Annons
Annons
Annons

En timme tennis i veckan imponerar inte på någon längre – nu är det extremträning som gäller! Jonas Cramby listar sex manliga motionärer som vi alla har träffat på.

 * * *

När jag växte upp fanns det fyra acceptabla former av motion: spela i det lokala korplaget i fotboll, åka slalom i fjällen, ägna sig åt en racketsport eller gå på tipspromenad.

Annons

Det var allt.

Styrketräning var på den tiden bara för actionskådisar. Uthållighetsidrotter som löpning, cykling och längdskidor sysslade mest pyttesmå 60-åriga män i röda toppluvor och försvarets träningsoveraller med. Att faktiskt springa ett maratonlopp var närmast otänkbart, det var uteslutande för elitidrottsmän och knotiga kufar som levde ensamma med sin bror på ett torp ute i skogen.

Under 90-talet utökades de acceptabla träningsformerna till att även inkludera ”gå på gym” och någon gång under 00-talet började löpning bli en folkrörelse där maratonloppet sågs som den ultimata utmaningen.

När sportföretagen märkte av detta nyfunna träningsintresse började de sälja kläder som för första gången faktiskt inte såg ut som sjukgymnastikhjälpmedel, vilket fick konsekvensen att ännu fler började träna. Plötsligt gick träningsutvecklingen snabbare än en anorektiker på ett motionsband. Termen ”elitmotionär” började dyka upp och ett maratonlopp var inte längre en livsavgörande händelse utan något som man värmer upp med inför sin verkliga utmaning: ett ultralopp, en svensk klassiker eller varför inte en Iron man?

När jag stånkar mig runt elljusbanan numera trängs jag plötsligt med en uppsjö olika träningssubkulturer.

Frågan är inte längre om du tränar – utan vilken träningstyp du egentligen är?

 

1) Barfotamannen

Kännetecken: Från början en vanlig joggare som läst Christopher McDougalls Born to run – jakten på löpningens själ, köpt ett par 2 000-kronors sockiplast och nu inte kan sluta tjata om att vanliga dämpade löparskor är ”en konspiration för att sabba dina knän.” Barfotamannen tvekar inte att tillrätta­visa hällöpare på stan, han anklagar föräldrar som låter sina barn använda helt vanliga skor för att förstöra ”det naturliga steget” och blir oerhört upprörd om någon ”social konvention” som ett bröllop eller en löneförhandling tvingar honom ut ur hans älskade Vibram Fivefingers och in i ett par ”fotkistor” (vanliga skor). Petar ständigt bort chiafrön som fastnat mellan tänderna.

Utseende: Som en vanlig löpare, fast med konstiga skor med tår. Plus haltar.

Utbredning: Elljusspår, skogar, fjäll, ja, snart överallt.

Läte: ”Förr hade jag löparknä, hälsporre och meniskskada. Sen började jag med barfotaskor och nu springer jag en ultramara innan frukost varje dag.”

 

2) Direktörscyklisten

Kännetecken: Har du nånsin sett en cyklist falla handlöst åt sidan vid ett rödljus? I så fall var det antagligen en direktörscyklist som inte lärt sig koppla ur sig från SPD-pedalerna än. Denna typ av man tränar nämligen inför Vätternrundan genom att köpa exakt samma prylar som proffsen har. Han har sponsorlogga på tröjan (trots att han inte får en spänn från Audi), en aerodynamisk lättviktshjälm (trots att hans maxfart är 45 knyck) och han pendlar till jobbet på en helt opraktisk kolfibercykel som kostar mer än en bil, är bräckligare än en spettekaka och som proffsen avverkar ungefär fyra av under ett enda lopp. Rakar så klart benen.

Utseende: Föreställ dig en semestrande superhjälte. Tajta lycrashorts, wraparoundglasögon och kortärmade tävlingsjerseys som han alltid använder, trots att han bara ska cykla ner till Ica för att köpa en liter mjölk.

Utbredning: Landsvägar, spinningpass och, tyvärr, cykelbanor där han susar fram i 45 knyck och vägrar sakta ner för fotgängare, barnvagnar och rödljus.

Läte: ”PLING-PLING-PLING-PLING!!!”

