Adam Lundgren om att stå på scen med Håkan: ”Det var som heroin”

Adam Lundgren på Cafés omslag.

Adam Lundgren tar nästa kliv efter ett makalöst framgångsrikt 2018. Café tog rygg på en rastlös skådis och fann en tänkare bakom den berömda blicken.

Mattias Bergqvist | Foto: Björn Terring  |  Publicerad 2018-12-19 09:13  |  Lästid: 16 minuter

Adam Lundgren är bekväm i fejkpolisonger och löshår på bröstet. De överdimensionerade solglasögonen och 70-talskläderna gör att illusionen håller. Inombords är läget ett annat.

På slutfesten för Vår tid är nu tackar Adam det gäng som varit en stor del av hans liv de senaste tre åren. Han avskyr att hålla tal, känner att ögonen vattnas och undrar varför han tackade ja till att snacka inför alla.

Han räddas till slut av Michael Jacksons Don’t stop ’til you get enough. Adam sprutar champagne på sina kollegor och tänker att det där, det är fortfarande min bästa partylåt.

Nu, en fredag två veckor senare i Göteborg, är känslorna bortblåsta med det ruggiga vädret.

Det är sista inspelningsdagen för sista säsongen av Vår tid är nu. Adam Lundgren står bredvid Hedda Stiernstedt och Charlie Gustafsson. De berättar om svallande känslor och värmande kramar tidigare på dagen.

Adam nickar och dricker lite mer kaffe.

Han och regissören Anna Zackrisson ändrar en del i manuset för en scen som kommer att vara hemlig i cirka ett år till, eftersom den avslöjar mycket av handlingen i de avslutande avsnitten.

På kvällen, när regissörens ”tack” markerar Adams allra sista scen i SVT:s succéserie, förflyttas hans känsloläge en aning, men ändras inte nämnvärt.

Vad kände du när du vaknade i dag, det är ändå sista inspelningsdagen?

—Jag har inte tänkt på det så mycket. Vi hade slutfest för någon vecka sedan och det var mer dagarna efter det som det kändes märkligt att spela in mer. Men det är nog bra att fasa ut det lite grann.

Så att det inte blir ett tvärt avslut? 

–Exakt. Så brukar det vara. Det är ju ändå nästan tre år som vi har spelat in den här serien.

Som att gå i gymnasiet eller högstadiet. 

–Ja, och då blir det en stor grej ändå. På ett sätt är det skönt att det är slut, för nu kan jag ägna mig åt annat. Å andra sidan har det blivit en vardag och någon form av trygghet, vilket gör att det blir ett större uppbrott än andra projekt.

Adams mest känslosamma inspelningsdag under hela Vår tid är nu var inte hans sista. Men hans kompis Mattias Nordkvists sista dag blev stark:

– Min och Adams sista scen tillsammans var också min allra sista. Vi hade inte tänkt på det, så när hela teamet kom in och tackade av mig tittade jag på Adam och då bröt vi ihop båda två. Vi stod länge, länge och höll om varandra och bölade, säger Mattias Nordkvist, som spelar storebror Gustaf i serien.

Publiken älskar honom. Alla han arbetar med hyllar honom. Adam Lundgren själv: ”Jag är rädd att vila i någon slags nöjdhet.”
Kavaj, Oscar Jacobson.
Skjorta, Shirtonomy.
Fluga, Rose & Born.

”Pappa är skeptiker och ateist. Mamma är optimist och kunde göra qigong i köket när jag var liten. De sidorna har jag i mig.”

 

Med Vår tid är nu gjorde SVT en av sina största dramasatsningar någonsin och beställde 20 avsnitt direkt. En stjärnspäckad ensemble presenterades.

Då, i februari 2016, sa Adam Lundgren till mig att han ”gick igång på manuset, historien och rollen som Peter”.

Nu berättar Ulf Kvensler, seriens huvudmanusförfattare, att han och Adam träffades flera gånger innan Adam tackade ja till rollen.

