. Jag var inte sån som spelare heller. Jag har ambitioner men inga mål. Vi tar det från dag till dag, försöker bli lite bättre hela tiden, vinna lite fler matcher, sen får vi se vad det leder till i slutändan.
Förberedde du dig eller spelarna på nåt särskilt sätt inför det att du tog över?
– Inte mer än att vi hade typiska omklädningsrumssnack under Stockholm Open. För mig känns det helt främmande att göra nån slags plan över hur ofta vi ska träffas eller om vi ska snacka varje söndag eller så. Det flyter på och så får du reagera på det som dyker upp, precis som när du spelar. Blir det en hård boll så får du flytta på dig och slå tillbaka den helt enkelt. Det viktiga är att spelarna känner att jag är intresserad och att jag lär känna dem som människor, så att jag vet vad de tycker är häftigt att höra vid sidbytet när det står 5–4.
Har förbundet gett dig nån kravlista?
– Nej. Det är helt fritt. Så länge det går bra i alla fall… De har varit väldigt positiva.
Din ledarstil ligger alltså på det personliga planet: lära känna varann, skapa en avslappnad stämning, veta vilka knappar du ska trycka på?
– Helt klart. Tekniken går inte att ändra på. Det är attityden jag kan jag göra nåt åt. Professionella idrottsmän kan redan allt, så det är den mentala biten som avgör: att du är hungrig, tror på dig själv, tänker positivt och vågar gå på. Jag tror jag ska passa mig för att peta i detaljer. Killarna kan ju inte ta mina råd under en vecka och sen gå tillbaka till att lyssna på vad deras tränare säger, det skulle förvirra mer än förbättra. Det viktiga är att jag håller kontakt med tränarna och förstår på vilket sätt de brukar snacka med spelarna. Jag kan inte förändra nåt under några dar, utan göra det bästa av det jag har.

Det är ju just det. I värsta fall kommer Wilander att behöva trolla med knäna för att ställa ett konkurrenskraftigt landslag på banan framöver. I en perfekt värld låter Jonas Björkman, Thomas Enqvist, Magnus Norman och Thomas Johansson som en stark ”line up”. Björkman kan han säkert lita på. De tre andra har stor potential men har fått kämpa hårt för att leva upp till den på grund av efterhängsna skador de senaste säsongerna. Andreas Vinciguerra har också varit skadad en del och inte lyckats slå sig in i senioreliten ännu. Robin Söderling och Joachim ”Pim-Pim” Johansson är nog fortfarande för unga. Kanske dags att slå en signal för att kolla om Robin Borg hållit i spaden på länge?
– Det ska egentligen inte gå bra för tillfället, medger Wilander. Men just nu spelar inte resultatet så stor roll. Det är bara att kasta sig in i det, jobba hårt och inte vara rädd för att misslyckas. Har man den inställningen så lär man sig positiva saker även om det går åt helvete.
Hur ofta kommer du att resa för att se spelarna?
– Till grand slam-tävlingarna, Båstad och Stockholm Open. Jag vill inte att de ska tröttna på mig. Träffas man för mycket kan man tappa den där skärpan, respekt eller vad det kallas. Är spelarna nyfikna och nästan nervösa när de ska in på banan så spelar de bättre.
Varför har svensk tennis kommit i skymundan de senaste åren?
– Jag tycker man kan vända på det och förundras över hur vi faktiskt varit världsledande i 30 år.
Det är vi inte längre.
– Nej, kanske inte. Men glöm inte att både Johansson och Norman nyligen har toppat Champions Race, innan de fick problem med skador. Att tennisen inte är het längre beror också på medias inställning. Förut hade tidningarna specialiserade tennisskribenter som reste med och bevakade oss. Vi bodde på samma hotell, gick ut och käkade middagar och blev kompisar. Det var djävulskt bra stämning och journalisterna hade koll på vad som hände. Nu sitter de hemma, kollar på tysk tv och ringer. De har ingen känsla för idrotten, de är inte där.
Förmodligen är medias intresse kopplat till graden av framgång.
– Jämfört med vad? Du kan inte jämföra med vad vi höll på med på 80-talet. Det är så mycket svårare och hårdare och jämnare nu. Och du kan inte jämföra med exempelvis slalom. Är du bland de 20 bästa i världen i tennis är det en större prestation än att vinna ett slalomguld, sett till konkurrensen. Tennis är en fruktansvärt stor sport.
Men pressen har inte den känslan och det är frustrerande för spelarna. Kan de inte göra nåt själva för att närma sig om media kommit längre bort?
