Ben Gorham glider långsamt fram i sin Geländewagen. Den svarta terrängbilen blänker som en skalbagge i solen och rör sig vant över skogsstigen, även om den numera är en vanligare syn på Grev Turegatan på Östermalm än här ute i naturen i Stockholms skärgård. Ur högtalarna strömmar amerikansk västkustrap på låg volym och Ben har tagit av sig ett munskydd för att prata. Den berömda pandemin har gjort att hans 150 resdagar om året nu är nere på noll.
– Jag kan inte minnas senast jag var hemma så här länge i sträck
Hur hanterar du det?
– Mycket bättre än förväntat, måste jag säga. Jag trodde att jag skulle klättra på väggarna hemma.
Ben Gorham är van vid kriser. Hela hans karriär är rest ur aska. Om inte drömmen om att bli näste Michael Jordan hade gått i spillror där i början av 2000-talet hade han aldrig lyckats skapa Byredo, det parfymhus som gjort honom till ett världsnamn på modescenen och till mångmiljonär flera gånger om. Den 43-årige parfymkreatören är övertygad om att han inte vore någon alls utan sina kriser, i dag mer än någonsin tidigare.
˝Byredo och Ben Gorham som kreatör och entreprenör föddes ur en existentiell kris. Det var en kris som handlade om att förlora inte bara min dröm, utan också min identitet. Basket var mitt allt. Den tanken har faktiskt blivit ännu tydligare på senare år, att det var så det faktiskt gick till. Jag var besatt av att bli bäst på basket, och utan det fokuset hade jag aldrig kunnat bli framgångsrik med Byredo. För mig är det självklart att jag lyckades i något annat.˝
Byredos handtvål säljer bättre än någonsin, utöver det innebär 2020 ett eldprov för företaget som annars omsätter uppemot en halv miljard kronor varje år. Våren blev inte som någon hade kunnat föreställa sig. Coronakrisen håller världen i strypgrepp, och precis som många andra branscher är mode- och skönhetsindustrin hårt drabbade efter att butiker och fabriker tvingats hålla stängt. Det är också en utmaning att motivera kunder att handla parfymer för 1 300 kronor över nätet, i synnerhet om de aldrig har testat den. Att över huvud taget köpa en ny parfym halkar ner i prioriteringsordningen om man dessutom har förlorat jobbet eller inte ens får gå ut på restaurang och träffa folk. Läget är tufft, minst sagt, och Ben Gorham tillbringar därför det mesta av sin arbetstid under försommaren 2020 med att skissa på tänkbara – och otänkbara – scenarier.
– Tanken på att allt ska rasa är outhärdlig.
Hur allvarligt är läget för Byredo, skulle du säga?
– Det är segt, men det går. Vi försöker att fokusera så mycket som möjligt på den digitala biten och se till att logistiken fungerar som den ska. Men allt är inte nattsvart, långt ifrån. Just nu har vi till exempel en unik möjlighet att granska arbetet på ett helt nytt sätt, både kommersiellt och kreativt. Hur ser vi till att klara oss igenom liknande utmaningar mer effektivt nästa gång? Man måste försöka se det positivt, mitt i allt elände.
Har du lärt dig något under den här krisen?
– Inte mer än att man aldrig ska ta någonting för givet. Uppenbarligen kan det mest otänkbara hända, och det måste man ha med sig i bakhuvudet när man skissar på framtida riskkalkyler.
Du började med två tomma händer, har du nytta av den erfarenheten nu när allt står på spel igen?
– Absolut, så är det verkligen. Jag vet vad det innebär att börja från noll och jag kan göra det igen om jag måste. Tack och lov har jag dessutom lyckats bygga upp en organisation omkring mig med likasinnade. Folk kavlar upp ärmarna och kokar sitt eget kaffe på Byredo. Det är en kultur som har levt med bolaget ända sedan det startade.
Bilden av ett traditionellt mode- och doftföretag är annars att det är mer hierarkiskt. Det känns inte som om Tom Ford gör sin egen islatte.
– Nej, precis. Att behålla sätet i Sverige har hjälpt mig att hålla organisationen platt. Jag har inget eget kontor, utan sitter i samma rum som det kreativa teamet. Det är hela tiden en väldigt öppen dialog. Jag hoppas och tror att folk känner sig delaktiga i allt vi gör på Byredo. Nu när det är tuffa tider finns det därför en känsla av gemenskap som jag tror att hierariska företag har svårare att skapa.