– Han ville verkligen känna att han förstod rollen och vart den skulle ta vägen. Vi har diskuterat många scener under resans gång. För det mesta har jag kunnat motivera varför Peter agerar som han gör, men ibland har Adam haft rätt och vi har gemensamt hittat något bättre. Det är ett privilegium att få jobba med människor som är så passionerade för jobbet som Adam, säger Ulf Kvensler.

Adam Lundgren:

– Jag visste inte ens om jag skulle tacka ja. Det handlade ju om ett och ett halvt år till en början. Då kan man inte göra något annat. Samtidigt är det sällan man filmar så länge.

Du vägde för- och nackdelar?

– Ja, men jag funderade nog mest på vad jag kunde gå miste om. Att välja något är ju att välja bort något annat, så att välja Vår tid är nu är att välja bort något som jag inte ens visste fanns. Och då blir det svårare. Jag undrar alltid vad som kan finnas bakom nästa lucka.

Å ena sidan och å andra sidan. En rastlöshet. Sådana funderingar kommer vi att återkomma till, ska det visa sig.

Vi går runt i en förvånansvärt tråkig fabrikslokal i Jonsered utanför Göteborg. Hit har Adam Lundgren tagit pendeltåget hundratals gånger de senaste åren för att spela in ”Vår tid är nu”.

”Häng med här”, säger han och öppnar en dörr. Vi stiger in i det som tidigare var Djurgårdskällaren, tv-seriens restaurang. Nu är det tomt. Endast tejp markerar var bord, stolar, dörrar och köksöar har stått.

Med tanke på att det även blev en tredje och sista säsong av ”Vår tid är nu”, har du någon gång ångrat att du tackade ja till att vara med?

–Det som är bra är att jag inte vet vad jag har missat. Med facit i hand är jag väldigt glad att jag har gjort det här. Det har gått så himla fort och det har varit kul att det blivit en sådan succé. Det är härligt att göra saker som folk uppskattar.

Vår tid är nu har nått ungefär två miljoner tittare per avsnitt. Det är en otrolig siffra för en dramaserie 2018.

Trodde du redan från start att det skulle bli en succé?

– Nej. Jag trodde att det skulle bli bra, men inte att det skulle bli så stort. Men jag har haft lite svårt att njuta av det också. Jag är nog rädd att vila i någon slags nöjdhet. Jag vill gärna ha det bekvämt och skönt, så jag är rädd för att sätta mig för mycket i den känslan, för då kommer det inte att hända något annat.

Det låter onödigt hårt mot sig själv. 

– Ja, jag borde tillåta mig själv att vara nöjd. Men då kommer oron kring vad jag ska göra efteråt. Jag har ofta en rädsla att jag bara kan göra det jag precis har gjort.

Hur menar du?

– Att jag bara kan spela den rollfigur som jag precis har gjort och inte kan släppa den och gå vidare.

OM ATT SKAFFA BARN: ”Jag har ett slags frihetsbehov och ett behov att vara ensam ibland, samtidigt som jag tror att det skulle vara bra för mig att ha något annat som jag måste fokusera på som inte handlar om mig själv. Vi får se. Jag och min flickvän Mathilda har varit ihop i tre år snart och har snackat lite om det.

Adam Lundgren har stor aptit.

Ett exempel: när Adam var tonåring fick hans pappa be honom att sluta äta när han sträckte sig efter en åttonde fläskkotlett och mer potatismos. Adams mamma och lillebror Pontus hade inte börjat käka ännu.

Ytterligare exempel: några veckor efter sista inspelningsdagen av Vår tid är nu äter vi middag på Asian Post Office i centrala Stockholm. Köket får öppna igen för att fixa fram dumplings när det mest logiska med tanke på klockan och mättnadskänslan vore en mindre efterrätt eller ingen mat alls.

Du är rädd för att missa annat när du tackar ja till vissa roller. Med ”Känn ingen sorg” kan det ju inte ha varit så?

– Det är helt korrekt. Då hade jag inte gjort något stort som hade släppts, även om jag hade filmat ”Torka”. Där har du två roller som jag verkligen ville ha.

