Fråga: Hej Stina! På senaste tiden har jag lagt märke till att min bästa kompis börjat bete sig som en helt annan person på sociala medier. Hen har alltid varit sparsmakad med kommentarer i andra personers kommentarsfält och inte lagt upp speciellt mycket själv. Men på sistone har hen börjat kommentera emojis på precis allt, du vet sådär som många svenska kändisar över 50 år håller på, och skriver väldigt töntiga och platta grejer i andras kommentarsfält. Och det är väl egentligen okej, alla är olika och olika är bra. Problemet är att det inte alls limmar med den bild jag har av min bästa kompis och hens nyfunna sociala medier-beteende gör att jag känner att vi står längre ifrån varandra än vad vi någonsin gjort.
Så till min fråga: Är det fel av mig att känna så? Är jag en usel kompis om jag tar upp detta? /Paul, 29 år
Svar: Hej Paul! Tack för din fråga!
Här är vi verkligen rörande överens, det är mycket som gör en upprörd men inget får topplocket att flyga som en felplacerad emoji. För många är rädslan att framstå som jättegammal på sociala medier nästan ens starkaste drivkraft men för vissa, som din vän här, lyser den rädslan med sin frånvaro och det kan ju väcka en björn inom en man trodde somnat för gott.
Att följa en boomer på sociala medier är som att titta på en tågkrasch, man vill helst inte se men man kan inte heller titta bort, innehållet som de dundrar ut i sina flöden är så urbota ointressant att det blir magnetiskt.
Ta bilderna på deras mediokra barn till exempel, det räcker i ärlighetens namn med en bild någon gång då och då för att se om barnet utvecklas i rätt riktning. Att dundra ut sju bilder i veckan, på ett knyte som är lika intressant som en potatis, borde ge en direktlina till St. Görans psykavdelning per omgående, och att kommentera allt som alla andra lägger upp med tre röda hjärtan eller sju gråtskrattemoji förtjänar också en tvångsinläggning.
Tätt i häl kommer de som konstant måste fronta sin 2+-partner som guds gåva till människan, caption lyder nåt i stil med: ”Bästa maken, pappan, pojkvännen. Finns ingen som du<3” och så vet man att det finns en uppsjö av partners precis som han. Och får att inte tala om de kompletta galningarna som delar sin löprunda med tillhörande orden ”söndagsmys”, där och då känns giljotin inte som en så dum idé ändå.
Att som vän stå vid sidan av och följa den här typen av totala haveri är såklart smärtsamt och som du skriver skapar det en ovälkommen distans mellan dig och din bästa vän. Tyvärr finns det få saker som biter en i röven lika snabbt som en personlig åsikt man en gång hade om någon annan, så för att svara på din fråga om det är värt att ta upp hens jättegamla beteende på sociala medier är svaret – absolut inte.
Boomers på sociala medier är förvisso fog för irritation, men det finns en typ av person som är sju resor värre – den superängslige. Den superängslige postar knappt något alls med rädsla för att framstå som irrelevant. Om hen mot förmodan lägger upp något så är det en låt av något obskyrt band ingen lyssnar på eller en inzoomad bild på en äcklig tallrik med matrester från valfri restaurang på Södermalm som fortfarande har Marconamandlar och gröna oliver som mest sålda rätt.
Såhär med facit i hand, är det inte skönt med någon som är så totalt obrydd om hur den uppfattas? Kanske rent av uppfriskande? För rätt som det är står du själv där, selfieläget på, du och din 2+-dam tittar in i kameran och ler, redo att fyra av ett gäng bilder som blir rätt bra enligt dig. Caption är klar: ”Jag och mitt hjärta <3” men du hejdar dig, för du minns hur raljerande du en gång varit och med ens ångrar du dig djupt.
Varje månad svarar Cafés vett och etikett-expert Stina Vickhoff på läsarnas frågor om sociala regler. Behöver du själv, eller någon du känner, vägledning i kutymfrågor? Mejla dina frågor till stina@vickhoff.com.