Annons
Annons

Blade runner 2049 är senaste exemplet på Hollywoods nya trend

Tiden läker alla sår i Hollywood, skriver Cafés nöjesredaktör Emil Persson.

Emil Persson

Det sämsta med passerade futuristiska filmer är att de gör en så fruktansvärt besviken på samtiden. Blade runner (1982) är sannerligen inget undantag. Filmklassikern klär 2019 i en svårt förförisk kostym: arkitekturen badar i neon, svävare tetrispackar luftrummet och yrkesgruppen ”genetiska designer” är en grej.

Annons

För protokollet ska det sägas att världen visserligen har knappt ett och ett halvt år på sig att steppa upp sitt Blade runner-game, men i dagsläget finns det väldigt lite som tyder på att Ridley Scotts vision realiseras. I stället får vi hålla till godo med citybanans utbyggnad, outröttliga fidget spinners och män i bilar som vloggar agiterat. Mot den bakgrunden är det svårt att beskriva regissörens prognos som annat än en grov besvikelse.

På samma sätt finns det få saker som kapslar sin tidsanda lika träffsäkert som just filmatiserade framtidsvisioner. Att titta på en åldrad film som utspelar sig 30–40 år framåt i tiden är som att dofta på energierna, strömningarna och förhoppningarna som fanns när verket producerades.

Under 80-talet flög Hollywood, precis som resten av världen, högt på ångorna av rymdprogrammen och teknologins presumtiva gränslöshet. Det fanns tillförsikt i luften och den gav oss lekfulla och sinnligt prunkande framtidsvisioner som Terminator, Robocop och, inte minst, Blade runner.

Men i takt med cynismens uppsving och mänsklighetens mentala regression har också vår bild av framtiden förändrats. I dag är det uppenbart att filmskaparna tror att det är andra spekulativa scenarion som slår an flest strängar i oss, och det senaste decenniets futurism kännetecknas snarare av filmer som Children of men, I am Legend och Vägen.

Röd tråd där? Ett utarmat jordklot och mänsklighetens kranka utplåning.

På så sätt kan Blade runner 2049, med biopremiär den 6 oktober, kännas lite obsolet med sin väldigt inbjudande och knulliga dystopi. Men ur ett annat perspektiv känns den också helt och hållet logisk.

”Blade runner 2049 kan kännas lite obsolet med sin väldigt inbjudande och knulliga dystopi”, skriver Emil Persson.

Spaningen om att Hollywood fokuserar på återvinning av gamla karaktärer och varumärken snarare än att satsa på nya berättelser är snart äldre än Harrison Ford, men nu har en intressant subgenre trängt upp ur samma mylla: trenden med uppföljare som har ett enormt kronologiskt glapp till sina föregångare.

De senaste tre åren har vi sett ett plötsligt ryck i EKG-kurvan för många gamla blockbusters och därmed filmer som T2 Trainspotting, Independence day: Resurgence, Bridget Jones’s baby, Star wars: The force awakens, Bad Santa 2, Hitta Doris, Alice i Spegellandet, Jurassic world, Zoolander 2, Mad Max: Fury road och Dum & dummare 2. (Sverige, i sin tur, kontrar med Jägarna 2.) Alla dessa filmer har ett glapp på minst tio år mellan föregångare och uppföljare.
Som alltid med Hollywood är trenden ingen slump. Drömfabriken har länge levt efter devisen av att en uppföljare till en populär film, oavsett tidsrymd, är något slags garanti mot att åtminstone inte totalfloppa, men förra året rockade den synsättsbåten rejält. Teenage mutant ninja turtles: Out of the shadows, The huntsman: Winter’s war, Ride along 2 och X-Men: Apocalypse drog alla in betydligt mindre pengar än sina föregångare och blev förlustaffärer (Captain America: Civil war är det stora undantaget).

Lösningen? Tid. Om marknaden börjar mättas – låt den gå hungrig lite längre.