Jonas Gardells miniserie Torka aldrig tårar utan handskar blev Adam Lundgrens stora genombrott, men det var nära att han inte kunde göra rollen, som var hans praktik när han gick på scenskolan i Göteborg.

– Han kom ändå in på provfilmning, i sista stund om jag minns rätt. Och vad ska jag säga… jag blev nästan full i skratt. Hans spel var så självklart, han var väldigt närvarande och okomplicerad och omhändertagande. Efter tagningen sneglade jag mot regissören Simon (Kaijser) bakom kameran, och han log bara. Love at first sight, säger Adam Pålsson, som spelade Rasmus i serien.

– Det var en tuff inspelning för min del. Jag drivs ganska mycket av prestationsångest och det där var första stora rollen, det var något som Gardell hade skrivit och då tänkte jag att det kunde bli bra på riktigt. Så jag gjorde det tufft för mig själv. Det var som att jag kände mig som en nykomling fast jag inte var det, säger Adam Lundgren.

Några år tidigare hade Adam bråkat med sin dåvarande flickvän under en utekväll. När han kom hem lyssnade han igenom alla skivor som Håkan Hellström gjort. Rullade cigg och gottade sig i sin egen misär. Patetiskt och klyschigt? Måhända. Men där och då upptäckte Adam hur mycket han gillade Håkan Hellström.

Då anade du inte att du skulle spela hans alter ego. 

–Nej. När jag fick rollen så tänkte jag bara ”yes, yes, yes, fan vad gött”. När jag var i New York ensam i tre veckor kom produktionsbeslutet. Det var en sån jävla underbar stund.

Jag kan tänka mig att Känn ingen sorg är den typ av film som är det roligaste man kan spela in, men också en stor utmaning. 

– Exakt så var det. Det är fortfarande en av de roligaste inspelningarna jag har varit med om. Bara att få träffa Håkan, sitta i hans kök och repa låtar, åka ut till Brännö och öva med honom…, säger Adam Lundgren och trycker i sig mer salmon tataki.

Hur ofta gjorde ni det?

– Ganska ofta ända. De sa hela tiden att jag inte skulle spela Håkan, utan något slags alter ego, men jag hade en tanke om att ta grejer från hans personlighet: hans frasering och sätt att prata. Så jag försökte ligga på så vi kunde träffas så mycket som möjligt.

Sedan deltog Adam Lundgren i Håkan Hellströms spelningar i Göteborg.

– När jag spelade med Håkan på Scandinavium gick jag direkt från teatern. Jag hade fixat biljett till morsan, farsan och några kompisar och det var helt otroligt att komma in i arenan där jag jobbat som städare och kollat på hockey.

Sedan fick du stå på scen inför 70 000 pers på Ullevi. Går det att jämföra de två arenorna?

– Jag fick ett mess från Håkan där han frågade om jag var sugen på att göra samma sak som på Scandinavium fast på Ullevi. Helvete, liksom. Jag frågade om vi kunde ses och repa, och då sa Håkan och bandet: ”det är lugnt, vi kan ju de här låtarna”. Ja, ni ja, men jag då, minns jag att jag tänkte.

Hur var det Ullevi?

– Jag stirrade ut och det var folk överallt, i hela periferin också. Jag kollade längst bort och tänkte att jag måste ta in att det är 70 000. När det var över kände jag direkt: jag vill ha mer, det var som heroin. Jag var helt exalterad efteråt. En svindlande känsla. Senare, när hela konserten var slut, var jag totalt tom. Det var väl någon slags sorg kring att det var över.

Radarparet Måns Mårlind och Björn Stein regisserade Känn ingen sorg. De beskriver Adam som en favorit och försöker pricka vad det är som gör honom till just det.

– Adam är musikalisk och det resulterar inte bara i att han kan spela gitarr och sjunga utan att det finns en musikalitet i allt han gör: en rytm, en takt, en melodi som genomsyrar hela hans arbete. Och precis som en skicklig musiker vet han när han ska vara lågmäld och när han ska spränga murar, säger Måns Mårlind och fortsätter:

– Musikaliteten går även hand i hand med hans humor som gör att även de tyngsta av scener gestaltas med självklar lätthet. Humorn är väl även en av talangerna som gör att alla team älskar honom.