”Ben Gorham som kreatör föddes ur en existentiell kris.”
Det är snart 15 år sedan Ben Gorham startade Byredo. Sedan dess verkar företaget på över 40 marknader och har gått från att bara sälja dofter till att i dag erbjuda sneakers, läderprodukter och hudvård. Det lilla imperiet sysselsätter över 200 personer utspridda över städer som London, Paris, Berlin, New York, Los Angeles, Tokyo och Shanghai. Att skapa en platt organisation av skandinaviskt snitt har därför inneburit en och annan kulturkrock på vägen.
– Jag tror att den platta organisation där alla får komma till tals speglar Sverige. Det är helt enkelt så vi lever här. Personligen tycker jag att det är både sunt och effektivt. Jag har alltid velat anställa självgående människor, jag tänker att det blir mer effektivt så. Om jag ska lägga all min tid på att styra andra människor skulle vi tappa i produktivitet. Det är svensk kultur när den är som bäst.
Hur gör du för att implementera den filosofin även på era kontor utomlands?
– Jag för mitt bästa, helt enkelt. Det är väl det som är den stora utmaningen. Det är svårt nog att få våra amerikanska kollegor att förstå varför vi svenskar försvinner i väg på mamma- och pappaledighet i ett och ett halvt år. Det blir väldigt tydligt att det finns kulturella skillnader när man driver ett företag på global nivå. Det är svårt att skapa den där svenska kulturen på våra internationella kontor när man inte själv är på plats hela tiden.
Förkärleken för den svenska arbetskulturen är bara en av anledningarna till att Ben Gorham fortfarande bor kvar i Stockholm och inte i någon av de större metropolerna. Byredos internationella framfart innebär ett evigt resande för grundaren, och som uppvuxen på två kontinenter är han sedan barnsben van vid att röra sig mellan gränser.
– Både jag och min familj trivs väldigt bra i Sverige. Det är en otrolig plats, framför allt att uppfostra barn på. Vi känner oss väldigt svenska. Men sedan finns det också en annan sida av Sverige som inte är lika vacker, full av frustration och utanförskap. Ett samhälle som inte riktigt speglar världen.
Vad betyder det?
– Jag tycker att vi i Sverige kan vara naiva. Det är svårt för oss att vara relevanta för resten av världen. Vi glömmer ibland att Stockholm bara är en mellanstor stad isolerad högt upp i norra Europa med en privilegierad befolkning. Informationsflödet, resandet och nyfikenheten hjälper oss i dag att hålla koll och skapa en relevans internationellt. Det här med relevans är faktiskt något jag grubblar mycket över, det kan oroa mig både som förälder och som företagsbyggare. Lever mina barn för långt bort från övriga världen? Skapar jag en tillräckligt intressant produkt för den internationella marknaden? Jag måste ständigt anstränga mig för att skapa en produkt som människor i över 40 olika länder får en känslomässigt koppling till. Där har jag stor hjälp av min multikulturella bakgrund och att ha växt upp halva mitt liv utanför Sverige.
”Förmågan att drömma stort har jag alltid burit med mig.”
Ben Gorham parkerar sin Mercedes vid en sjö blankare än ett Amex Platinum-kort. Nästan två meter lång, med helskägg, tatueringar och håret uppsatt i två flätor på bästa Sitting Bull-maner hoppar han ut ur bilen och börjar lassa ut flyttkartonger och påsar fulla med kläder och accessoarer ur bakluckan. Med sig har han alltifrån vintagejeans och limiterade sneakers till klassiska klockor och smakfulla smycken. Avslutningsvis plockar han även fram två så kallade överlevnadsdräkter som vanligtvis används av besättningen på fartyg och oljeriggar om någon skulle trilla i vattnet. I dag är det Ben och fotografen som ska bära dem under sina vanliga kläder för att ta Cafés omslagsbild i det kalla vattnet. Plagg och prylar finns det gott om i Ben Gorhams liv, med fem bilar, två motocrossar, en cykel, tio klockor och lika många surfbrädor framstår han som något av en hoarder, om än i premiumklassen.
– Det har blivit väldigt mycket prylar, jag har svårt att göra mig av med dem.