 

3) Den nyfrälsta crossfitkillen

Kännetecken: Att som normala människor träna disco­musklerna i en gymmaskin innan man går ut på fredags­kvällen är för den nyfrälsta crossfitkillen ungefär lika coolt som att fila fötterna på bussen. I stället är det så kallad ”funktionell träning” som gäller. Detta innebär att man ska grunda med proteinrik så kallad paleolitisk kost (typ sånt som grottmänniskorna käkade), bära långa shorts med ett par tajts under och svinga kettlebells mellan benen tills man spyr. Ganska snart kretsar hela livet kring ”W.O.D:s”, ”snatchar” och ”AMRAP:s”. En nyfrälst crossfitkille påminner på många sätt om ett (extremt rippat) Jehovas vittne.

Utseende: Som en påse valnötter klädd i färgglada knästrumpor, långa shorts och ett par Vibram fivefingers.

Utbredning: Den lokala crossfitboxen. Och bara där.

Läte: ”Är vodka paleo?”

 

4) Fashionjoggaren

Kännetecken: Fashionjoggaren började springa för att det var ”trendigt”, men blev helt hooked när han upptäckte att han kunde komma i mindre och mindre Marc Jacobs-kavajer. Nu följer han löpskolanseringarna som om de var breaking news på CNN, fyller sin modeblogg med selfies från morgonrundan och pratar lika upphetsat om det japanska löparmärket Gyakusous nya kollektion som han en gång gjorde om Hedi Slimanes fotobok om Pete Doherty.

Utseende: Fashionjoggaren springer i minimalistiska löparskor, men inte för att han läst någon tråkig bok eller för att de är bra för knäna – utan helt enkelt för att han fick ett par svinsnygga gratis av en pr-byrå en gång för att han har 8 000 följare på Instagram. Resten av hans kläder ser ut som om modekollektivet Nakkna hade skolat sig om till attack­dykare: svarta, minimalistiska, tajta.

Utbredning: Längs städernas mest trafikerade gång­vägar samt allvarligt poserande med hipp fashionjoggar­kompis på Instagram.

Läte: ”Visst är de snygga? Det är ett par supertekniska Lanvinsneakers i getskinn för strax under 5 000 spänn bara.”

 

5) Indiecyklisten

Kännetecken: Indiecyklisten är en före detta popnörd som egentligen föraktar all sorts fysisk aktivitet men insett att han kommer att dö i förtid om han inte börjar träna. Han väljer då den enda sport som han anser ha stil och populärkulturell klass: landsvägscykling. Denna sport gillar nämligen både Kraftwerk och The Style Council och som gammalt mods klär sig ju indiecyklisten redan som en deltagare i Giro d’Italia 1968. Han föraktar lycra och kol­fiber men trots sin obefintliga tävlingsinstinkt funderar han ändå på att anmäla sig till Gran Fondo Roma – om han nu bara vågar ta med sin specialbyggda stålretroracer med endast campagnolokomponenter på flyget. Indiecyklisten är nämligen lika noggrann med sina cykelprylar som han förr var med sin lp-samling.

Utseende: Tanig, blek och med exakt samma Molteni Arcore-jersey som Eddie Merckx bar i Tour de France 1971.

Utbredning: Espressobarer, mikrobryggerier och, då och då, på landsvägen faktiskt.

Läte: ”Jag tror jag kräktes lite när jag försökte rapa.”

 

6) Spatränaren

Kännetecken: Själva motsatsen till den högpresterande elitmotionären är den så kallade spatränaren – en man som på allvar tror att man kan njuta sig i form. I stället för att svettas i löpspåret låter han en hudterapeut lägga varma stenar på hans rygg. I stället för att dra ner på fett och kolhydrater beställer han en slottsweekend med champagneprovning. Han mediterar, går på aromaterapi, dricker mandelmjölk och bokar månadslånga yogaresor till Thailand – för att varje gång komma tillbaka ännu lite mer otränad.

Utseende: Vit, lånad frottémorgonrock och engångs­tofflor. Kanske en smula rundlagd men med fantastisk hy. Bär gärna nehrukrage och tackar för saker genom att föra ihop händerna och buga.

Utbredning: I bastun, bubbelpolen eller på massagabänken.

Läte: ”Oooooommmmmm.”

 

Jonas Cramby

* * *

Läs också!

Steg för steg: så gör du för att få Cristiano Ronaldos superkropp

Tips från PT:n – Smartaste frukosten när du vill träna i sommarvärmen

Time-lapse: se killen odla ett helskägg på 365 dagar

Annons

Dela (267)
Tweeta


Laddar