 

”Jag fick ett mess från Håkan (Hellström) där han frågade om jag var sugen på att göra samma sak som på Scandinavium fast på Ullevi. Helvete liksom.”

 

Adam Lundgren är uppvuxen i Skepplanda, cirka fyra mil norr om Göteborg. Befolkning: 1 800.

Pappa Torbjörn jobbade länge som stillbildsfotograf. Mamma Marie är utbildad keramiker.

Hur var det att växa upp i Skepplanda?

– Det var väldigt tryggt på gott och ont. När man växer upp i en storstad exponeras man för vuxenvärlden tidigare, och det är också på gott och ont. Det var nog bra för mig att växa upp i Skepplanda där saker och ting fick ta sin tid. Eller så har jag blivit som jag blev på grund av att jag växte upp där.

Adam var besatt av ishockey när han växte upp. Tränade hela tiden. Som högerforward var han ett tag med i stadslaget, men petades före TV-pucken.

Det året vann Göteborg.

– Jag grät när jag slutade spelade hockey. Mamma fick ringa tränaren, för jag kunde inte göra det. Och jag tror att alla blev chockade. Jag tränade mycket, men hade börjat med teater och upptäckte snabbt att det skulle krocka som fan att göra båda saker. Men det var inte så att jag valde att satsa på teatern, utan mer att jag valde att inte satsa på hockeyn.

Vad var jobbigast med att sluta spela hockey?

– Att jag gjorde slut med alla hockeypolare. Jag såg dem aldrig sen. Det var märkligt.

Har du någon gång ångrat beslutet att sluta med hockey?

– Inte ångrat, men jag kan känna att jag saknar det. Jag skulle gärna göra en roll där jag fick spela hockey eller i alla fall åka skridskor. Men snart börjar jag bli för gammal för det.

OM ATT VARA BESATT AV TV-SPELET FIFA: ”Jag har inte köpt Fifa 19 ännu för att jag ska börja repetera om en månad. Jag har funderat på att köpa det och gömma det på vinden, men det kommer inte att gå. Det är som gift det där spelet. Jag har visserligen disciplin, men jag måste jogga in den. Ska jag vara helt ärlig har faktiskt lånat spelet av en polare, så det är lite farligt att jag har det hemma nu. Men jag måste stå emot det.”

Adam Lundgren fyller 33 i februari, men är inte ett barn av sin tid.

Han har inte Facebook, Twitter eller Instagram. Han avskyr att prata i telefon när han åker tunnelbana eller spårvagn eftersom de runt omkring honom kan höra vad han säger.

Hedda Stiernstedt, som spelar Adams lillasyster i ”Vår tid är nu”, beskriver kanske honom bäst:

– De flesta skådespelare är sociala horor, men Adam är något så märkligt som en hård nöt att knäcka. Han betraktar och avvaktar till en början, så det har tagit några år, men nu är jag och han väldigt tajta.

Adam har på sig sin jacka inomhus när vi ska äta buffélunch i en festlokal på Avenyn i Göteborg. Han får under inga omständigheter spilla mat på kläderna han har på sig i Vår tid är nu, som är specialsydda för honom.

– Ja, det här med sociala medier alltså. Ibland tänker jag att våra hjärnor inte är skapade för att det ska vara möjligt att kunna prata med miljoner människor samtidigt.

– Det är fantastiskt så klart, men det är ju det där att alla människor ska tolka alla andras åsikter och ha en åsikt om det. Vi blir som flockdjur och jag tror att vi alldeles för lätt dras med i det, säger Adam och fortsätter äta den lasagne han valt som första rätt.

Skulle du säga att du är mycket i ditt eget huvud, vrider och vänder och tänker och överväger det mesta?

