Emil Persson: ”Jag älskar Breaking Bad alldeles för mycket för att någonsin vilja se mer av det”

Emil Persson och Jesse Pinkman och Walter White från Breaking Bad.

Cafés krönikör Emil Persson förfasas över att Breaking Bad nu får en ohelig fortsättning med filmen ”El Camino” – som har premiär på Netflix 11 oktober.

Emil Persson  |  Publicerad 2019-10-04 13:26  |  Lästid: 4 minuter

Redan i juni började Bryan Cranston och Aaron Paul twissla och twassla. Skådespelarna publicerade obegripliga uppdateringar på Twitter exakt samtidigt. Bilder på hästar. Bilder där de vadade tillsammans genom en flod. Texten ”Soon”.

Att de båda Breaking Bad-stjärnorna – som inte åstadkommit något tillnärmelsevis lika magnifikt som knarkeposet varken förr eller senare – nu hintade om ett gemensamt projekt gjorde att det genast började bolma blå amfetaminrök ur helvetets skorsten. Man behövde inte ha SM-guld i slutledning för att förstå att det overkligt tillfredsställande slutet på Breaking Bad riskerade att rivas upp.

Lyckligtvis mojnade rökpuffarna snabbt. Ett par veckor senare förklarade duon stolt att de skulle släppa – ett mezcalmärke. Grabbarna ville bara dryga ut kassan med hjälp av lite agave.

Drycken hade visserligen ett namn som hämtat ur Breaking Bad-skaparen Vince Gilligans latinamerikanska och bitvis perverterade Albuquerquefeberdröm – Dos Hombres – men det var alltjämt bara lite kändissprit.

Det kunde jag leva med. Svettpärlorna i pannan backade in i huden igen. Legacyskändning: inställd. Lagt manuskort ligger.

Men – den 25 augusti rasade allt lik förbannat. Netflix förkunade att Breaking Bad-fortsättningen och filmen El Camino, med Aaron Paul i rollen som Jesse Pinkman, ska släppas den 11 oktober.

Man behöver verkligen inte ha en diskussion om vilken som är världens genom tiderna bästa tv-serie men man tycks ändå hamna i den titt som och tätt. Just när man trodde att man var ute ur den tycks diskussionen om vilken som är världens genom tiderna bästa tv-serie suga in en igen.

Och även om det går att argumentera för att saker som Twin Peaks, Vita huset och Sopranos utgör mer kultiverade och konsensusklingande val – samtliga klockar in på fem plus – så är mitt ärliga svar på den frågan alltid Breaking Bad.

Ingen serie har träffat mig hårdare. Och ingen popkulturnyhet har därför gjort mer ont. Jag älskar helt enkelt Breaking Bad alldeles för mycket för att någonsin vilja se mer av det.

Att mediebolag sequelkapitaliserar på bekostnad av ”konsten” är förstås sedan urminnes tider. Att ondgöra sig över det är inte att slå in en öppen dörr – det är att haka dörren ur gångjärnen och montera ner lister och trösklar för att Erik Cantona-karatesparka sig genom öppningen. Vi vet allihop att saker som Wall Street 2: Money Never Sleeps, Darko och Blues Brothers 2000 inte behövs men vi orkar inte riktigt elda upp oss över det. Inget av de där släppen förtar något av sina föregångare.

Men det sentida återuppväckandet av tv-serier har tagit problematiken till nästa nivå. Det spelar ingen roll om ett verk är signerat, tillslutet och levererat – det finns alltid en kapital- och algoritmstark studio som är beredd att blåsa liv i det igen. Lite som om bra popkultur var en sådan där oproportionerlig gubbe man ritade på ett hopvikt papper och lät alla i klassen stegvis vara med och utforma.

Många fullbordade tv-serier har misslyckats med hopknytandet av säcken (Game of Thrones-finalen diskuteras fortfarande högljutt och missnöjt) men ett fåtal har faktiskt lyckats. Och nästan ingen har lyckats bättre än Breaking Bad. Den har blivit det vi alla strävar efter att bli när våra dagar är räknade: ett vackert lik.

