12 sportnamn du glömt att du älskar – del 2
Om det är så fel att då och då dra sig till minnes den gamla goda tidens sportnamn så vill vi inte leva.
För över fem år sedan tog vi på oss vår allra finaste nostalgibasker och listade många, kanske lite väl många?, sportnamn du glömt att du älskar. Roligt tyckte vi, och roligt tyckte också ni som läste eftersom nostalgiöverdosen lästes av, ja, många.
Med risk för att vi nu, i det lilla, begår den onödigaste comebacken sedan Björn Borg klev in på Monte Carlos tennisbanor med ett träracket 1991 kommer här den kniviga uppföljaren. Här är sportnamnen du glömt att du älskar – del 2!*
*Vi förbehåller oss rätten att använda flera namn från den oändliga bubblarelistan i förra listan.
Jury: Joakim Almén och Tom Cehlin Magnusson.
1. Rubens Barrichello (Formel 1)
Brasilien har en stolt racingtradition, och lyckligtvis har den traditionen ofta tryfferats med sportnamn som man mår väldigt bra av att säga högt. Eller vad sägs om Emerson Fittipaldi, Helio Castroneves eller Ayrton Senna? Och då har vi inte ens nämnt Ricardo Zonta, Felipe Massa eller Nelson Piquet. Eller, för den delen, andreförarnas andreförare: Rubens Barrichello. Under sin långa karriär tog han hem elva segrar och sextioåtta pallplatser, men det är för hans roll som värdig hjälpreda åt den oslagbara Michael Schumacher som vi minns honom bäst. En värdighet som inte minst accentuerades av att Barrichello såg ut som en blandning av bröderna Frasier och Niles Crane från Kanal 5:s Frasier. (Tom Cehlin Magnusson).
2. Stefania Belmondo (Längdskidor)
Det är lätt att tappa sugen för längdåkningen när den ser ut som den gjort de senaste åren. Norge, Norge, Norge. Förvisso en del Sverige på damsidan men på herrsidan verkligen bara Norge, Norge, Norge. Annat var det på 90-talet när italienarna hade sina glansdagar. På herrsidan utmanade åkare som Pietro Piller Cottrer, Giorgio Di Centa och Christian Zorzi den norska dominansen och bland damerna var stjärnorna Sabina Valbusa (ett namn det kittlar till när man säger: SabinaH Valbuuuusaa) och Stefania Belmondo som utmanade rysktrion Jelena Välbe, Larisa Lazutina och Olga Danilova, samt dåtidens Marit Björgen/Therese Johaug – Bente Martinsen (senare Bente Skari). Belmondo var likt majoriteten av italienska längdåkare en utpräglad mästerskapsåkare (man får konspirera om man vill, men inte just här). Mellan 1991–2002 forslade hon hem totalt 23 VM- och OS-medaljer. Saknar verkligen italienska framgångar i längdskidor i allmänhet och tremilsdrottningen Stefania Belmondos diton i synnerhet. (Joakim Almén)
3. Pierre van Hooijdonk (Fotboll)
Mycket är en diskussionsfråga, men i fråga om Pierre van Hooijdonk går det faktiskt att prata om ett facit. Det är fotbollsvärldens bästa namn. Bara på hemmaplan finns stor konkurrens. Boudewijn Zenden? Så klart. Giovanni van Bronckhorst? Absolut. Jimmy Floyd Hasselbaink? Ja, här blir det faktiskt tajt. Men det är van Hooijdonk med sina smäktande frisparkar som tar hem förstaplatsen som Hollands bästa spelarnamn (vilket i förlängningen naturligtvis innebär att han även tar hem världsmästarbältet). (TOM)
4. Bödvar Bjerke (Alpinskidåkning)