Hollywood har på sätt och vis aldrig varit främmande för en försenad uppföljare; redan på 1900-talet såg Styrka 10 från Navarone (1978), King Kong lever (1986) och Oz – en fantastisk värld (1985) dagens ljus. Men få minns dem som några större succéer, eller över huvud taget.
Den stora spelförändraren blev när Disney i början av 2000-talet implementerade en affärsstrategi som att gick ut på att massproducera billiga uppföljare till gamla hits och släppa direkt till video. Tillbaka till landet Ingenstans, Bambi 2, Fantasia 2000 och De 101 dalmatinerna II – Tuffs äventyr i London blev alla synnerligen lukrativa affärer.

Andra filmstudior noterade detta och började anamma greppet även i större skala. Utsipprande uppföljare som Terminator 3: Rise of the machines (2003), Indiana Jones och kristalldödskallens rike (2008) och Tron: Legacy (2010) visade att det framgångsrikt gick att överföra arbetsmetoden även till biografer och banade väg för den febertopp av försenade uppföljare vi ser i dag.

Det finns framför allt två anledningar till att greppet fungerar. För det första är det billigare att införskaffa rättigheterna till en potentiell uppföljare om originalet legat i träda länge. Kostnaden och riskerna minskar.

Den andra stora fördelen är nostalgivärdet. Om det nu finns en fortsättning på en historia man hunnit romantisera och älta i decennier så vill man veta vad den går ut på. Kort sagt: ur marknadsföringssynpunkt är det lättare att förklara för människor varför de måste gå och se en film om de redan investerat tid och känslor i att se det som lett fram till den.

I skenet av detta känns Blade runner 2049 snarast ofrånkomlig. Projektet har också moderniserats på det vis som i dag är normen när det kommer till försenade uppföljare. Harrison Ford återfinns i rollistan som Rick Deckard, men har inte filmens största roll. I stället är det Ryan Gosling som frontar och förväntas bära satsningen.

Originalregissören Ridley Scotts hand vilar fortfarande över projektet – han exekutivproducerar – men för att även locka yngre filmnördar (som kanske inte när några sentimentala känslor till originalet) har filmstudion plockat in en av samtidens mest spännande och begåvade regissörer: Denis Villeneuve (Prisoners, Sicario, Arrival).

Filmer som Terminator 3: Rise of the machines, Indiana Jones och kristalldödskallens rike och Tron: Legacy kanske inte älskas av kritiker – men faktum är att alla tre inte bara gjorde rejäl vinst, utan till och med drog in mer än sina föregångare (inflationsjustering inkluderad). Och precis som med alla filmer någonsin görs inte heller försenade uppföljare ytterst för att vinna fina recensioner, utan för att vara bra affärer.

Den riktiga utmaningen för Blade runner 2049 är på så vis att både håva in de pengar studion förväntar sig och samtidigt förvalta originalets legacy på ett sätt alla kan uppskatta.

En del tyder på att den kan lyckas med det. Trailern ger inte bort mycket av handlingen, men retar retinan på exakt det sätt som bra höstbio ska.
Och om man, som jag, aldrig kan få nog av saftig Los Angeles-noir lär den bli ett fint tillskott till samlingen.

Däremot känns filmen anakronistisk på så vis att den – trots sin felskattning av 2019 – nu blickar fram mot 2049 med (vad det verkar) exakt samma premiss: en överambitiös tilltro på tekniska landvinningar.

När Blade runner släpptes 1982 gick det att förstå, men motståndskraften torde initialt vara lite större i dag, när det närmaste vi kommit genuin artificiell intelligens sedan dess är, tja, Siri.

Det som trots allt gör Blade runner 2049 relevant är att den, likt senaste tidens framtidsvisioner, öser kraft ur det potentiella hotet om mänsklighetens nära utplåning. Med den skillnad att det i Blade runners universum är sexiga och coola Nexusrobotar som jiddrar med vår existens snarare än verklighetens maktstinna och patetiskt omoderna gubbslem. 

Annons

Dela (5)
Tweeta

Annons


Laddar