– I och för sig. Men när Thomas Johansson vann Australian Open förra gången fanns inte en enda svensk journalist där. Vad kan han göra mer än så? En av de viktigaste punkterna i Davis Cup-satsningen är att journalisterna tycker det är roligt igen, att de nästan blir en del av laget på en vanlig personlig nivå. Sen får de givetvis skriva vad de vill.
På vilket sätt kan du bidra till att få fart på intresset för svensk tennis igen?
– Ni är ju här nu till exempel.

Vi är ju det.
Vi mellanlandar i Salt Lake City i ett ondskefullt, voluminöst dis som ser ut att vilja locka flygplan i fördärvet.
Boots, Wranglerjeans, cowboyhatt och tand-petare i mungipan är stort i Salt Lake City. På omslaget till senaste Cowboys & Indians hänger George Bush bländvitt leende ut genom fönstret till sin pick up på ranchen i Texas, i denimskjorta och med fru och hund bredvid sig. Inuti tidningen konstaterar presidenten att det inte finns nåt bättre än ”en tidig joggingtur över ägorna, se ett par hjortar och prata med kalkonerna”. Han får andra perspektiv och kan fatta många viktiga beslut här ute, berättar han.
Man undrar ju om han rådgör ofta med kalkonerna.
På flygplatsens avgångstavlor står orter som Grand Junctions, Bozeman, Twin Falls, Pasco och Jackson Hole. Om man inte redan är mitt ute i ingenstans så är man helt säkert på väg.
Sun Valley visar sig vara en fantastisk håla.
Huvudorten heter Ketchum. 3 800 invånare. Ett litet gruvarbetarsamhälle från början, numera bland annat känt för att det var här i krokarna, i en sportstuga, som Ernest Hemingway sög på en gevärspipa för sista gången.
På 1930-talet slog Sun Valley Lodge – där vi bor nu – upp portarna som usa:s första ski resort. Längs de The shining-långa korridorerna hänger rader med svartvita fotografier på celebriteter som kom hit för att bli lite rosenkindade, åka skidor, en slädtur eller plaska i den ångande utomhuspoolen: Kennedy, Marilyn, Ernest, till och med shahen av Iran i fantastiska skidglasögon.
Sun Valley är fortfarande en av usa:s bästa skidorter. Arnold Schwarzenegger, Bruce Willis och Demi Moore har kåkar i närheten och ser till att den fashionabla faktorn hålls vid liv. Du kan gå på spa och vernissager, köpa årgångsviner, antikviteter, fynda en Pradajacka att sporta i, äta middag på någon av ett tiotal gourmetrestauranger och bo på lika många resorts. Arkitektbyråer och fastighetsmäklare är vanliga annonsörer i Sun Valley Magazine.
Å andra sidan finns ställen som Grumpy’s.
Mats Wilander älskar Grumpy’s.
”Sorry, we’re open” står det på skylten utanför. På menyn: bara burgare och bärs, men det är de bästa burgare du ätit. ”Beer – helping ugly people have sex since 1862!” säger en skylt på insidan. Rocksnubben Steve Miller har skickat en hälsning från Paris: en bild på sig själv framför Eiffeltornet och texten ”Where’s the Grumpy’s?”. Väggarna i den lilla lokalen är överlastade med dylik humor, travar med tomma ölburkar och bilder från utflykter med Grumpy’s egen fiskeklubb. Längst in står ett biljardbord och en jukebox med noga utvald gitarrock. Golvfast inredning av plywood.
Vid bardisken hänger gubbar i flanell, Carharttjacka, grova kängor och kepa.
– Det här ska man aldrig underskatta, säger Wilander. Att lyssna på bra musik, snacka skit och ta en öl.
Den lilla ortens robusta lunk är Sun Valleys hjärta. Fyrhjulsdrivna suv:ar. Texter om bortsprungna hundar och upphittade Gatoradeflaskor i lokaltidningen, Wood River Journal. Bira, biljard och liverock på Pioneer Saloon och Whiskey Jacques’. Kunniga tips om Death Stick-hammare på järnaffären.
Sun Valley och Ketchum är ingen gudsförgäten håla eller ett rikemansreservat, utan ett lyckat stillsamt äktenskap mellan två världar som gör att allt du behöver finns här.
– Jag gillar att allt inte är uppbyggt runt skidåkningen utan att stan har ett eget liv och en egen historia, säger Mats.
– Vi trivs otroligt bra. Det enda negativa jag kan komma på är att det är ett litet ställe. alla känner alla. Fyra, fem gånger om året måste jag sticka härifrån för att få nya intryck, som när vi såg Rolling Stones i Las Vegas nyligen.
Nog är det så att alla känner alla. Receptionisten i Sun Valley Lodge rynkar på näsan när hon hör Wilanders namn. Han kör som en galning, säger hon, hälsa honom det. Man är ju livrädd när man går med hunden. Och råkar man gå in på deras väg så får man allt en utskällning av hans fru.