– Jag grubblar väldigt mycket och det är problemet, för jag kommer sällan fram till något. Men jag kan gilla att tänka på rymden, det gör allting annat lite mindre och mindre viktigt.

Han hämtar en omgång köttbullar och potatismos och fortsätter:

– Vi människor lever här och bygger upp samhällssystem, men vi vet inte varför. Det finns ingen poäng med det. Det är som att spela fotboll utan att veta hur man gör mål.

Man springer runt på plan och sparkar på en boll utan riktning?

– Ja, man förstår att det är en boll och att man ska sparka på den, men sedan har man ingen aning om vad man ska göra. Det är helt absurt egentligen.

De här tankebanorna betyder ju att det inte finns några svar och man lika väl kan lägga ner allt – det har ju ingen betydelse. 

– Absolut. Så kan jag känna. Ibland tänker jag att jag nog är en optimistisk nihilist. Det finns ingen mening med någonting, inget högre syfte, utan snarare tror jag att det finns någonting som är liv – sedan exakt vad det är har jag ingen aning om – som vill överleva och reproducera sig. Varför vet jag inte. Så det var otur att vi människor kunde börja fundera på det.

Vad är då meningen med livet?

– När jag var liten tänkte jag att det måste vara att ha kul. Efter att ha tänkt på det i flera år och ändrat mig fram och tillbaka, har jag ändå kommit fram till att det måste vara just det.

Adam Lundgren bor i Stockholm, från och till hos sin tjej Mathilda.”Jag saknar polarna och umgänget, men faktiskt inte Göteborg, vilket jag aldrig trodde att jag skulle säga.”
Fotograf: Björn Terring/Cameralink
Stylist: Emine Sander/LinkDetails
Grooming: Philip Fohlin/Linkdetails
Tack till Restaurang Bleck.

 

”Jag grubblar väldigt mycket och det är problemet för jag kommer sällan fram till något.”

 

Senare, tillbaka i Asian Post Office. Klockan har blivit midnatt. Vitt vin har bytts ut mot sake och Adam försöker räkna ut hur många rätter vi har sänkt. När han passerar tio slutar han räkna.

Det är få förunnat att både få spela Håkan Hellström och Thåström, som du gjorde i Peter Birros miniserie ”Viva hate”. 

– Så här var det: jag blev erbjuden rollen, men undrade direkt varför jag inte fick någon större roll. I stället var det en massa stockholmare som skulle spela göteborgare. Men till slut tackade jag ja.

– Lena Endre var med i serien. Hon frågade om hon fick filma mig och skicka det till Thåström. Senare på dagen skulle jag filma ”Blå ögon” och i bilen mellan inspelningarna ringde det. ”Hallå, det är Lena. Jag fick svar från Jocke och du får helt klart godkänt. Han var imponerad”. Det var väldigt kul.

Precis som Thåström är du nästan fascinerande privat och alla som jag har talat med om dig framhåller din integritet. 

– Den senaste tiden har jag nog känt att jag inte bryr mig lika mycket. Jag går sällan på galapremiärer och sådana saker. Men det har definitivt något att göra med att jag vill skydda det privata.

Adam Lundgren bor i Stockholm, från och till, hos sin tjej Mathilda.

Saknar du Göteborg?

– Jag saknar polarna och umgänget, men faktiskt inte Göteborg, vilket jag aldrig trodde att jag skulle säga. Men det är en så mycket mindre stad. Göteborg är verkligen en liten storstad, eller en stor småstad. Om jag är där nu kan jag nästan få klaustrofobi. Det måste finnas lite puls.

Nästa gång berättar Adam att han varit på Yasuragi. Det leder, lite oväntat, till hans intresse för koreansk skönhetsvård, som i sin tur, lika oväntat, mynnar ut i en diskussion om snigelslem – och en ny bild av Adam Lundgren.

– Koreansk skönhetsvård alltså, den sker i tio steg och jag kände direkt: berätta mer.

Jag kan mycket väl tänka mig att du gick igång på det.

– Varför tror du det?

För att det är just tio steg och något slags pseudovetenskap.

