Annons

Kalle-Zackari-Wahlstrom-strongman-traning-tyngdlyftningKommer Cafés Kalle Wahlström kunna lyfta en betongklump på 130 kilo? Upp till bevis när han ger sig in i tyngdlyftningstävlingen i Arvidsjaur.

Här hittar du alla reportage av Kalle Wahlström.

* * *

Klistret ligger som en klibbig hinna över mina såriga händer.

Annons

Det svider, men har i alla fall slutat blöda.

– Spraya på det här, säger Johannes Årsjö, Sveriges starkaste man.

– 5-56? Rostlösningsmedel? frågar jag nervöst.

Gilla Cafe.se på Facebook

– Ja, det är det enda som biter på klistret.

Jag sprayar på den fräna lösningen och gnider försiktigt bort klistret från händerna.

– Hur får man bort 5-56:en då?

– Med det här, säger Johannes och håller upp en WC-anka.

Det känns som att mina händer ska ramla av när medlet sprutas ner i såren där mina valkar en gång satt.

Smärtan är olidlig.

– Och så är det bara att torka bort, säger Johannes Årsjö.

Vi står i duschen i hans gym, i källaren under ett hyreshus i Norrköping. Smutsen har färgat kaklet gråbrunt. I mina händer pulserar smärtan från rengöringsmedlet, men klistret är borta. Det är tre veckor kvar till mitt livs första strongmantävling. Novemberlyftet i Arvidsjaur.

Strongman är kraftsporternas kraftsport. Du har säkert sett den på tv.

Gigantiska män som lyfter knasiga saker. Hjulaxlar, runda stenar och däck. När Sveriges, eller för den delen världens, starkaste man ska koras är det strongman de tävlar i.

Jag är ganska stark. Starkast av alla jag känner i alla fall. Starkast på after worken.

Men hur stark måste man vara för att kunna tävla i strongman?

Ganska jävla stark ska det visa sig.

Kalle-Zackari-Wahlstrom-Johannes-Aresjo-kost

KLARA, FÄRDIGA, ÄT. Johannes Årsjö väger 150 kilo – en kroppshydda som ständigt underhålls med ris, kyckling, pannbiffar och pasta. Gärna allt på en gång.

* * *

Johannes Årsjö, 28, är Sveriges starkaste man. När VM avgjordes senast kom han åtta. Han är alltså VÄRLDENS. ÅTTONDE. STARKASTE. MAN. Det finns sex miljarder, niohundranittionio miljoner, niohundra-nittioniotusen, niohundranittiotvå människor som är svagare än honom på jorden.

För att bli så stark måste man vara stor. Johannes är lite kortare än mig, men väger som en och en halv jag. Och de där 150 kilona behöver mat. Mycket mat. Johannes äter sån mat som du och jag kallar middag, sex gånger om dagen.

När Johannes inte äter högvis med mat, jobbar han på däckfirma och tränar.

Det senare i den där källaren under höghuset i Norrköping. Vi ska dit. Vi ska träna. Men först ska vi äta.

Johannes är sponsrad av en thairestaurang i Norrköping. Och det kan man ju tycka är roligt, tills man minns att han äter middag sex gånger om dagen. Varje dag. Året runt.

Det är på thairestaurangen vi bestämt träff.

– För att hantera riktigt tunga vikter behöver man en viss kroppshydda, säger Johannes medan han lassar på olika kycklinggrytor, ris, pannbiff, vårrullar och pasta på sin tallrik.

– Och så bearnaise på toppen, säger han och slänger på en stor dallrig klick på min överfulla tallrik.

Stark är typ det finaste jag vet. Styrka, det kan man liksom inte få för mycket av. Men att tävla på elitnivå i en idrott medför nästan alltid kompromisser.
Man får offra det vi andra tar för givet för att kunna prestera på världsnivå.

Johannes kan till exempel inte köpa vanliga kläder. Ska han promenera med sin tjej och barnvagnen en timme blir han helt dyngsur av svett och skulle nog helst stanna och äta åtminstone en gång längs vägen. Att vara sådär stark som Johannes är liksom inte riktigt förenligt med ett vanligt liv.

Att vara sådär stark som Johannes är inte heller förenligt med ett vanligt gym.

Redan utanför den oansenliga källardörren i hyreshuset ser man att det är nåt lurt på gång. Där ligger numrerade ölfat (man kastar såna i vissa strongmantävlingar) och märkliga, svetsade metallställningar.

– För att lyfta bilar, säger Johannes i förbifarten medan han låser upp dörren till gymmet.