– Va? häpnar Mats. Sa hon så? Jäkla kärring. Jag måste gå och snacka med henne.
Wilanders hus är byggt i massiv sten och rejält trävirke. Allt är just rejält, och rymligt. Stora rum, gott om öppna spisar. Det ligger en knapp halvtimme utanför Ketchum. Vägen blir smalare och smalare och är till slut bara grus. Man passerar byn där os-mästarinnan i utförsåkning, Picabo Street, växte upp – tre ruckliga hus – och kåken där Steve McQueen en gång bodde, sen är man framme. Det tog ett och ett halvt år att bygga kåken. Fortfarande är det ”säkert tjugofem” grejer som inte är klara.
– Men det är ju omöjligt att få hit byggubbarna igen, säger Mats. Du vet, det finns två rörmokare i stan och har det snöat så ställer de in och åker skidor i stället.
Wilander har bott i usa större delen av sitt vuxna liv.
– Man har blivit rejält amerikaniserad, säger han. Vi pratar bara engelska hemma. Herregud, jag pratar engelska med hundarna till och med!

Tio år efter genombrottet i paris – 1992 – intervjuade jag Mats Wilander för Café hemma i Connecticut. Då hade han tagit ett sabbatsår. Han hade tappat motivationen redan efter urladdningen mot Lendl 1988, men fortsatt två år trots att han dalade på rankingen. 1990 dog hans pappa. 1991 blev turbulent. Gitarristen Wilander släppte en platta, drog på rockturné med ett band och prasslade med en tjej i kören. Äktenskapet med Sonya krisade. Men nu var stormen över. Paret hade fått sitt första barn, Emma, och Mats pratade om ett nytt kapitel i boken om sitt liv. Det handlade om familjen, harmoni, stressa ner. Han tog dagarna som de kom, spelade tennis, golf, fixade saker i huset ”som ramlade ner” och skjutsade mig i en raggarbil han drömt om länge:
en Buick Electra från 1967.
När jag nu träffar honom tio år senare slås jag av att mycket har hänt men lite förändrats. 1993 gjorde han comeback men fick förlita sig till wild cards och rankades 45:a i världen som bäst. 1996 la han av definitivt. Beslutet underlättades säkert av att det i början av året läckte ut i media att Wilander och Karel Novacek testats positivt för kokain under 1995 års franska öppna. Stort rabalder. Mats svarade att han aldrig använt illegala droger och kopplade in stämningssugna amerikanska advokater.
Ett och ett halvt år senare slutade det med att Wilander erkände testresultatet men sa att han måste fått i sig kokainet ovetande på Hard Rock Café i Paris. Hans rykte i tennisvärlden verkade dock inte skadas nämnvärt. 1998 började han spela på veterantouren. 2000 coachade han Marat Safin. 2002 är han alltså ny svensk Davis Cup-kapten. Dessutom har han ju fått ytterligare tre barn. Det är om dem, familjen, mycket handlar – sportaktiviteter varje dag efter skolan – och om harmoni, stressa ner, ta dagarna som de kommer, åka skidor, spela golf, fixa saker i huset som fortfarande inte är färdiga. Men raggarbilen sålde han innan flytten. Fick 1 000 dollar för stereon och 500 för bilen.
Wilander verkar vara samma person nu som då. Som alltid kanske. Storebrorsan Anders berättar att Mats tidigt var liksom färdig som person. Anders är tio år äldre, Ingemar sju, och de har alla fostrats att stå med fötterna i backen. Reda sig själva, inte fladdra i väg.
Hur tycker du själv att du förändrats de tio senaste åren?
– Prioriteringarna ändras givetvis. Men det tar tid att gå från en tillvaro där allt kretsar kring två intensiva timmar tennis om dagen till att inse att den stora utmaningen i livet ju är just livet, och det pågår 24 timmar om dagen, varje sekund, så det gäller att ta det på samma sätt och försöka bli lika bra där.
Lyckas du?
– Det hoppas jag. Livet har inte samma tydliga måttstockar som tennisen, men det där faller sig naturligt när man får barn. Då inser man att här finns nåt som är något viktigare än en själv.
Vad var det som gjorde att du hängde kvar så länge i tennisen trots att du dalade mycket i ranking?
– Jag behövde känslan av att utmana en annan människa och känna kemin man har trots att man försöker slå varandra. Det är som ett schackspel eller som om man pratar med varann, en upplevelse av att man kommer en person nära på ett sätt. Man ser vad han står för, vad han säger och gör under press eller när han mår bra och allt funkar.
Det kan jag lära mig nåt av.
Du strävade inte efter att komma tillbaka till toppen?
