Bokaktuella Johanna Frändén om hemliga barer i Paris och varför hon inte gör fotbolls-EM för SVT

Johanna Frändén i Montmarte

För Café berättar prisbelönta sportjournalisten Johanna Frändén om livet som Hemingway-kvinna, nya boken med Carl Johan De Geer och Alexander Isaks intelligens.

Joakim Almén | Foto: Nikolai Jakobsen  |  Publicerad 2021-06-02 08:58  |  Lästid: 5 minuter

Din nya bok Att segra är banalt baseras på mejl mellan dig och din gamla På spåret-vän Carl Johan De Geer och tar oftast avstamp i fotboll. De Geer är ju mycket, men han känns inte speciellt fotbollsintresserad?

”Han tillhör den här extremt udda samlingen av äldre män som på allvar tycker att kvinnor i hans närhet kan mer fotboll. Det var hans fru Marianne Lindberg De Geer som sög in honom i fotbollens värld när han var nästan 50 år gammal. Från början var pitchen till oss att vi skulle skriva en bok inför EM, men både jag och Carl Johan kände att vi inte ville smalna av det så. Vi bestämde i stället att vi skulle ha det som en bottenplatta. Nu har det blivit mycket fotboll ändå. Han har många funderingar, och mycket av min vardag kretsar kring EM och att jag går på fotbollsmatcher.”

Du beskrivs i presstexten till boken som en ”Hemingway-­kvinna”. Vad innebär det att vara Hemingway-kvinna?

”Jag och min äldsta bästa kompis hade en idé när vi var yngre om att vi en gång skulle bli en Hemingway-kvinna. Det handlar om att ha Europa som sin hemmaplan och vara ganska mobil mellan olika städer, kulturer och språk. Och inte känna att man måste slå av på det bara för att man fyllt 25, som jag tror många gör. Det suget har aldrig släppt för mig och jag tror aldrig det kommer att göra det. Det är ett skämt från början, men har såklart att göra med Hemingways Europa-odysséer.”

Johanna Frändén och Carl Johan De Geers nya bok ”Att segra är banalt” (Kaunitz-Olsson) finns ute nu.

Du har sagt att det värsta under lockdown-tiden i Paris var avsaknaden av vad författaren Per Hagman kallar ”tunna band”. Kan du utveckla?

”Spontana möten och snabba konversationer med främlingar. Ett exempel är att jag länge gick till en tvättomat här i Paris. Där satt alltid samma gäng: en äldre afrikansk man, som var föreståndare, och så en nordafrikansk man. Han tvättade aldrig, han gick bara dit. Ibland tog han en tupplur och ibland bara gaggade han. Du vet, det extremt ytliga men ändå värdefulla tugget som finns i storstäder med folk man inte känner. Det där är fan att leva, att springa in i oväntade människor och prata i 45 sekunder.”

Vilket är ditt favorit-bardistrikt i Paris?

”Runt Pigalle finns det mycket bra barer. Det är ju super­ruffigt med peepshow-gatan och allt det – samtidigt som det finns toppenbarer som man behöver känna till på förhand. Det finns ett ställe jag brukar gå till som har open mic där det samlas många helt fantastiska unga stjärnsångare. Där måste man knacka på och ha en kod för att komma in.”

Du följde i Zlatans fotspår under nära ett decennium. Hur trött är du på att prata om Zlatan?

”Jag är inte så trött på att prata om honom – nu har jag bara förlikat mig med att Zlatans arv är lite mitt arv. Sen kanske jag inte tycker det är så kul när man får en fråga som ’Hur är Zlatan egentligen?’ och så har man dragit det, känner man, 300 gånger.”

Förlåt, hur är Zlatan egentligen?

”Sanningen är att jag inte vet så mycket mer än du. Jag har träffat honom mycket och han är precis allt det man får intryck av när man läser om honom: solig och förförande charmig ena dagen och ett åskmoln där han struntar i en nästa.”

Du har sagt att detta att vara så tätt förknippad med Zlatan håller ner en grandios sida hos dig. Vad menar du?