Även om Ben Gorham inte är ett household name i samma grad som våra kända programledare, skådespelare och artister är berättelsen om honom vida omtalad vid det här laget. Sommar i P1-lyssnare såväl som Vanity Fair-läsare har fått lära känna pojken som växte upp i Akalla, Toronto och New York och som drömde om att spela i NBA, men som i stället slog sig in i en av världens mest konservativa lyxbranscher. Basketspelaren som blev handelsresande i doft och som började sälja minnen på glasflaska.
Hans eget första minne härstammar från ett sommarlov i barndomen. Ben är på besök i sin mammas hemstad Bombay, där ljudet från gatuförsäljarna och trafikkaoset väller in genom det öppna fönstret. Varken förr eller senare har han sett så många människor på en och samma plats. I dörren står hans mormor och förhandlar högljutt med en man som har en hink full med fisk på huvudet. Kryddor, rökelse och avgaser blandas med en grönska från parken tvärs över gatan.
– Allt började med minnen.
Bens resa sträcker sig längre tillbaka än vad han själv kan minnas. Hans föräldrar träffades på ett flygplan över Atlanten. Mamman en flygvärdinna från Indien, pappan en blivande forskare från Kanada. Bara ett halvår efter mötet i flygkabinen gifte de sig i Indien varpå de flyttade till London. Efter en kortare tid i Storbritannien kom pappan in på Stockholms universitet. Paret hamnade så i Sverige och sommaren 1977 föddes sonen Ben Gorham på Karolinska sjukhuset. Den lilla familjen utökades med lillasyster Maya, och som nyinflyttade i Sveriges första radhuslänga på Stråkvägen 10 i Solna såg den svensk-indisk-kanadensiska familjen Gorham ut att bli något av en svenssonfamilj.
– Den första doften jag skapade var från den här tiden. Jag ville återskapa doften av nystrukna skjortor, tobak, raklödder, kall höstluft och blöta löv. En stor hand att vila min i. Portföljen med doktorsavhandlingar. Varmt indiskt te och känslan av att springa ner till köket och se min pappa sitta i köket med en nyuppslagen morgontidning. Ett fadersminne.
Medelklassidyllen blev en kortvarig historia. Ben var bara fem år fyllda när pappan lämnade både familjen och landet för att i stället bosätta sig i Italien. Kvar blev mamman som flyttade med sonen Ben och dottern Maya till en liten lägenhet i Stockholmsförorten Akalla.
Redan första dagen i skolan kände Ben Gorham att han var annorlunda. Han hade ˝svårt att sitta still˝ som lärarna uttryckte det, och för att hålla honom i styr skulle han börja med en idrott. Ben röstade på hockey – ˝för våldsamt˝ tyckte mamman som kontrade med konståkning. De gjorde en kompromiss och landade i basket. Ett lyckokast, skulle det visa sig. Pojkrummet var snart tapetserat med affischer på Michael Jordan och Magic Johnson. Ben levde och andades basket, lagkamraterna blev hans bästa vänner, och oavsett väder eller klockslag möttes de varje dag nere på Stenhagsskolan i Akalla och drömde att de spelade inför ett fullsatt Madison Square Garden.
– Från sju års ålder ville jag bara bli Michael Jordan, och så såg det ut fram till att jag var 25 ungefär. Det är en lång tid. Jag var så enormt dedikerad till en enda idé. Det slitet och den förmågan att drömma stort har jag alltid burit med mig. Hela mitt liv handlade om idrott, och det var inte förrän den drömmen sprack som jag var tvungen att sadla om.
”Jag kan sakna både New York och Toronto, men Sverige är bäst.”
När Ben var tolv år återupptog hans mamma kontakten med en tonårskärlek från Indien. Den lilla familjen lämnade Akalla och Sverige och flyttade till Toronto. Faderns gamla hemstad blev Ben Gorhams bas fram till att basketen och ett stipendium tog honom till New York. Där fick han ett stipendium till att fortsätta high school på den djupt kristna skolan Redemption Christian Academy, som hade ett bra basketlag. Efter examen fick han ytterligare ett stipendium tack vare baskettalangen, den här gången tillbaka till Toronto och Ryerson University där han blev skollagets stora stjärna.
