Ett hoppfullare Deportees tillbaka med ny EP: ”Vi vill uppmana till drömmar”

EP-aktuella Deportees om jordens undergång, nya influenser och 90-talets hardcore-Umeå.

Erik Sedin | Foto: Elin Berge  |  Publicerad 2019-05-16 08:00  |  Lästid: 6 minuter

I över 15 år har det emellanåt sorgsna och tillika politiska Umeåbandet Deportees försett Sverige med prisbelönt soulkysst rock. Efter 2015 års Grammis- och P3 Guld-prisade The Big Sleep är det nu dags att släppa nytt: under 2019 kommer både EP:n Re-dreaming och albumet All Future.

Och den som väntar på något gott väntar i ungefär fyra år, i alla fall om du väntar på ny musik från Deportees. Det är släpp nummer sex och sju som stundar för bandet, och på många vis är det ett renoverat Deportees som kryper ut från studion med höjda blickar och nya uppmaningar.

– Det lurar många farliga krafter i skuggorna när folk känner för att ge upp. Det kan jag känna att man var en del av i den här undergångstematiken i förra plattan. Det finns något farligt när folk vill ge upp och känner sig rädda. Så vi ville ändra vår tematik, förklarar sångaren Peder Stenberg.

Med ett nytt skivbolag i Sony och kreativa injektioner från producenter som Pontus Winnberg (Miike Snow, Amason) och Måns Lundberg (Håkan Hellström, Shout Out Louds) har bandet fått hjälp att fila på ett nytt sound, som tidigare mestadels varit självinitierat. Hur villig är man att släppa in nya influenser i sitt redan etablerade sound, och varför denna plötsliga tematikvkändning? Café lyfte luren och tog ett snack med Deportees sångare Peder Stenberg.

If it aint broke, don’t fix it. Det känns som att ni har ett rätt så liknande sound på de tre senaste plattorna. Hur tycker du att er musik har utvecklats?

– Det är lustigt, för mig är det ju väldigt väldigt stora skillnader mellan skivorna. Det spelar ingen roll om vi grävt ner oss i nigeriansk punk, västkustpop eller tysk 70-tals kraut mellan albumen, folk verkar ändå tycka att vi låter lika. Men man måste ta det som en komplimang också, för när vi spelar och komponerar tillsammans så låter det ju uppenbarligen som Deportees.

Kan du ge ett exempel på hur det låter annorlunda denna gång?

– Jag tycker att singeln Bright Eyes skiljer sig hur mycket som helst, med krustorr sång, helt utan reverb och mycket lägre i registret. Så hade vi ju aldrig arrangerat en låt förut, men vi får ändå höra att vi låter likadant. Det som är djupt dramatiskt för mig blir bara en nyansskillnad för en annan, som du till exempel.

Superproducentenen Pontus Winnerberg har hjälpt till att producera albumet – hur var det?

– Det var ju annorlunda att gå ifrån vår tidigare producent Måns Lundberg, som är den enda vi tagit hjälp av sedan 2006. Pontus har jobbat på sex låtar totalt, och man märkte att det fanns ett annat tänk och att han kom från ett annat håll. Till exempel ville han ha mycket mörkare register på min röst. ‘’Kom igen för fan, det är skitgrymma texter! Gå ner i registret, ligg inte och pressa!’’. Det var uppfriskande.

Det var fyra år sen sist, vilket ungefär är så långt man behöver vänta mellan nya Deportees-album. Vad beror det på?

– Likförbannat tog det ju fyra år mellan skivorna, igen… Precis som de två senaste. Vi sa ju: ”Nej nej, inte denna gång! Det kommer gå mycket snabbare”. Men vi är helt enkelt som vi är, vilket de nya producenterna fått smaka på. Vi är ganska omständliga, vi är ganska veliga, vi gör om saker väldigt många gånger.

Var det fyra långa år?

– Det har inte varit lika ångesttyngt arbete som till exempel The Big Sleep, för under perioder kunde det tamejfan vara lite glädjelöst och att det kändes frustrerande med det albumet.