När du läser ordet ”gymmet” får du antagligen massa bilder av hur ett gym ser ut. Du kanske ser en reception. En återkommande accentfärg. En radda löpband. Fräscha maskiner och relaxavdelning med rottingstolar och platt-tv.

Glöm genast de bilderna.

I Johannes gym är accentfärgen grå. Det ligger som ett lager av cementdamm över precis allt i lokalen. Konstiga metallkonstruktioner ligger i drivor längs väggarna. Det ser ut som att någon spillt ut en påse traktordäck och klotformade stenar. Jag känner lite på en blå säck som ligger slängd på marken. Jag kan inte rubba den.

– Då ska vi se vad du går för, så vi vet vad du behöver jobba på inför tävlingen, säger Johannes glatt.

Kalle-Zackari-Wahlstrom-strongman-Johannes-Arsjo

Den här säcken, som väger 120 kilo, är sladdrig och supersvår att få upp – men med rätt teknik går det.

 * * *

Strongmantävlingar ser olika ut, men alla grenar går i princip ut på att lyfta tunga, otympliga saker och ibland bära dem en bit.

På Novemberlyftet i Arvidsjaur kommer vi att köra fem grenar:

1. Pressmedley. Här lyfter man tunga saker från marken till raka armar över huvudet. Först en skivstång som väger 70 kilo. Klarar man den ska man lyfta en stock som väger 90 kilo. Klarar man den ska man därefter med en hand pressa en hantel som väger 70 kilo. Klarar man den ska man till sist lyfta en speciell skivstång som heter Apollon. Den väger 120 kilo.

2. Max i marklyft. Ingångsvikten är 200 kilo. Jag har lyft 210 en gång.

3. Välta däck och bära säck. Först ska man välta ett däck som väger 360 kilo fem gånger. Sen ska man lyfta en sladdrig säck som väger 120 kilo, bära den 20 meter och lägga den på en plattform.

4. Farmer’s walk. Gå 15 meter med en väska i varje hand. Haken är att varje väska väger antingen 110 eller 143 kilo. Man får välja. Att gå en centimeter med 143:orna är bättre än att gå hela vägen med 110:orna.

5. Atlasstenarna. Strongmans kronjuvel. Fem stycken klotrunda stenar av betong som ska upp på varsin 120 cm hög plattform. Den lättaste stenen väger 130 kilo. Den tyngsta 180 kilo.

Så det övar vi på. Och även om allt förstås är alldeles för tungt för mig älskar jag varje sekund. Däcket orkar jag välta en gång. Säcken får jag upp i mitt tredje försök. När jag lyfter väskorna i Farmer’s walk sliter jag av valkarna i mina händer så blodet forsar ner längs handflatorna.

– På med lite magnesium, säger Johannes glatt. Sånt där händer.

När man lyfter atlasstenar sätter man handbollsklister på händerna. Det kanske du tycker verkar fuskigt, men då hänvisar jag dig att säga det till 150 kilo Johannes. Han slabbar nämligen på den kådliknande massan på min händer och underarmar.

– Det gör lite ont, pressar jag fram mellan sammanbitna tänder.

Johannes tar ingen notis.

– Man ska vara lite försiktig när man lyfter stenarna. Det är ganska vanligt att man sliter av biceps nämligen, säger han och pekar åt mig att lyfta den lättaste stenen i hans gym.

Den väger 120 kilo.

– Okej, svarar jag nervöst medan jag greppar stenen och tänker mitt allra hårdaste på att inte slita av biceps. Hur man nu undviker det.

Jag får faktiskt upp stenen på plattformen. Utan att slita av biceps.

Johannes är imponerad.

– Det är inte alla som kommer ner här och lyfter en 120-kilossten första gången. Kom så tar vi bort klistret ropar han över axeln, tar en flaska 5-56 och går mot duscharna.

Kalle-Zackari-Wahlstrom-Johannes-Aresjo-Arvidsjaur

PUMPA PÅ. Cafés Kalle Zackari Wahlström välter däck i Arvidsjaur – ivrigt påhejad av Sveriges starkaste man, Johannes Årsjö från Arvidsjaur.

 * * *

När jag några veckor senare sätter mig på planet till Arvidsjaur är jag nervös. Jag har inte förberett mig som jag borde. Träningen har gått dåligt. Jag har inte hunnit. Och när jag gjort det har jag haft träningsvärk. Ett annat krångel med strongmanträning är att det är svårt att hitta ställen med rätt utrustning. En gång åkte jag till till ett gym som hade stenar och stock. En gång.