De europeiska spelarkontrakten lockade mer än studierna, och efter ett år hoppade Ben av college. Proffslönerna i Europa var långt ifrån NBA, men pengarna var bra. Han började så spela basket i Italien och Tyskland, och ansökte samtidigt om svenskt medborgarskap för att kunna fullfölja kontrakten med klubbarna. Enligt Migrationsverket var man nämligen tvungen att ha bott i landet i fem år innan man var berättigad svenskt pass. Ben flyttade tillbaka till Sverige, ansökte om EU-medlemskap men fick avslag. Efter flera år av överklaganden och kafkaartade upplevelser tappade Ben lusten och den stora krisen var ett faktum.
Med basketdrömmen i kras sökte Ben Gorham in till en ettårig utbildning på Stockholms Konstskola för att utforska den mer kreativa sidan hos sig själv. I samma veva hamnade han bredvid den New York-baserade parfymören Pierre Wulff, son till den svenske skönhetspionjären Knut Wulff, under en middag med några gemensamma vänner. Ben lyssnade storögt på berättelserna från doftvärlden och beställde dagen därpå hem doftoljor på nätet från ett holländskt företag. Ambra, sandelträ, rosor och citrus fyllde snart Bens lilla kök i Stockholm, och i takt med att han experimenterade sig fram växte intresset till en passion lika stark som den till basketen.
Den första doften i Byredos namn hette Green och kom 2006 och var inspirerad av de tidiga fadersminnena från radhuset i Råsunda. En senare doft var uppbyggd efter hans mammas handväska: parfym, läppstift och cigaretter. Företagsnamnet Byredo var en mix av Shakespeares by redolence (skön doft) och by reminiscens (minne). Minnena har sedan dess löpt som en röd tråd genom dofthuset, ändå skulle inte Ben beskriva sig som en överdrivet sentimental person. Även om det händer att han saknar sina forna hemstäder.
– Jag kan sakna både New York och Toronto, men Sverige är bäst. Det finns ingenting som slår Sverige, som jag ser det. Jag kan verkligen känna att det finns någonting inom mig som är grundeuropeiskt, vilket blir särskilt tydligt när jag tillbringar mycket tid i Nordamerika eller Asien. Jag dras alltid till en europeisk livsstil och ett europeiskt synsätt. Det finns en sundhet i Europa som jag inte finner på samma sätt i USA eller Kanada.
Sju år efter starten var Ben Gorham den rockstjärna inom doftvärlden vi ser i dag och det var dags att casha in. Året var 2013 när Ben sålde majoriteten av Byredo till Manzanita Capital, ett Londonbaserat investmentbolag med en rad exklusiva skönhetsbolag i sin portfölj. Byredo gjorde bland annat sällskap med det franska parfymhuset Diptyque och den brittiska skönhetsjätten Space NK. Hur mycket pengar Ben Gorham lämnade förhandlingsbordet med är hemligt, men försäljningen blev startskottet på en seglivad Stockholmsmyt om att han sedan den dagen mest glider runt och chillar.
– Det florerade rykten och rubriker för ett antal år sedan om att jag hade sålt hela företaget, vilket inte stämmer. Dessutom försöker jag leva ett någorlunda anonymt liv hemma i Stockholm, något som vissa verkar tolka som att jag inte jobbar, eftersom att jag aldrig syns. Men det kunde inte vara mer fel. Jag jobbar mer än någonsin.
Efter 15 år i rampljuset är Ben Gorham tveklöst Sveriges störste manliga modestjärna. Till vardags hittar man honom i långa modereportage i italienska Vogue, på butiksinvigningar i Tokyo eller frontrow på Paris modevecka i sällskap av Louis Vuitton-designern Virgil Abloh och supermodellen Naomi Campbell. Vid sidan om Byredo gör han även modesamarbeten i eget namn, senast en outdoorkollektion med Peak Performance. Varumärket Ben Gorham är snart lika stort som varumärket Byredo, men han ryggar tillbaka vid epitetet influencer.
– Det är absolut inte ett agg, det vill jag verkligen vara noga med. Jag tror snarare att det grundar sig i en rädsla för att bli stämplad. Det sänker trovärdigheten i mitt hantverk. Jag är väldigt mån om att de produkter jag skapar och att det arbete jag gör ska uppmärksammas i första hand. Inom influencerkulturen är det ofta en enskild individ som uppmärksammas. Jag vill inte att fokuset ska ligga på mig som person, utan på Byredo och produkterna vi skapar.
Byredo gör mer än bara dofter nuförtiden, finns det planer på att bredda er ytterligare?
