Café gör tuffa Örnmarschen: ”Benen känns som döda grenar”

cafevik  |  Publicerad 2014-04-17 12:00  |  Lästid: 6 minuter
Kalle-Zackari-Wahlstrom-marsch

Kan en vanlig civilist klara ett av militärens tuffaste tester? Upp till bevis! Café-medarbetaren och tv-aktuella Kalle Wahlström ger allt vad han har i Örnmarschen, slutprovet för fallskärmsjägare.

Här hittar du alla reportage av Kalle Wahlström.

* * *

Den strängaste officeren spänner ögonen i mig.

– Du har missat kontroll 33, säger han.

– Japp, svarar jag.

Jag är mycket väl medveten om att jag missade kontrollen, men jag är för trött för att bry mig. Officerens stränga militärstil biter inte på mig, inte nu längre.

Han kan ta sin jävla linjeorientering och stoppa upp i sin tighta fallskärmsjägarröv.

Jag har klarat Örnmarschen, sånär som på en ynka liten kontroll. Det är väl inte så noga?

Jag är ingen riktig militär ens. De måste ju vara jätteimponerade av mig?

– Du har en timme på dig att förbereda dig för ett nytt genomförande.

– Okej, får jag fram och känner hur musklerna kring ögonen börjar krampa.

Inte grina nu, inte grina, inte grina.

* * *

Arme-Fallskarms-skolaMandomsprovet. Nervös reporter på farligt uppdrag i Karlsborg.

* * *

Örnmarschen är ett av den svenska militärens tuffaste tester. Varje höst beger sig aspirerande fallskärmsjägare ut i skogarna väster om Vättern för att bevisa att de har vad som krävs för att få bära den lilla gyllene örnbrosch som är fallskärmsjägarnas märke.

Marschen är det sista steget i en tio veckor lång utbildning vid regementet i Karlsborg.

Kalle-Zackar-ornmarsch

”Tio veckor?!”, tänker du.

Ja, sen värnplikten avskaffades är fallskärmsjägare en påbyggnadskurs som alla yrkesverksamma militärer kan söka. Fortbildning liksom. Lite som en kurs i maskinskrivning om du jobbar på ett vanligt jobb. En kurs i maskinskrivning som efter stenhårda fysiska och psykiska tester bara tar in ett fåtal deltagare varje år.

Örnmarschen består av tre delar och ska genomföras under ett dygn. Den första delen är en 60 kilometer lång marsch. Därefter följer en 10 kilometer lång linjeorientering med karta och kompass och avslutningsvis följer ett skytteprov med AK5.

Sen jag läste om Örnmarschen första gången har jag drömt om att försöka genomföra den. Jag är på gränsen till ohälsosamt intresserad av militärer. Jag fascineras av den institutionaliserade träningen, all utrustning, de hårda fysiska och psykiska kraven och kamratandan som råder i fält.

Så har det inte alltid varit. Som ung var jag jätteemot militärer. Jag kommer från en familj av vapenvägrare – och när jag skulle mönstra var jag extremt osugen på att tillbringa ett helt år i skogen. Jag ville börja jobba med media och skaffa vip-kort på Berns. Så jag krånglade mig ur lumpen med hjälp av en bibba papper från mitt försäkringsbolag om en fot jag bröt i en bilolycka när jag var liten. Och sen krånglade jag mig förbi kön på Berns.

Det ångrar jag bittert i dag.

* * *

Kalle-Zackari-Wahlström-John-KarlssonCoachen. Kalle blir tränad av löjtnant John Karlsson, tillika en av Sveriges bästa multisportare.

* * *

Därför är jag peppad som en modebloggare som precis fått syn på The Sartoralist när jag kör ner till Karlsborg för att ge mig på Örnmarschen. Äntligen ska jag få göra lumpen. Eller, ja, ett minilumpen i alla fall.