Maten har funkat bättre. Jag har ätit mer än någonsin. Eftersom det inte är socialt accepterat att beställa dubbla luncher har jag kommit på ett trick: låtsas att jag beställer åt mig och en kompis. ”Hmmm… Vad ville hen ha nu igen, jo en pizza. Och så pasta till mig.” Sen går jag hem och äter allt själv. Mohahahahaha.

Vi är elva glada strongmantävlande som infinner oss i gympasalen den där lördagen i november. Tio män och en kvinna. Anki Öberg är Sveriges starkaste
kvinna och VÄRLDENS. TREDJE. STARKASTE. KVINNA.

Henne borde jag väl kunna vinna över? Hon är ju tjej? tänker jag. Tills jag i nästa ögonblick ser hur lätt hon skickar upp 70 kilo skivstång i pressmedleyt.

Okej, men sist borde jag väl komma?

Det KAN jag ju inte misslyckas med?

Att lyfta 70 kilo från marken till över huvudet är inga problem för mig heller. Stocken däremot. Den väger 90 och är bred och krånglig. Jag vänder upp och lägger den på bröstet. Men när jag ska pressa upp den på raka armar märker jag att jag är för svag. Eller har för dålig teknik. Eller nåt. Jag får inte upp den, som prosten sa till nunnan.

Marklyftet går om möjligt ännu sämre. Jag lyfter 200 kilo förhållandevis enkelt men kör helt fast på 210.

När det är dags för välta däck och bära säck är jag knäckt. Jag känner mig svag. Som att jag inte riktigt hör hemma här. Däcket som ligger framför mig ser inte alls ut som det hos Johannes. Det är liksom bredare. När de ropar ut mitt namn i högtalarna och jag går fram mot däcket för att sätta igång har jag ingen aning om jag kommer att kunna välta däcket fem gånger och få ge mig på säcken.

MEN DET GÖR JAG. Snabb som jävla vinden lyfter jag däcket. En gång, två gånger, tre, fyra. FEM! Sen lyfter jag upp säcken som gör allt den kan för att rinna ur mina händer. Jag springer med den och med en halv sekund kvar på klockan lyckas jag få upp den på plattformen. Jag klarar inte bara grenen. Jag kommer FEMMA i den. Av alla elva. Jag är inte sämst i världen!

Men lyckan är kort som Tom Cruise.
I Farmer’s walk chansar jag på att kunna lyfta de tyngre väskorna. 143 kilo i varje hand. Eftersom EN centimeter med dem är bättre än 15 meter med de lättare chansar jag. Eftersom alla de coola väljer de tyngre väskorna chansar jag. Eftersom jag vill vara som dem chansar jag.

Men det går inte. Jag lyckas rubba väskorna nån millimeter över marken. Men jag lyckas aldrig ta något steg med dem. Jag blir nollad i grenen. Och inför sista grenen, atlasstenarna, ligger jag på tionde plats. En poäng efter Anki.

Det finns många anledningar att träna. Man kanske blir starkare. Man kanske blir snabbare. Man kanske till och med blir friskare, lever längre. Mer hälsosamt. Jag kan skita i allt det där. Jag kan byta alla de där skälen att träna mot känslan av att lyckas lyfta en rund betongklump som väger 130 kilo och lägga (nåja) den på en 120 cm hög plattform. Det är som en urkraft. Något som finns gömt djupt inne i oss alla. Det är så fruktansvärt belönande att lyfta tunga saker från marken.

Jag lyfter 130-kilosklumpen men 140 blir för tungt. Anki klarar inte 130, så jag kommer faktiskt på nionde plats i Novemberlyftet i Arvidsjaur. Men det är inte viktigt. Det viktiga är känslan i kroppen när stenen lämnar marken. När jag likt en jävla lyftkran plockade upp den och la ner den. Jag älskar den känslan.

Kolla in Kalles avsnitt om strongman i Svett & Etikett på SVT Flow. Här hittar du alla avsnitt av Svett & Etikett.

Kalle Zackari Wahlström

Foto: Nordisk Film TV

* * *

Mer om träning:

Café gör tuffa Örnmarschen: ”Benen känns som döda grenar”

”Är det farligt att träna bakfull?” – Café krossar 6 myter om träning

”Det är faktiskt kul att visa upp sin kropp” – Café testar bodybuilding

Cafés guide till nya terrängloppet: Så tar du dig genom UltraVasan

Annons

Dela (4)
Tweeta

Annons


Laddar