Den gamle norske landslagsåkaren Bödvar Bjerke är knappast med på den här listan för sina idrottsliga prestationer. Bjerke, som var verksam samtidigt som norska fartfantomerna och namnekvilibristerna Lasse Kjus och Kjetil André Aamodt, är istället mest känd som Pernilla ”Pillan” Wibergs kille. De träffades 1996 och redan året efter gjorde ”Pillans” skidsnubbe sig ovän med pressen, och därmed ett publikt namn, när han kallade delar av den samlade presskåren på plats VM i Sestriere för ”fittor” och ”horor”. Hetlevrad, Bödvar. Året efter fick Wiberg avslag när hon ville ha med sin käre gutt som personlig tränare under världscupen och OS i Nagano och då var det tack och hej, Sverige. Pernilla och Bödvar började träna med det norska landslaget och det blev ett jävla ståhej. Nästan 25 år efter att de träffades är Bjerke och Wiberg fortfarande 25 procentshett stoff för Stoppa pressarna och Hänt. Senaste de skapade rubriker ihop (nåja) som par var när de såg och träffade Zlatan på plats i Milano-derbyt nyligen. Bödvar Bjerke har för evigt en plats i våra svenska idrottshjärtan. (Joakim Almén)
5. Erik Hajas (Handboll)
Svenska kantspelare med finess har det funnits många av i handbollshistorien: Pierre ”Knorren” Thorsson, Annika Wiel Fridén, Matilda Boson, Jonas Källman, Johan Pettersson, Jan ”Professorn” Lennartsson och – såklart – Erik Hajas. Den vindsnabbe kontringsspecialisten Hajas var 90-talets bäste svenska kantspelare och förmodligen även en av världens bästa diton. Även om Jonas Källmans teleskoparm varit en favorit under 00-talet så kommer ingen svensk kantspelare i närheten den av kärlek du kände inför Hajas kontringsruscher. (JOAKIM)
6. Kim Martin (Hockey)
En spaning som poddaren och komikern Ola Söderholm nyligen gjorde går ut på att Sverige, sina Billboard-ettor och L.A-låtskrivare till trots, är i det närmaste ett kulturellt u-land. Vi har inga genier, inga gudabenådade artister som är födda till att göra det de gör. Vi är hantverkare, tjänstemän och ingenjörer. Till och med Zlatan har kämpat sig till sin ofattbara förmåga. Kort sagt, vi har inga underbarn. Ingen Mozart eller Picasso. Men vi har Kim Martin. Den som var ung på 90-talet minns tiden då Kim Martin som tolvårigt underbarn tog AIK till SM-final, och debuterade i landslaget som fjortonåring. Höjdpunkten var Turin-OS 2006 då den ännu inte 20-åriga målvakten var en mur i den bragdartade semifinalen mot USA. Finalen mot Kanada gick som det oftast brukar, men det vi minns är åren då Sverige fick sitt första underbarn. (Tom Cehlin Magnusson)
7. ”Guld-Pia” Hansen (Dubbeltrap)
Dubbeltrap är för sommar-OS vad curlingen är för vinter-OS. En gren som får medialt liv vart fjärde eftersom vi kan räkna hem minst en svensk medalj. Du kanske tänker på tokstollen Håkan Dahlby när du tänker på lerduveskytte (eller så tänker du på de klassiska Track & Field-spelen), men faktum är att Pia Hansen, ett namn som stinker call center-chef på Telia, med sitt OS-guld i Sydney-OS 2000 var först med att starta (nåja) trap-hajpen. Efter det överraskande guldet blev Hansen känd över en natt, sådär som bara en OS-guldmedaljör i en marginalsport kan bli, och blev ”Guld-Pia” med svenska folket och dansade runt i varenda kvällsunderhållningsprogram som gick att se. Är det så fel att sakna ”Guld-Pia”? (Joakim Almén)
8. Liu Guoliang (Bordtennis)
Kontemporära kinesiska superspelare som Ma Long och Fan Zhendong må båda besitta lika perfekta pingisnamn som de är speltekniskt överlägsna. Även om Mattias Falck, Kristian Karlsson och Truls Möregårdh de senaste åren gett svensk pingis välbehövliga framgångar och medaljer vill man ju MYSA ner sig i det svenska pingisundret: J-O, ”Äpplet”, Jögge Persson och den av Staffan Lindeborg-behandlade prinsen Peter Karlsson. Det är lätt att dra sig till minnes mäktiga J-O-konkurrenter som Jean-Philippe Gatien och Vladimir Samsonov, men Liu Guoliang, som gång på gång knäppte svenskarna under senare delen av 90-talet och vann OS-guld i Atlanta-OS 1996, är den konkurrent man minns bäst. Inte minst för att han med sin post-00-talet lättigenkännliga kala hjässa och pondus coachade det kinesiska pingislandslaget från 2001 till 2018. Vad Guoliang gör idag? Han har inte helt överraskande den tyngsta maktpositionen inom kinesisk bordtennis: Guoliang är president på det kinesiska bordtennisförbundet. (Joakim Almén)