”Vi har en del kvaliteter som människor och musiker, men något som vi inte är, det är entreprenörer. Vi är usla på det här internationella tänket.”


Visst kunde man känna av ångesten och mörkret i det senaste albumet The Big Sleep. Om man nu missade undergångskänlan som tornade upp sig bland låtarna framgick det av önskvärd tydlighet på omslaget, för att inte tala om själva namnet som betyder just ”döden” eller ”undergången”. Albumet vann en Grammis för Årets rock, och var gripande i sin cyniska inställning till samtiden. På många sätt är Deportees som bäst just där, i mörkret, men bandet valde ändå att ge sitt kommande album All Future ett positivt klingande namn där musiken och formen har upplyftande anslag.

The Big Sleep hade en tydlig en domedagstematik, undergången är här och nu och vi lever i den. Vi var peppade på att ändra det tänket. En av musikens många förtjänster är ju förmågan att kunna måla upp möjliga världar och att uppmana till drömmar. Utopin av drömmar tycker jag nu känns kidnappade av nån slags hopplöshet. När folk drömmer blir det nästan bara nostalgi av det! Vi säger inte att alla ska börja tänka positivt, vi förstår ju att det är svårare än så. Men vi vill i alla fall uppmana till drömmar, fortsätter Stenberg.

En något uttjatad – men ändock intressant – musikfråga är hur man ser på att ”slå internationell”. Har det varit viktigt för er att lyckas utomlands?

– Vi har väl en del kvaliteter som människor och musiker, men något som vi inte är, det är entreprenörer. Vi är usla på det här internationella tänket. Vi har aldrig jobbat på det sättet. Det finns ingen bitterhet, om du förstår. Men visst vore det kul! Sen så är vi inte två 17-åriga grabbar från Wales, liksom. Vi är tre 40-åringar som spelar rock och har släppt sex album så jag vet inte hur heta vi är.

Min bild är att ni inte försökt smickra er in på radiostationer eller ‘’svenska sommarhits’’-spellistor på Spotify. Vilka gör ni egentligen musik för?

– Det är helt sjukt, jag har haft band med min brorsa i 20 år nu. Vi gör som vi alltid har gjort. Vi sitter i soffan med en akustisk gitarr och skriver tills det känns bra. Du vet när det känns i hela magen. Vi har aldrig jobbat efter någon cynism eller något välkalkulerat. Vi har gjort som vi velat i alla lägen och människor har gillat det, säger han och utvecklar:

– Efter ett tag kan man börja lita på den relationen. När vi tycker det är bra så vet vi att andra människor tycker det är bra. Det är en trygghet jag tycker är väldigt fin. Sen har vi aldrig blivit folkliga heller. Jag behöver inte skriva autografer på Ica, och det tycker jag är svinskönt.

Lyssnar man på Deportees på förfesten eller efterfesten?

– Haha, ja du. Nu är ju jag en uttalad efterfesthatare. En gång av tjugo gånger är det kul, och de resterande nitton tycker jag smutsar ner erfarenheten av hela kvällen. Men va fan, lyssna på efterfesten! Är det lite mer mellow då eller?

Personligen sätter jag på Deportees på efterfesten när jag sjunkit ner alldeles för långt i en soffa med ett glas rödtjut i handen.

– Okej, okej. Intressant. Men när man ska bygga upp hypen inför en utgång tar man något med mer puls och mera drag eller?

Precis.

– Du får du vara empirin och vår enda källa. Det är på efterfest man lyssnar på Deportees!

På tal om att sjunka ned i en soffa med ett glas rött: känslan är att ni är rätt lugna och kontrollerade. Vad har ni för skandaler i bagaget?

– När det kommer om ren dekadens är vi väl inte så jävla spännande faktiskt. En ondsint tunga hade nog kunnat beskriva oss som präktiga – vi gillar att snusa, vi gillar att dricka gott vin och god öl. Det finns inga tv-apparater som flugit genom hotellfönster. Jag tror att det är kopplat med att vi kommer från den här straight edge-grejen i Umeå när man skulle vara politiska, inte ta droger och vara vegetarianer.