– Precis, det är allt jag behöver. Jag har inte ens tänkt på det, men det är något med att det är tio steg.

Hade det varit två steg hade du inte varit intresserad, men i och med att det är tio så är du fast direkt. 

– Helt korrekt. Jag började googla det, men sedan googlade jag sönder vad jag skulle köpa och tog massa tid på mig. Helst ska det vara snigelslem… ”redan de gamla grekerna” och så vidare. Men så fick jag dåligt samvete för de stackars sniglarna och hur man utvinner slemmet.

Så du struntade i allt?

– Nej, jag fortsatte söka och hittade en italiensk producent som påstår sig ha hittat ett sätt att utvinna snigelslem utan att skada sniglarna. Det är till och med så att sniglarna njuter, för de utsöndrar slem när de är stressade eller njuter, och den här italienaren har något slags snigel-yasuragi där sniglarna myser.

– Så jag beställde det här italienska snigelslemmet. Leveransen kostade lika mycket som krämen. Sedan använde jag den tre gånger och märkte ingen skillnad så jag tappade intresset. Men, nu när vi pratar om det, kommer det nog tillbaka.

Det känns som att du har två karaktärsdrag som slåss mot varandra hela tiden och att det därför är så svårt att få grepp om vem du egentligen är. 

– Det är min mamma och pappa. Han är skeptiker och ateist ut i fingerspetsarna. Hon är optimist och kunde göra qigong i köket när jag var liten. De två ytterligheterna, de två sidorna, har jag i mig och i mitten finns jag, som brottas med vem jag ska vara. Ibland vinner den ena, ibland den andra.

Jag upplever att det finns mer. Du har den där Keanu Reeves-sorgen. 

– Jag har nog alltid haft något slags dysterhet eller odefinierad sorg i mig. Med det sagt är jag inte deprimerad på något sätt. Jag har nog någon grundsorg i mig.

Är det sorg i bemärkelsen att man har förlorat någon, eller…

–… över existensen kanske? Hahaha. Jag var ihop med en tjej när jag var typ 15 eller 16. Jag träffade henne igen för något år sedan. Då berättade hon att hon skulle flytta och hade hittat brev som jag skrivit till henne. ”Du skrev om hur stort allting är och hur rymden är så ogreppbar” och jag minns att jag tänkte: gjorde jag det redan då och har jag inte kommit längre.

Adam Lundgren ses nu i Staffan Lindbergs romantiska komedi Lyckligare kan ingen vara, som förväntas bli en sådan där biosuccé som bara svensk film kan bli under mellandagarna.

Men Adams fokus är mer riktat mot en dansk prins våndor: mellan februari och april spelar han titelrollen i Hamlet på Dramaten.

– När jag sa upp mig från Stadsteatern tänkte jag att jag inte skulle göra teater på ett tag. Sedan fick jag frågan om Hamlet och tänkte direkt: ”fan, jag vill inte ha den här frågan nu, när jag sa upp mig skulle jag ju bara se vad som skulle kunna hända”.

Din rädsla för att missa saker, spelar den in här?

– Med film och tv kan det vara snabba puckar. Antingen tackar man ja,  eller så har man ingenting under en viss period. Men har man något på lur, som om det blir av kanske skulle bli fetare än det man har på bordet… Samtidigt är det jävligt dumt det där. Jag vet ju inte om det jag säger nej till blir bättre än det jag har framför mig.

Det är en ständig avvägning?

– Ja. Ska jag chansa eller ta ett jobb för att jag behöver jobb? Det måste finnas en lust också.

Kommer du att resonera så här även i framtiden?

– Ja, det tror jag absolut.

Och det går ju alldeles utmärkt att spekulera i att din noggrannhet i val av roller är en anledning till dina framgångar.

– Kanske. I början sa jag ja till allt som jag fick, men det berodde mer på att jag ville lära mig och få erfarenhet. Men tro inte att mitt liv är som ”Entourage”, där det ligger 20 manus på agentens skrivbord som jag kan välja och vraka bland.