– Absolut. Vi har hållit på med ett sminkprojekt i ett par år som är väldigt intressant. Lädret fortsätter att växa och även de mer kreativa projekten där vi gör udda sneakers, kepsar, kostymer och tröjor. Eftersom vi nu har lyckats bygga en plattform och en business som rullar på har vi kunnat använda oss av fler kreativa uttryck. Där har vi även fått otroligt fin respons av kunderna.
Skulle du säga att Byredo är mer av ett modehus än ett dofthus i dag?
– Inte mode. Vår process är inte lämpad för modeindustrin som ju är väldigt snabb och som handlar om att återuppfinna idéer flera gånger om året. På Byredo förädlar vi en idé under en längre period med förhoppningen att sälja produkten i många, många år. Det handlar alltså inte om att förnya sig på samma sätt som klassiska modeföretag gör.
Vad är Byredo, skulle du säga?
– Jag vet inte. Det är nödvändigtvis inte en enda sak. Det kanske inte passar in i ett fack. Framför allt nu när vi jobbar med olika produktkategorier. Det är svårt att sätta labels på det man gör ibland. Vi rör oss in och ut i något slags modesammanhang och in och ut i konstsammanhang och givetvis skönhetsbranschen. Men vi har valt att hålla det lite diffust. Jag tror att det är en unik och en ganska viktig form framåt att man inte är en och samma grej.
Är det även för att kunna vara flexibel, som nu när vi befinner oss i en kris?
– Visst är det så. Det kanske är en efterhandskonstruktion i och för sig, men man blir absolut mer flexibel om man väljer den vägen vi gör. Det handlar också om relevans, återigen – att skapa ett eget ramverk och uttrycka varumärket på olika sätt skapar en viss relevans. Världen förändras, snabbt och ofta, nu mer än någonsin. Idén om relevans är väldigt viktig för mig.
Vi lämnar naturreservatet i Ben Gorhams bil för att fortsätta fotograferingen hos en kompis till Ben.
– Han har ett sommarhus bara tio minuter bort, om ni vill ha alternativ till naturbilderna. Jag har fått låna nyckeln, så det är bara att åka dit.
På vägen dit tornar en lång bilkö upp sig. Ben saktar in sitt ikoniska terrängfordon bakom en Volvo. Det pågår ett diffust vägarbete längre fram och män i reflexvästar släpper fram trafiken lite på måfå. Ben fattar ett beslut och svänger ut i den lediga filen.
– Här kan vi ju inte stå.
Tre sekunder och en avmätt honnör till vägarbetarna senare ligger motorvägen åter fri och det enda de strandade bilförarna kan göra är att lyssna till det bombplansliknande V8-ljudet och se Ben Gorham rida sin Mercedes G-klass mot solnedgången.
– Nu är vi snart framme.
Vi kommer fram till en arkitektritad villa på Ingarö. Minimalistisk design, diskreta träfasader som harmonierar med naturen och en stor altan som leder ner till en pool med tillhörande bastu. Avskilt läge med utsikt över en dal med hästar. Huset visar sig tillhöra en nära vän till Ben Gorham som även är en mycket framgångsrik person i underhållningsbranschen.
– Jag går själv i tankarna på att bygga ett hus.
Många ifrågasätter sina yrkesval i dessa tider och frågar sig om det man gör faktiskt gör skillnad. Kan även du bli trött på mode- och doftvärlden ibland?
– Om man generaliserar finns det stora delar av båda industrierna som är själlösa och nu efter decennier av att maximera tillväxt och vinst kan man kan nog bli trött på det. Men nej, i den här krisen ser jag mode- och doftbranscherna som vilka andra branscher som helst. Det finns passionerade människor som skapar arbeten och sysselsättning för andra och inte minst ett värde för konsumenter. Det finns en känslomässig koppling, folk mår bra av att köpa saker och uttrycka sig med hjälp av skönhet eller mode. Det tror jag i grunden är positivt. Med det sagt är överkonsumtion en stor fråga. Där tror jag att vi känner för att skapa produkter av en viss kvalitet och hållbarhet, mer än att leva i en slit- och slängkultur. Den idén har funnits med Byredo från start.
Hur har killars medvetenhet kring doft förändrats sedan du startade Byredo?
– Medvetenheten har förändrats väldigt mycket, och det har nog inte så mycket med oss att göra om jag ska vara ärlig. Det har skett en stor förändring i världen. Män har blivit mer intresserade och medvetna om sig själva. De senaste tio åren har det skiftet varit enormt, skulle jag säga. Jag skulle gissa att det handlar om att gränserna kring vad män respektive kvinnor gillar har suddats ut. Vi gillar ungefär detsamma.