Det står bortom all tvivel att stängningen av Scharinska villan har lämnat ett stort tomrum i Umeå.”

Umeå som musikstadsfenomen är intressant. HUR är det möjligt att en så liten stad kan fostra så många bra band och artister?

– Jag tror att Hardcore-vågen på 90-talet spelar stor roll. Folk som är i 20-årsåldern idag har ju inte varit med på den vågen. Men en sak med Umeå är ju att många av oss blev kvar. Jag tror att man märker att man kan ta oss ut i landet och ut i världen, och att Umeå lämnar ringar på vattnet: ”Jag är också från Umeå, jag kan fan också göra det här!”.

Hur mycket inverkan har Refused och Dennis Lyxzén haft på Umeå som musikstad?

– Deras betydelse är långt ifrån oviktig. De var ju flaggskepet för den hardcore-scenen som jag växte upp med på 90-talet och man var typ 15 år. I Umeå var vi mest: ”Fan, jag kan 2-3 ackord och nu skapar vi ett band! Och om två månader har vi ett gig!”. Jag kände att hela stan hade en tillgänglighet och ett självförtroende som gjorde att alla mer eller mindre skaffade ett band. Dennis och gänget har haft en stor betydelse som individer, och var riktiga pionjärer. Jag är inte nostalgisk lagd och är även hopplöst osentimental, tyvärr. Men jag känner en tacksamhet att jag fick vara med där och då. Det var verkligen musikens kraft på nära håll.

90-talets Umeå gav födelse till en kommande nationell och internationell musikspridning, och musikkraftens mest betydelsefulla avkommor, och alla som villa ta del av dem, möttes upp på Scharinska Villan. ”Scharinska” blev ett vattendrag för Norrlands olika musikskapare, inte minst för Deportees, som spelade där flertalet gånger. Under hösten 2013 stängdes dock rockklubben på grund av en oro att det k-märkta kaklet skulle fara illa.

Hur har stängningen av Scharinska villan det påverkat Umeå?

– Scharinska var verkligen navet för den scenen, det alternativa musik-Umeå. Det etablerades snabbt, för det fanns inte så många andra ställen i Norrland. Varken Gävle, Sundsvall eller Örnsköldsvik hade så mycket spelningar. Umeå blev liksom en plats dit mellanstora eller helt nya band att kom för att spela. Hade Scharinska varit kvar hade det såklart kanske funnits en plattform för alternativa kulturer, även om det är väldigt få. Men jag tycker det står bortom all tvivel att det har lämnat ett stort tomrum.

Deportees-sångaren Peder Stenberg om 8 framstående band och artister från Umeå

Refused

– Ett legendariskt hardcore-band, som liksom även på internationell nivå ritade om kartan om hur hård musik kan göras.

Masshysteri

Jag älskade Masshysteri. Man fattade redan då att det fanns en absolut närvaro hos dem att de inte bara kommer vara en lokal angelägenhet. Och där fick man rätt.

Fricky

– Jag älskar Fricky! Jättefina känsliga låtar med de här flöjtmättade karibiska vibbarna. Och Academics, Alexander Juneblad, som gör beatsen är ju fantastisk. Jag unnar honom all framgång.

Cleo

– Bara ett koncentrat av pondus. Sjukt mäktig.

Tove Styrke

– Tyckte att hennes senaste skiva var fantastiskt vass och relevant popskiva. Grym röst, det här lite pratiga och viskande lätta. Jävligt cool, liksom!

Cult of Luna

– Otroligt fint band som jag känner väldigt bra. Fantastisk musik, stor och mäktig liksom. De är sjukt omskakande att se live.

Duschpalatset

– Har sett dem live en gång! Men inte lyssnat på skiva. Jag tyckte det var skitbra av det jag hörde, jag tror det var på Guitars.

Deportees

– Asså! Vilket band! Vilka låtar! Nej jag skojar, men jag lämnar orden om oss till någon annan.

Deportees EP ”Re-dreaming” släpps fredag 17 maj. Albumet ”All Future” släpps i september 2019.

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2019-05-20 14:35