9. Tyler Hamilton (Cykel)
Ett potent cykelnamn som vid första anblick kan tyckas vara ett ämne enbart för finsmakarna. Men faktum är att den gamle U.S. Postal Service-andrafiolen och sedermera Team CSC- och Phonak-cyklisten har påverkat cykelsporten mer än de flesta Tour de France-vinnare har (Hamilton vann aldrig touren). Mannen med det väldigt amerikanska cykelnamnet var en del av U.S. Postals rigorösa dopingprogram ledd av det väldigt italienska dopingdoktornamnet Michele Ferrari. Hamiltons grej, förutom att han NÄSTAN var bäst och ständigt kraschade i de stora grand toursen? Han var först med att vittna om Lance Armstrongs systematiska doping i sin oerhört intressanta självbiografi The Secret Race: Inside the Hidden World of the Tour de France. Även om dopingfällda Tyler Hamilton inte hade jättemycket att förlora på att vara transparent var han en av de första som vågade stå upp mot ärkeusla Lance Armstrong och kasta nytt soldränkt blodpåseljus på en av de mest dopingbefläckade sporter vi har. (Joakim Almén)
10. Magnus Kihlstedt (Fotboll)
Att vara tredjeslips i landslaget är inte dåligt. Att vara det under en period där Sverige gjorde några av sina absolut bästa mästerskap (ribb- och stolpträffarna 2002 och 2004 tjuter fortfarande i öronen på de flesta av oss) gör det inte sämre. Att vara det samtidigt som ingen i Sverige visste vem man var gör det till en närmast bragdartad insats. Magnus Kihlstedt var en målvakt som väldigt få svenskar någonsin hade sett stå i ett fotbollsmål, men som var ständigt lika självskriven på förstasidan i Lasse och Tommys fetlagda pärmar. Café förutsätter att han var en väldigt bra målvakt. (Tom Cehlin Magnusson)
11. Tina Thörner (Rally)
Här har vi att göra med något alldeles extra. Tina Thörner är en av Sveriges största inom motorsporten någonsin, och har på senare år blivit folkkär i tv-produktioner som Let's Dance och (nåja) Rampfeber. Hon är en extremt framgångsrik kartläsare som bland annat tagit hem tre dam-världsmästerskap, två världscuptitlar med män och kört Dakar-rallyt med bland annat Colin McRae (här bör naturligtvis Playstations tv-spelsserie åtminstone nämnas) två gånger – allt detta med ett namn som i allt förutom folkbokföringen låter exakt som en av de mest kända sångerskorna i världshistorien. (Tom Cehlin Magnusson)
12. Arturs Irbe (Hockey)
Dubbla sovjetiska VM-guld, en stabil NHL-karriär i klubbar som San Jose Sharks, Dallas Stars, Vancouver Canucks and Carolina Hurricanes, hedersamma förluster med Lettland i hockey-VM:s gruppspel. Arturs Irbe hade en lång och framgångsrik karriär som inte ens skäms för sig i konkurrens med samtida kollegor som Patrick Roy, Martin Brodeur eller, till och med, Dominik Hasek. Men, det är ju naturligtvis för hjälmen som vi minns Arturs allra bäst. En vit koloss, Jofornas Jofa, som fick en att tro att Irbe inte kunde låta bli att längta tillbaka till de glada Sovjet-dagarna under slutet av 80-talet. I en tid när man gärna romantiserar Sven Tumbas Spaps-hjälm eller Bobby Hulls flint så är det svårt att inte charmas av Irbes brutalistiska huvudbonad, lika klassisk under ett hockey-VM som en fem plus-anekdot från Lasse Kinch. (Tom Cehlin Magnusson)
