Cafés etikettskola: ”Är det rimligt att ta med sin partner hela tiden?”

Varje månad svarar Cafés vett och etikett-expert, frilansskribenten Stina Vickhoff, på läsarnas frågor om sociala regler. Cafés mycket subjektiva etikettskola tar denna gång ett grepp om +1-problematiken.

Stina Vickhoff
Stina VIckhoff  |  Publicerad 2020-12-01 10:05  |  Lästid: 2 minuter

”Hej! Jag har en kompis som har varit tillsammans med sin partner i c.a ett år. I 9 av 10 fall när jag träffar min kompis så följer partner med. Har i och för sig inget problem med partnern, men saknar egentid med min kompis. Hur berättar jag detta på ett smärtfritt sätt, och bör jag berätta det alls?”

/Patricia

Hej och tack för din fråga.

Jag skulle vilja adressera ditt relationsproblem med att citera den oepiska låten Hubba Bubba av Just D:

”Din polare har skaffat sig en rutten brud/Och ingenting är längre lika roligt som förut
För varje gång man gör nåt' ska hon me/Och det vore väl okej om hon inte var så sne.”

Du sätter fingret på något som fått fortgå okommenterat alldeles för länge. Vurmandet för tvåsamheten måste få ett slut.

I ett samhälle bestående av individualister kunde man tro att folk skulle vara kapabla att stå på egna ben men nej, det ska skrytas å det grövsta. Folk fullkomligen kastar sin partner i ansiktet på en, inte bara i det digitala flödet, utan också i verkligheten, på bjudningar, på AW, på semester och så vidare. Inte sällan känner man sig fullkomligt nermejad av partners, de är överallt.

Parrelationer har existerat sedan urminnes tider, det är nästan så att det kan klassas som det mest grundläggande i vår natur utöver det element som ofta infinner sig efter man blivit ihop — avkomman. Ändå tenderar samtida par att masstapetsera sin relation utan någon som helst skam och vett.

Det är en högst sorglig utveckling, detta totala utraderande av jaget när man äntrar partnerskap.

Så kutymregel nummer ett är alltså — du är inte ständigt +1. Ta inte alltid med din partner på allt, allting, tutti. Där ingår AW, middag, fest, semester och så vidare. Här finns det flera dimensioner.

Den ena delen är egentligen en påminnelse — var ödmjuk inför det faktum att det finns ett värde i dig som person, inte bara som en del i en relation någon annan. Du är underbar; din omgivning är förtjust i dig och vill umgås med dig i första hand. Så när någon sträcker ut en hand och frågar om ni ska ses, var uppmärksam på vad hen faktiskt säger. Gäller inbjudan dig eller lämnar den utrymme för din partner?

Alla har erfarenheter av en allt för flitigt förekommande +1.

Den andra delen rör kvaliteten på din +1. Det är inte nödvändigtvis så att bara för att du älskar din partner så gör alla andra det med. Ribban för godkännande av ens vänners respektive behöver på sin höjd omfattas av acceptans. Det förekommer givetvis, i sällsynta fall, ett ömsesidigt gillande och det är alltid en välkommen bonus men, handen på hjärtat, man accepterar dem på samma sätt som man accepterar sina styvföräldrar — knappt.

Nästa gång det bjuds upp till dans, tänk en vända extra innan du släpar med dig ditt bihang. Med ovanstående information innanför västen bör du enkelt kunna dra slutsatsen att dina vänner önskar umgås med dig, och bara dig.

And here's to the partners, inklusive min egen, som lever i ständig sorg över att inte bli medbjudna. Ni kan skatta er lyckliga över att ha funnit en person som respekterar både sin egen och din tid. Jag har egentligen bara ett ynka men ack så värdefullt tips — hitta en hobby. Förslag? Skaffa egna vänner.

Behöver du själv, eller någon du känner, vägledning i kutymfrågor? Mejla dina frågor till stina@vickhoff.com.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2020-12-01 10:22