– Nej, nej. Det där om att man ska sluta när man är på topp är bland det dummaste jag hört. Då gör du ju ingen tjänst för sporten, för då vet alla att det egentligen är du som är bäst. Har du den styrkan att du kan bli bäst i världen i nåt så måste du även ha styrkan att ta ett misslyckande och visa upp det med stolthet så att folk lär sig av det också.
Skulle du ha hanterat kokainaffären på samma sätt i dag?
– Ingen aning. Jag kan inte göra om det, så varför fundera?
Det jag reagerade på var att du först förnekade men mer än ett år senare sa att du fått i dig kokainet av misstag. Hade det inte varit bättre att gå ut med det på en gång?
– För mig kändes det så här just då, att om jag torkar mig i röven med vänster eller höger hand så är det så privat att det ska ni skita i.
Så varför inte säga det i stället för att dra i gång en seg process som krävde massor med energi och gav negativa rubriker?
– Det hade nästan känts som att sälja sig själv lite grann. Det är klart att det hade varit bättre, och givetvis hade det varit bättre om ingen skrivit nånting om det, men det är en ointressant frågeställning. Det blev som det blev eftersom det var sån jag var då och det finns inget jag kan göra åt det nu. Det där är privata upplevelser som jag inte är intresserad att diskutera med nån om.
Men din ståndpunkt är fortfarande att du fick i dig kokain av misstag?
– Jag har inga kommentarer till det faktiskt.
Vi tar den här då: Vad har flytten till Sun Valley betytt för dig personligen?
– Svårt att säga. Jag skulle nog kunna bo var som helst så länge jag är med familjen och det finns nåt att göra. Men man inser att man är rätt nöjd med sig själv och med livet när man kan bo så här utan att bli uttråkad. Det får man svart på vitt härute.
Det är ett stort steg att bygga kåk så här långt bort. Vad var det som fick er att känna att det skulle fungera?
– Vi gick över ån därborta, det fanns ingen bro när vi tittade på tomten, och kände att här skulle vi få lugn och ro, komma i kontakt med utelivet och naturen. Det är en sund känsla att stå härute och se sig omkring. Du stressar ner dig.
Ni tvekade aldrig?
– Nä. Det kändes rätt direkt. Jag är sån, och vi är såna, att vi bara flyter med. Du kan inte ändra det som hände i går eller påverka det som händer i morgon, men just nu gör vi så här och fungerar inte det så gör vi det annorlunda nästa gång. Livet är en stor tillfällighet och man får försöka göra det bästa av situationen.
Med den inställningen kan det inte finnas mycket som gör dig frustrerad.
– Nej. Det som kommer i min väg får jag ta hand om och lösa på bästa tänkbara sätt.
Har du alltid resonerat så?
– Ja. Eller resonerat och resonerat. Det är ju så det är. Man kan jämföra med min tennis. Jag hade en mental spelstil och vann mycket på att jag kunde anpassa mig till förutsättningarna. Kunde killen inte springa slog jag stoppbollar, kunde han det slog jag inte stoppbollar, men först måste jag ju se hur han betedde sig. Svårare än så är det inte.
Finns det nånting som är viktigt bara för dig, att göra eller skaffa, eller handlar allt om familjen?
– Jag tycker det är häftigt att gå upp på morgonen, göra en kopp kaffe och fundera över vad jag vill hitta på i dag. Jag är lyckligt lottad som kan göra så. Det som känns viktigast för mig är att dela med mig och inte fastna i en inställning att vara för självisk.
Cd–spelaren har växlat från en Bob till en annan, till Marley från Dylan. Det kommer inte som en blixt från klar himmel att Wilander lyssnar på samma musik nu som han alltid har gjort.
– Exakt samma. Eller… jag har nog till och med gått tillbaka lite. Det är äldre Dylangrejer, äldre Lundell, mindre oljud. När jag reser lyssnar jag mycket på musik. Här hemma kan jag inte koncentrera mig på den, det blir lätt så med fyra barn i närheten. Då är det bättre att inte lyssna alls.
Det sista vi ser av Mats Wilander är hur han böjer sig över bordet i biljard- och ölhallen The Casino på Main Street i Ketchum i en diskussion om vilken Dire Straits-skiva som är bäst. Förmodligen nån av de äldsta.
Morgonen därpå faller snön förblindande mjukt. Beckmörkt och toktidigt. Vårt tvåmotoriga borrar sig uppåt genom det vita flimret. Konturerna av resliga bergstoppar ruvar över Sun Valley, där det glittrar av ljus från enstaka fönster.
I ett av dem myser kanske Mats Wilander med en kopp kaffe.

Annons

Dela (0)
Tweeta


Laddar