Hedda Stiernstedt beskriver dig som en svår nöt att knäcka. Håller du med om det?

– Jag fattar vad hon menar och hon har väl rätt i det. Ibland kan det ta tid innan jag släpper in någon, även om jag inte står i ett hörn på fester och inte pratar med någon. Jag har nog varit så där sedan jag var liten.

– Min mamma berättade en historia om att alla andra barn låg på rygg och vände och vred på sig för att komma runt. Jag låg i stället och tittade upp i luften och sneglade väl på de andra och sedan vände jag mig plötsligt. Det kanske är en lite annan grej än det som Hedda snackar om, men hon har rätt ändå: jag är nog lite reserverad med nya människor ibland.

Vad gör du efter Hamlet?

– Jag har ingen aning. Det finns lite lösa trådar, men jag vill ha ett projekt där jag känner ”yes, det här vill jag göra, jag behöver inte ens tänka på det”. Jag ska provfilma för lite grejer så får vi se vad det blir av det.

Om Hamlet förlängs då?

– Teatern ville skriva ett kontrakt som inkluderade möjligheten till en turné, men då kände jag ”nej, nej, nej”. Då skulle det VERKLIGEN vara så att jag skulle kunna missa något annat som jag vill göra, även om jag inte vet vad det är än. Eller om det ens finns.

Foto: Mattias Nordqvist
Deras tid är framtiden: Adam med Vår tid är nu-kollegan Mattias Nordqvist under slutfesten efter sista tagning.

 

Adam Lundgrens film- och tv-CV

2004

Orka! Orka! (TV)

2005

Storm (Långfilm)

2006

Snapphanar (TV)
Måns Mårlind, regissör
: ”Adam är lyhörd och fattar blixtsnabbt och i film, där man alltid strider mot klockan, är det här en fantastisk egenskap. Han tar bra regi snabbt och dålig regi – för den ger man också som regissör – gör han något eget av.”

2007

Pirret (Långfilm)

Upp till kamp (TV)

Ciao Bella (Långfilm)

Linas kvällsbok (Långfilm)

Punkspark (Kortfilm)

2008

Höök (TV)

Love (Kortfilm)

2009

Jag har aldrig (Långfilm)

Maud och Leo (Kortfilm)

Oskyldigt dömd (TV)

183 dagar (TV)

2010

Fyra år till (Långfilm)

Främmande land (Långfilm)

Tröst (Kortfilm)

Olycksfågeln (TV)

2011

Anno 1790 (TV)

En gång i Phuket (Långfilm)

Irene Huss (TV)

Fest Selects: Best Gay Shorts, Vol 1 (Långfilm)

Apflickorna (Långfilm)

Getingdans (Kortfilm)

Foto: Peter Cederling/SVT
Torka aldrig tårar utan handskar (TV)
Adam: ”Fan vad länge sedan det där var. Det var den första stora huvudrollen jag gjorde och jag och Adam (Pålsson) kompletterar varandra bra. Det är det som är så sjukt, att folk blandar ihop oss, när det enda vi har gemensamt är att vi har samma förnamn. Vi är väldigt olika personer.”

2013

Din barndom ska aldrig dö (Långfilm)

Molanders (TV)

Foto: Linda Maria Birbeck
Känn ingen sorg (Långfilm)
Adam:
”Hela den tiden var fantastisk och rolig och inspelningen var grym. Men jag har fortfarande inte sett bakom-filmen. Det är av samma anledning som jag ibland undviker fotoalbum, jag blir så nostalgisk och vill inte gå in i de där känslorna igen.
Kritiken sa: Adam Lundgren lyckas gestalta Påls självdestruktiva tvångsbeteenden, där hans ångest sätter krokben för hans vilja att uttrycka sig, på ett skärande och realistiskt sätt.” (Helena Lindström i Dagens Nyheter).