”Jag minns tiden när Kanye West inte kom in på modevisningar.”
Det skiljer knappt ett år mellan Ben Gorham och den amerikanske basketlegendaren Kobe Bryant som omkom i en helikopterkrasch i januari tidigare i år. När dödsbeskedet kom förvånades Ben inte bara av sin egen, utan även av omvärldens, starka reaktion.
– Det var väldigt tufft att höra om det, faktiskt. Jag och mina närmaste barndomsvänner som också spelade basket var ju i samma ålder som han, så det kom nära. Jag hade kompisar i high school som spelade mot honom. Vi följde hans resa allihop just för att den löpte parallellt med våra, även om den så klart var på en annan nivå. Kobe Bryant gjorde precis det som vi andra drömde om. Han gick direkt från high school till NBA. Först förstod jag inte riktigt varför beskedet om hans död tog mig så hårt. Jag tror att det handlade om att han avslutade ett kapitel och likt mig själv gick in i en kreativ roll och blev familjefar. Jag kände en koppling till hans resa.
– Sedan var jag chockad över hur omvärlden reagerade, för mig handlade det om att ha följt en människa i 20 år. Men att världen reagerade så starkt funderade jag över när det skedde. Om jag får gissa tror jag att det är sociala media och att man fick följa händelseförloppet i realtid. Miljoner människor världen över blev en sorts livepublik. Det var intressant och bisarrt på samma gång. Det upplevde jag inte alls med Michael Jackson eller Prince i samma utsträckning. Sättet vi delar och tar in information i dag är unikt historiskt.
Hur ser du på sociala mediers roll i modevärlden i dag?
– Jag minns tiden när Kanye West och Kim Kardashian inte kom in på modevisningar. Det har ju varit ett enormt maktskifte bara under min tid. Men jag har faktiskt inte så mycket åsikter kring det. Jag tog mig in i den här branschen som en outsider själv, så jag har aldrig lagt så mycket värdering i att det alltid ska gå till på samma sätt eller att människor ska gå en viss väg för att lyckas. Men det har varit intressant att se en så stor förändring i en bransch, framför allt med de här sociala kanalerna. Sedan är det klart att det finns för- och nackdelar med att ge alla en röst.
Hur ser du på din roll på Byredo i dag? Du nämnde att det fanns en bild av att du bara glider runt nuförtiden.
– Min titel är kreativ chef. Jag är fortfarande den där eldsjälen som ansvarar för arbetskulturen och den kreativa visionen, men som också sitter i styrelsen och arbetar med det rent strategiska och kommersiella. Jag är minst lika aktiv som alltid.
Kan det fattas beslut ovanför ditt huvud på Byredo?
– Rent teoretiskt ja, sedan görs inte det i praktiken. Det är tack vare den täta dialogen vi har lyckats skapa. Jag är involverad i allt i dagsläget och det är jag tacksam för. Men det handlar också om att man faktiskt levererar, och det har jag varit väldigt mån om. Framför allt när det gäller andra människors pengar. Jag måste hålla det jag lovar och slita för det.
Hur ser du på din framtid i Byredo?
– Jag hoppas att vi kommer till en nivå där jag är mindre involverad i det kommersiella och kan fokusera ännu mer på det kreativa uttrycket. Samtidigt tycker jag att båda delarna är intressanta, men det är i grunden det kreativa grubblandet jag brinner mest för.
Har du fler egna projekt utanför Byredo på gång?
– Jag gör en del samarbeten i mitt eget namn som speglar mina personliga intressen. Jag har ritat ett par kollektioner för Peak Performance, vilket har varit väldigt lärorikt. Det är ett så tekniskt företag med en otrolig kompetens kring funktionsplagg, så tack vare dem har jag lyckats lära mig enormt mycket under en kort period. Sedan har jag även ritat möbler, jag gjorde till exempel en lampkollektion för det italienska företaget Salviati tillsammans med min vän Luca Nichetto, vilket vi visade i Milano för ett par år sedan. Allt lämpar sig inte för Byredo. Jag försöker begränsa de egna projekten, men jag vill alltid ta chansen att lära mig nya saker och uttrycka mig på andra sätt.
