Annons
Annons

andrev-walden-cafe

Det finns ett branschuttryck, ”jump the shark”, som syftar på ögonblicket där en tv-serie – i sin iver att återuppfinna sig själv – bryter kontraktet med sin egen logik och går sönder. Uttrycket kan spåras till 1977 och en särskilt befängd scen i den femte säsongen av Gänget och jag (Happy days, 1974–1984) där karaktären Fonzie bokstavligen hoppar över en haj när han åker vattenskidor. Serien återhämtade sig aldrig och scenen blev så betydelsefull som undergångsmarkör att uttrycket ”jump the shark” med tiden sipprat ut i alla möjliga branscher (och även travesterats i serier som Simpsons och Arrested development).

Annons

I filmbranschen lånade man länge uttrycket innan man fick ett alldeles eget i ”nuke the fridge”, lanserat i kölvattnet på Indiana Jones och kristalldödskallens rike (2008) där Harrison Ford överlever en atombomb genom att krypa in i en kyl.

En franchise som länge stått med ena benet i frysen (och det andra på vattenskidan) är den som började med The terminator (1984) och sedan dess kavlats ut till fem filmer och en tv-serie.

 

Terminator

Otroligt ologisk.

* * *

Vissa skulle hävda att krönet passerades när domedagen började flytta på sig i Terminator 3: Rise of the machines (2003). Andra skulle peka på den fjärde filmen, Terminator salvation (2009), där domedagen inte flyttade på sig – så att publiken fick låtsas att robotkriget redan rasade utanför biosalongen (dit man kanske sökt sig för en stunds avkoppling från post-apokalyptiska vedermödor).

Själv har jag varit tillåtande. Kanske för att sikten hela tiden varit skymd av den kroniska paradoxen: att Sarah Connor befruktas av soldaten Kyle Reese som hennes son John Connor (alltså själva produkten av befruktningen) skickar bakåt i tiden för att beskydda henne.

Men mitt tålamod tog slut någonstans i trailern till den femte filmen, Terminator genisys. Manusförfattarna hade förvisso ett besvärligt plockepinn av tidslinjer och nödlösningar att förhålla sig till men doften av atombombat kylskåp ligger tät över resultatet: ett manus där Kyle Reese skickas tillbaka (igen!) men landar i en fjärde (hittills okänd) tidslinje där Sarah Connor (Emilia Clarke från Game of thrones) uppfostrats av en (håll i dig nu) pappa­terminator (Arnold Schwarzenegger) innan en nanobot-infekterad John Connor anländer från en femte tidslinje(!) för att döda dem allihop. Så att de måste stoppa domedagen från att inträffa över huvud taget (igen!).

Eller som Fonzie brukade uttrycka det i sin behändiga catchphrase: ”Aaaaaay.”

 

Andrev Walden

* * *

Mer kul!

Andrev Walden: Varför håller journalister alltid händerna så konstigt?

Andrev Walden: ”De som drabbas hårdast har ingen skuld till krisen”

Andrev Walden: Skärpning, Jurassic Park – alla vet att man inte får leka Gud

Annons

Dela (5)
Tweeta



Laddar