Vi transporteras ut i skogen i en buss. Egentligen skulle vi hoppa fallskärm, men vädret är för dåligt. Regnet pissar ner från låga moln och det är för farligt att hoppa ut ur ett flygplan. Regnet gör även skogen väldigt blöt, ska det visa sig.

Vi släpps av på en liten grusväg i en skog. Vi har en karta med en inritad rutt. Vi har 60 kilometer till målet och vi har ungefär 19 timmar på oss att ta oss dit.

Jag får på mig den 25 kilo tunga ryggsäcken och är i full färd att dra åt alla olika remmar när vi plötsligt börjar gå. Som ett åtta vagnar långt tåg börjar vi rulla genom landskapet. Tuff, tuff, tuff. Vi går snabbt. Väldigt snabbt, hinner jag tänka innan vi efter nån kilometer plötsligt viker av vägen och in i en kraftledningsgata. Tempot sjunker lite, vi faller in i något slags lunk.

Jag går som nummer fyra i den åtta man starka patrullen. Tempot bestäms av spanaren längst fram.

– Sinkar du gruppen lämnar vi dig vid ett träd med en ljusstav i röven, säger gruppchefen Victor med ett leende.

– Hehehe, skrattar jag nervöst och ökar tempot.

Vi går i femtio minuter, vilar tio. Sen går vi femtio, vilar tio. Femtio, tio. Femtio, tio. Tiderna är exakta. Alla vet vad som gäller. Vi vilar tio minuter. Inte nio, inte elva. Man får planera rasterna noga. Byta sockor och blanda energi­dryck eller äta en helt oätlig vakuumförpackad macka med tomatsås och smörja idominsalva i ljumskarna.

Efter fem minuter säger Victor: ”Marschfärdiga!” Det är dags att trycka ner värmejackan i ryggsäcken och snöra på sig kängorna. När tio minuter har gått börjar patrullen röra sig, oavsett om alla är klara. Men det är vi. Vi vill inte hamna efter. Vi är livrädda för att hamna efter.

* * *

Karlsborg-Kalle-Zackari-WahlstromSvettig pedikyr. Luftning och massage av fötterna är nyckeln till att klara en lång marsch. Man har tunna och tjocka par på sig samtidigt för att undvika skavsår. Åtta par går åt.

* * *

Det regnar konstant. Allt blir blött. Jag börjar frukta rasterna. Så fort man stannar börjar man frysa. Men det gäller att vara disciplinerad. Av med kängorna. Kolla fötterna. Massera ömma punkter. På med torra sockor. Flytta en Snickers så att den är lättåtkomlig när vi börjar gå.

fallskarmsjagar-prov

Marschfärdiga. På med kängorna. Av med värmejackan. På med ryggsäcken. In i ledet.

Gå, gå, gå. Regn, regn, regn. Allt jag ser är ryggsäcken framför mig. Efter två mil är det dags för den första stationen. Vi ska bygga ihop ett slags kommunikationscentral, bedriva spaning mot ett mål och rapportera in observationerna. Jag håller mig i bakgrunden.

Patrullen misslyckas vid första försöket. Vi hinner inte skriva in det kodade meddelandet innan tiden går ut. Vi får ett nytt försök och den här gången lyckas vi. Marschfärdiga. Av med värmejackan. På med ryggsäcken. In i ledet.

Förutom att allt är blött och att jag fryser så att jag skakar känns kroppen ganska okej. Jag hänger med bra i tempot och med hjälp av salvan har jag lyckats undvika skavsår både mellan benen och på fötterna.

Mörkret faller och vi tar på oss pannlamporna. Världen krymper. Nu finns bara det som ryms i ljuskäglan framför mig. Jag ser en ryggsäck och ett par kängor. Jag räknar stegen för att sysselsätta mig. Jag kommer av mig någonstans innan tusen.

Efter fyra mil når vi station nummer två. Vi ska slå upp ett läger. Med trötta huvuden och trötta muskler ska vi slå upp ett tält och göra upp eld.