2014

Svenskjävel (Långfilm)

Viva Hate (TV)

Foto: Johan Paulin/SVT.
Blå ögon (TV 2014-2015)
Adam: ”Det enda de hade sett mig som var ett homosexuellt Jehovas vittne och Håkan Hellströms alter ego, och nu ville de att jag skulle spela en psykopatisk nazist. Tack för förtroendet”.
Kritikern sa: ”Adam Lundgren är självlysande som vådligt charmerande högerextrem psykopat och självutnämnd övermänniska (Karolina Fjellborg i Aftonbladet).

2016

Upp i det blå (Långfilm)

Love revisited (Kortfilm)

2017

Full patte (TV)

Foto: Johan Paulin/SVT
Vår tid är nu (TV, 2017-2019)
Adam: När jag gick in i Vår tid är nu längtade jag efter säsong två, för jag visste att det var då som de mörka sidorna hos Peter kommer fram. Jag gillar att spela rollfigurer som man inte tycker om. Jag tror att om man spelar den onde som sedan gör något gott är det en mycket större upplevelse att vara med om än om det är en god rollfigur som gör något halvdåligt.”
Kritikern sa: ”Adam Lundgren – detta blir hans slutgiltiga genombrott för en bred publik – är utmärkt som lillebrodern, idealisten Peter” (Svenska Dagbladets Lars Ring).

2018

Lyckligare kan ingen vara (Långfilm)

Sthlm Rekviem (TV)

 

RÖSTER OM ADAM LUNDGREN

 

ADAM PÅLSSON, skådespelare. Spelade mot Adam i ”Torka aldrig tårar utan handskar”:

”Han spelar rakt och enkelt, och för det krävs en skicklig skådespelare. Jag tänkte det då, när vi gjorde ”Torka”, och jag tänka samma nu: han är en av de bästa jag spelat mot. Jag tror på varenda ord som han säger.”

 

JOSEFIN NELDÈN, skådespelare. Spelade mot Adam i ”Känn ingen sorg” och ”Vår tid är nu”:

”Adam är samma person nu som då. Han är en väldigt känslig person, som inte räds eller försöker gömma sina känslor, samtidigt som han har en härlig humor i sig. Det här gör honom till en fantastisk skådespelare och en fin vän.”

BJÖRN STEIN, regissör. Regisserat Adam i bland annat ”Känn ingen sorg”:

”Adam är något så ovanligt som tekniskt otroligt skicklig, det vill säga det rent mekaniska i en filminspelning – var man skall stå för att kameran och ljuset skall träffa perfekt, exakt hur långt man skall röka på en cigg varje tagning etc, samtidigt som han är känslig och emotionell på absolut högsta nivå. Att vara grym på båda dessa är få förunnat, men Adam är precis det.”

 

MATTIAS NORDKVIST, skådespelare. Spelar Adams storebror i ”Vår tid är nu”:

”Adam är väldigt klurig och har väldigt mycket integritet. Man märker att han funderar på mycket grejer och väger saker för och emot. Framför allt när det kommer till jobb. Då kan han gå veckor eller till och med månader innan han bestämmer sig. Så jag tror att han är väldigt noga med vad han väljer att göra i sitt yrkesliv. Han är väldigt fin, omtänksam och generös som person.”

HEDDA STIERNSTEDT, skådespelaren. Spelar Adams lillasyster i ”Vår tid är nu”:

”Han är fantastisk. Du vet, den där lugna sävligheten där man känner att det är så mycket som händer även om han aldrig byter ansiktsuttryck. Han är en av Sveriges bästa skådespelare.”

 

ULF KVENSLER, manusförfattare. Varit med och skapat rollfiguren Peter som Adam spelar i ”Vår tid är nu”:

”Karaktären Peter följer vi under cirka 25 år, han börjar som oskuldsfull idealist men hårdnar efter hand. Det är inte skitenkelt att spela det. Men Adam gör det väldigt bra. Jag tror aldrig han kommer hamna i ett fack och bli castad i samma roll om och om igen. Man vet aldrig riktigt var man har honom och det är en väldig kvalitet, det han gör blir komplext. Mitt i det vänliga och oskuldsfulla kan han lätt plocka fram något kallt och obehagligt.”

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2019-01-08 09:39