Har du något drömprojekt kvar?
– Jag håller precis på att designa en snowboard tillsammans med ett kanadensiskt företag. Det är ett fantastiskt roligt projekt som jag inte kan prata om än. Sedan har jag lite annat som kommer. Mycket är knutet till mitt nyfunna intresse kring outdoorkultur, vilket äter upp stora delar av min fritid numera.
”Min barn växer upp mycket tryggare än vad jag gjorde.”
Ben Gorham måste snart sticka hem till familjen. I Stockholm är han mån om det lilla livet. Han bor i en doftfri hyresrätt på Södermalm bara några meter från sitt kontor tillsammans med sin hustru och deras två döttrar. Det nyfunna intresset för klättring, vandring, surfing och skidåkning har gjort att den 43-årige parfymkreatören i dag väljer naturen framför storstaden när tillfälle ges. Om intresset bygger på en ålderskris låter han vara osagt, men tanken har slagit honom.
– Att börja surfa, klättra, tura och åka skidor är kanske kopplat till en ålderskris. Men jag känner mig inte gammal, bara ibland när jag är med min äldsta dotter. Jag har nyfikenheten kvar i alla fall. Det känns ibland som att jag har
fastnat i ungdomen och det trivs jag med.
Var ser du dig själv om tio år?
– Jag börjar ändå bli så pass gammal nu att den frågan blir smått deprimerande. Jag har givetvis idéer kring Byredo och hur vi ska fortsätta konkurrera med de stora varumärkena. Jag är förtjust i tanken på att vi tar marknadsandelar av företag som Chanel, Dior och Louis Vuitton. Jag hoppas också att vi lyckas skapa en ny och modern tolkning av vad lyx är. Rent personligen drömmer jag om att ha ett hus nere i Alperna någonstans, där jag kan bo både på vintern och sommaren. Jag har märkt av en stor förändring i min syn på livet där jag känner ett allt mindre behov av storstäder och vad de har att erbjuda. Så det hoppas jag att jag har lyckas åstadkomma om tio år.
Vad är lyx i dag?
– Hantverk är viktigt för mig. Lyx är saker som är gjorda av människor. Produkter som bygger på en sanning och en idé som är på riktigt, inte bara idén om att sälja en produkt. Lyx är framför allt produkter som tilltalar människor på ett känslomässigt plan. Det är min definition av ett i mina ögon ganska trött uttryck. Sedan handlar lyx så klart fortfarande om att unna sig och må bra. Men traditionellt har lyx varit alldeles för elitistiskt. Jag vill att lyx ska vara tillgängligt och tilltala människor. Det tror jag att vi kommer att se mer av i framtiden.
Med tanke på din kringflackande och multikulturella bakgrund. Kan du ibland tänka att du har fått ett perspektiv på livet som dina barn saknar?
– Jag tänker på det, definitivt. Men de reser så oerhört mycket och växer upp i en tid där information flödar på ett makalöst sätt. Min elvaåring har ju koll på musiktrender i LA och modetrender i Tokyo, så jag försöker att inte jämföra för mycket med mig själv. Jag reflekterar mer över det faktum att de växer upp mycket tryggare än vad jag gjorde, de stöter inte på lika mycket utmaningar och motgångar som jag och mina vänner gjorde under vår uppväxt, vilket jag tror har format oss väldigt mycket till det bättre.
Hur uppfostrar du dina barn?
– Det är svårt. Man försöker vara närvarande och prata med dem. Jag berättar om min bakgrund och gör mitt bästa för att lära dem om mina värderingar och erfarenheter. Men det gör alla föräldrar, tror jag. Man ska inte oroa sig för mycket över det man inte kan kontrollera.
Vad tänker du om bilden av dig själv?
– Jag hoppas bara kunna inspirera människor bortom den här världen som kan verka så glamorös. Inte minst vill jag ingjuta hopp i unga människor med invandrarbakgrund. Jag började från noll utan att kunna någonting. Om man bara vill så går det att lära sig allt och bli bäst på allt. Och i grunden är jag bara en vanlig kille i Sverige som hämtar och lämnar på dagis, lagar köttbullar och makaroner, betalar p-böter och skatt och tjafsar med grannen. Jag hoppas att kunna inspirera människor till att tänka att allt är möjligt.
Credits:
Foto: Gustav Wiking/Skarp Agent
Grooming: Tony Lundström/Mikas