Allt har sin tid och när tiden är över vill man kunna blicka tillbaka på saker med strålande värme, oavsett om det är en projektanställning, en relation, en semester vid Medelhavet eller en bingewatching-psykos.

Men om man sett tydliga indikationer på ingentings helighet redan tidigare så har man de senaste åren fått alla sina farhågor bekräftade och kastade i ansiktet. Den första riktigt stora besvikelsen stod Ricky Gervais för.

David Brent i The Office

Ingen behöver någonsin skriva en enda mening till om hur bra och trendsättande brittiska The Office var så jag undviker det. Vad man däremot kan konstatera är att seriens höga status är en direkt konsekvens av att Gervais – som vid världsgenombrottet var en strugglande 30+-komiker med en plötslig och ofattbar succé på sina händer – hade modet att sätta stopp efter tolv avsnitt och en julspecial. Originalberättelsen var färdig. Det behövdes inte mer. I stället valde han att fokusera på att skapa andra projekt.

Men allt eftersom Gervais karriär rullade på utan att nå samma höjder började en oro växa i mig. När skulle den gällt skrattande britten bli så törstig på mer uppmärksamhet att lite David Brent-HLR inte längre kändes som en usel idé?

Mycket riktigt: 2016 släpptes Life on the Road på Netflix, en film där David Brent åker runt på turné med sitt band.

Om The Office var själva sinnebilden av ett vackert lik måste fortsättningen närmast liknas vid ett vattendito. En komplett och sönderfallande katastrof.

Men The Office var åtminstone en komediserie. Och Gervais var smart nog att inte uppdatera oss på Tims, Dawns eller Gareths förehavanden i Life on the Road. Även om filmen sög kunde man skaka av sig den sig lika lätt som David Brent skakar av sig feedback från överordnade.

Det blir värre när dramaserier som hållit ens hjärta kupat i flera år – och som man mirakulöst nog ändå uppnått lycklig closure med – plötsligt envisas med att skicka ett ogenomtänkt fyllemess igen.

Breaking Bad var ju över. Det var klart. Alla karaktärer fick exakt vad de förtjänade. Man var förkrossad, man var överlycklig, man var tacksam. Man kunde blicka tillbaka på den med strålande värme.

”Så gick det sen”-journalistiken är tröttsam redan som pluslåst kvällstidningscontent – den är direkt blasfemisk när den ska implementeras på ens favoritkaraktärer och favoritserier.

Jag brukar säga att det enda positiva med James Gandolfinis död är att Sopranos i alla fall inte kan återuppstå som en långfilm man vet hade börjat med samma ikoniska svartruta som tv-serien gick ut på. (Helt förskonad från Sopranos-gravskändning blev man förstås inte ändå: prequelfilmen Newark lurar runt hörnet men prequels är inte ett lika stort otyg som uppföljare – inte minst Breakind Bad-avknoppningen Better Call Saul lyckas fint med att vara sin halvegna organism utan att direkt parasitera på moderkakan.)

Better Call saul
Prequels på populära tv-serier är inte ett lika stort otyg som uppföljare. ”Breaking Bad” spinoffen ”Better Call Saul” är ett exempel på att det går att göra bra grejer med en egen känsla och tonalitet i jämförelse med originalet.

Det finns alltid någon som är beredd att kräma mer pengar ur karaktärer och varumärken en publik redan förälskat sig i.

Genidraget? Att även de som avskyr tanken på mer av samma kommer att kolla ändå. För det är redan förstört. Poängen är inte att man ska hålla sig undan från fortsättningen, poängen är att fortsättningen inte ska finnas. Är det ett facit längst bak i matteboken så kommer man för eller senare att bläddra fram till det, sådan är människans natur. Och nu ska det minsann ristas liv även i Jesse Pinkman.

Svettpärlorna i pannan är ute med full kraft igen, serieskapare som egentligen borde respektera att just ändlighet på många sätt är det starkaste livet kan erbjuda har i stället köpt in på idén om något slags evig tillväxt även inom kultur och kreerande, det är inte rätt, inget är någonsin över, ett bokslut är aldrig ett bokslut och snart återförenas väl Kent.

Åt helvete med allt.

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2019-10-23 13:33