När vi är klara med uppgiften får vi en timme obligatorisk vila i tältet. Och chansen att torka våra våta kläder vid elden. Det känns som att jag inte mer än har fått av mig kängorna förrän det är dags att börja packa ihop.

Kläderna jag hängde vid elden är fortfarande blöta. Varma, men blöta.
På med ryggsäcken. In i ledet.

Efter drygt fem mil når vi station nummer tre. Nu börjar allt bli väldigt luddigt, men uppgiften är att ta isär och sätta ihop vapnet i dåliga ljusförhållanden. Eftersom jag aldrig har gjort det förut får jag använda pannlampa. Sen får vi hamburgare. Men jag mår mest illa.

Den sista milen går vi under tystnad.

Ingen orkar säga något längre. All energi går åt till att flytta fötterna.

Det är också ungefär här någonstans som jag börjar hallucinera. Vid en krök i vägen tror jag mig se fotograf-Mattias, men när jag närmar mig platsen finns där bara granar.

När vi når målet efter 60 kilometer har vi gått i 17 timmar. Klockan är runt fem på morgonen och när vi har slagit läger har vi knappt två timmar att sova innan det är uppställning för orienteringen.
Vi ligger i en ring under bar himmel i en skogsglänta. Jag somnar i exakt samma stund som jag viker in huvudet i goretexsovsäcken.

* * *

Marsch-militar-Kalle-Zackari-WahlstromÄntligen framme. Välförkänt öl efter godkännandet.

* * *

Det känns som att jag inte har mer än blinkat när jag väcks.

– 30 minuter kvar, se till att få något i magen, säger Victor.

Benen känns som döda grenar. Det värker under fötterna och axlarna är helt trasiga av remmarna från ryggsäcken.

Orienteringen består av en tio kilometer lång slinga med tio kontroller. När mitt startnummer ropas upp har jag två minuter på mig att kopiera rutten till min karta och ge mig i väg. Jag måste hitta alla kontroller och ta mig runt på två timmar. Det räcker inte att gå. Man måste småjogga. Det är man väldigt osugen på efter att ha gått sex mil. Den
enda trösten är att jag slipper ryggsäcken. Det är stridsutrustning som gäller – stridsväst och vapen.

Jag förstår ganska snabbt att jag missat kontroll nummer åtta. Det är för länge sen förra kontrollen och jag ser på kartan att det borde varit en där uppe i det nordvästra hörnet. Men jag skiter i det. Jag har egentligen tid att springa tillbaka och leta, men i mitt tröttdumma tillstånd blir jag osäker på klockan och jag tänker ”en kontroll hit eller dit”.

Jag har aldrig orienterat med karta och kompass förut, nio av tio kontroller är ju svinbra!

Men det tycker alltså inte övningsledningen. Första varvet gör jag på en timme och 45 minuter. När jag ger mig ut på mitt andra försök, motsols den här gången, får jag instruktioner om att slå min förra tid. Annars blir jag inte godkänd.

Det tar mig en timme och 29 minuter att stappla de 10 kilometrarna. Och trots att jag vet att jag hittat alla kontroller den här gången är det som en dusch av ljummet vatten och välbehag när jag får mitt ”Godkänd!”.

Skjutningen går av bara farten. Jag skjuter tio skott stående och tio skott liggande. 80 meter. Jag träffar tillräckligt många.

– Du har därmed klarat Örnmarschen, säger nån.

– Jag har därmed klarat Örnmarschen, svarar jag och faller ihop i en hög på marken.

Kalle Zackari Wahlström

Foto: Nordisk Film TV

Kalle Zackari Wahlström är aktuell med tv-programmet Svett och etikett som har premiär den 23 april i nya tv-tjänsten SVT Flow. Reportaget är tidigare publicerat i Café 4/2014.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-13 13:52