”Jag ska inte säga att det är lätt att tappa fotfästet, jag är inte 25, men när man vunnit priser och får beröm kan det vara bra att komma ihåg att jag är där jag är tack vare Zlatan. Man får vara ödmjuk inför det. Det var han som var min trampolin för att få en röst och en penna på Aftonbladet. Det kan låta som om det hade hänt i varje fall, men det är inte alls säkert. Därför tycker jag att det är viktigt att komma ihåg det: Man är inte mer än en simpel Zlatan-journalist i grunden.”

Johanna Frändén är prisbelönt sportjournalist, aktuell med boken ”Att segra är banalt” (Kaunitz-Olsson) om fotboll, feminism och Frankrike. Foto: Nikolai Jakobsen

Det är ett privilegium att vara på fotboll. Köper man inte de nya villkoren får man säga det i ett par år och sen får man göra något annat. Man vill inte bli en typ som bara talar om att det var bättre förr.

Du har bevakat fotbollen nära i över 15 år, hur har din relation till fotboll utvecklats med åren?

”Den var på väg att krascha nyligen, men nu blev det ingen Super League. Min relation har gått lite upp och ner. Jag har lovat mig själv att jag ska hoppa av den dagen det blir för gnälligt. Det är ett privilegium att vara på fotboll. Köper man inte de nya villkoren får man säga det i ett par år och sen får man göra något annat. Man vill inte bli en typ som bara talar om att det var bättre förr.”

Men där är du inte än?

”Nej, men det är klart att ett fotbolls-VM i Qatar skulle kunna vara en tipping point. Vad finns kvar efter det?”

Det gick att störta Super League, vad krävs för att få VM i Qatar nästa år flyttat?

”Det känns som om det här skulle kunna vara momentum, att det skulle kunna spilla över på VM-planerna. Men engagemanget för klubbfotbollen är större och sitter djupare hos folk – det är vardag på ett annat sätt. Det gjorde att det var så lätt att snabbt organisera motståndet. Supportergrupperna är extremt välorganiserade, och så ser det inte ut på samma sätt kring landslagen. Det är inte samma känsla av att det skulle bli ett folkligt uppror kring landslagsfotboll, tyvärr.”

Du har bevakat de senaste mästerskapen som expert i SVT, sedan 2010, men inte den här gången. Varför?

”Mest för att jag känner att det börjar bli dags för ett mästerskap på riktigt – sitta på läktaren och jobba mot deadline. Det får man inte riktigt på samma sätt när man gör tv. Det var ingen olycklig skilsmässa från SVT. Vi hade ett möte där jag sa jag vad jag kände och de sa ’Vad tråkigt, men det låter inte som om du kommer att ändra dig den här gången’. Då trodde jag att det skulle bli skitkul, inte att det skulle komma en jävla pandemi och förstöra alla möjligheter att befinna sig bland supportrar och så.” 

Du skriver ofta om sociala frågor i dina kolumner i Aftonbladet. I de frågorna har ju inte minst fotbollsspelare en enorm möjlighet att påverka med sina stora plattformar. Tycker du att spelare blivit bättre på att engagera sig i sociala frågor?

”Nästan alla stora samhällsproblem kommer ju in i fotbollen: rasismen, klimatet och vad du vill. Det väger upp lite av den extrema kommersialiseringen av fotbollen att så många spelare har blivit så engagerade i sociala frågor. Så var det absolut inte på 80- eller 90-talet eller ens för tio år sen. Det är lite av fotbollsspelarnas revansch de senaste tio åren och det kom från ingenstans. För tio år sen var vi på väg att se fotbollsspelare som ett slags kollektiv med bling-bling och ingen kontakt med verkligheten. Fotbollsspelaren har över lag blivit mer tredimensionell.”

Hur upplever du spelarna i svenska landslaget?

”Du kan lyssna på nästan vem som helst som får en fråga om Qatar så uttrycker de sig genomtänkt och bra om det. Sen kan man ju tycka att de går på förbundets linje, men det är bra svar. Det är en generation som lärt sig att ta ställning eller i varje fall inte komma förbi de här grejerna. Det är lovande.”

Vilken är den smartaste spelaren i landslaget?

”Jag tror att Alexander Isak är väldigt smart. Vi känner honom inte så väl än, och jag har aldrig suttit ner med honom, men det är intrycket jag får. Smart kan ju betyda olika saker och Zlatan har ju sin street smartness. Jag blev golvad av hans presskonferens när han var tillbaka i landslaget.”

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2021-06-14 16:38