Emil Persson: “Därför är det roligare om Leonardo DiCaprio aldrig vinner en Oscar”
Det vore så vackert om Leo fick förbli en beautiful loser.
Årets Oscarsgala kretsar kring två berättelser. Bägge har varit med förr.
Den första handlar om bristen på nominerade svarta skådespelare (Ricky Gervais twittrade att värden Chris Rock borde göra entré i full Ku Klux Klan-mundering och förklara att det var enda sättet för honom att bli insläppt).
Den andra handlar om Leonardo DiCaprio och huruvida han ska ta ett break från sitt dagjobb – att sola på yachter med modeller, rena modelltrålare vad det verkar – och äntligen hämta hem den där statyetten.
Leos jakt på en Oscar har mytologiserats något oerhört. Det är faktiskt inte riktigt klokt. Internet gör i sina binära byxor bara av tanken på att få håna Leo med nya memes och gif:ar och vines.
Ibland kan det nästan kännas som att Leo nominerats för ungefär varenda film han någonsin gjort. Det stämmer dock inte riktigt. Inklusive årets The revenant har han nominerats fem gånger: Gilbert Grape (1993), The aviator (2005), Blood diamond (2007), The wolf of Wall Street (2014). Det betyder att han hittills genomlidit fyra förluster. Det finns de som haft det värre – till exempel Amy Adams (fem), Glenn Close (sex) och Peter O’Toole (åtta) – men det verkar inte lika memevänligt.
Det är rätt oklart huruvida Leonardo DiCaprio verkligen är så besatt av en Oscarsvinst som folk vill ha det till, men eftersom mänskligheten utvinner underhållning ur ämnet känns det som att alla bara bestämt att nu får det vara så. Och inte mig emot.
Det man helt säkert kan konstatera är att Leo kryssat mellan väldigt Oscarskompatibla regissörer under sin karriär: James Cameron, Danny Boyle, Baz Luhrmann, Martin Scorsese, Steven Spielberg, Sam Mendes, Ridley Scott, Christopher Nolan, Clint Eastwood, Quentin Tarantino. För The revenant har han teamat upp förra årets vinnare i regissörkategorin: Alejandro González Iñárritu (Birdman).
Leonardo DiCaprio är också en av få stjärnskådisar som inte låtit sig sugas in i (vanligtvis Oscarsfientliga) franchises eller ens gjort en enda uppföljare.
Han har även hängett sig åt generösa mängder method acting, som att leva med en person med tvångssyndrom inför The aviator, jaga med legosoldater på savannen inför Blood diamond och skära sig i handen på riktigt i Django unchained.
Trots det kan man slå fast att Leo aldrig använt sig av så drastiska och, om man vill, Oscarstrånande metoder som i bioaktuella The revenant.
Alejandro González Iñárritus film är delvis baserad på en sann historia och handlar om pälsjägaren Hugh Glass (Leonardo DiCaprio), som 1824 skadas svårt i slagsmål med en björn och lämnas att dö i vildmarken. Men så lätt dödar man inte Glass och mot alla odds krälar han 30 mil i snön för att hämnas på den som förrått honom (Tom Hardy). Det ger en Cormac McCarthy-kärv historia med skalpjägare, utskurna revbenskorsetter som glimrar i brassken och spruckna läppar galore.
Det kom tidigt rapporter om extrema inspelningsförhållanden. Crewmedlemmar gnällde på temperaturer på minus 25 och långa resor till locations i Kanada och Argentina – bara för att, väl på plats, filma i 90 minuter. Dessutom blev filmen klar fem månader senare än planerat och budgeten övertrasserades svårt (60 miljoner dollar blev 90 och så småningom 135).
Sådan kuriosa presenteras i samarbete med Iñárritus ökänt perfektionistiska vision. The revenant är helt och hållet filmad i naturligt ljus och i kronologisk ordning, vilket föranlett tidiga morgnar och intensiva scheman.
Allra svårast var det förstås för Leonardo DiCaprio och anekdoter som får Oscarssnålvattnet att rinna har inte låtit vänta på sig. För att verkligen komma till botten av karaktären sov han till exempel inuti ett djurkadaver. Än mer spektakulärt är att Leo, som är vegan, i en scen glufsar rå bisonlever. Rekvisitaavdelningen tog fram ett substitut av gelé, men Leo tyckte inte att det kändes autentiskt nog.
Det allra märkligaste ryktet, att Leo våldtagits av en björn, visade sig tyvärr inte ha så mycket bäring i verkligheten (till att börja med var björnen en hona), men det tvingade åtminstone filmbolaget Fox att gå ut med tidernas kanske roligaste dementi.
Många led hårt för The revenant och slitet har betalat sig. Narrativet är enkelt men engagerande. Framför allt är det en gastkramande vacker film och fotografen Emmanuel Lubezki går mot sin tredje raka Oscar efter Gravity och Birdman.
Av allt att döma vinner också Leonardo DiCaprio. Han är väldigt bra som Hugh Glass. Till skillnad från de år han tidigare nominerats i huvudrollsklassen – och förlorat mot Jamie Foxx (Ray), Forest Whitaker (The last king of Scotland) och Matthew McConaughey (Dallas Buyers Club) – går han heller inte upp mot någon rolltolkning som verkligen sprakar. Michael Fassbender, Bryan Cranston, Matt Damon och Eddie Redmayne gör solida insatser, men det är så att säga väldigt lite djurkadaver över dem.
Alltså: Leo får sin Oscar och världen får ett tacktal om utrotningshotade tigrar, antar jag. Slutet gott, allting gott? Tja, det beror på hur man ser det.
I tidningen Forbes skrev Scott Mendelson en kolumn som gick ut på att Leonardo DiCaprio tvärtom borde förlora. Mendelsons teori är att just guldstatyettfebern ständigt pushar Leo till nya fantastiska prestationer och att det därför skulle vara win-win för alla (utom möjligen för Leo) om han torskade.
Jag vill inte heller att Leo ska vinna, men av andra och mer enfaldiga anledningar. Det är helt enkelt mycket roligare om han förlorar. Och allra helst om han fortsätter förlora i evinnerlighet. Och när han liksom är Max von Sydow-gammal och kammar hem en sista nostalgisk nominering och hela världen sitter och unnar honom en statyett – inte heller då ska han vinna. Det vore nämligen så vackert om Leo fick förbli en beautiful loser.
Något sökt liknelse, kanske, men bear (no pun intended) with me:
Jag håller på Liverpool i fotboll och får fortfarande isande flashbacks från 2014 då klubbens meste kulturbärare Steven Gerrard halkade och gav bort den ligatitel han jagat hela sitt liv. Trots det kan förlorarromantikern i mig uppskatta att hans story nu förblir skavande. Perfektion är, vid dagens slut, mycket tristare än imperfektion. Bilden på halkningen kommer alltid att vara mer ikonisk än vad en klassisk jubelbild med bucklan hade varit.
Ett liknande scenario önskar jag alltså Leonardo DiCaprio. Jag vill se se honom bli mer Jack Nicholson-härjad för varje år han går Oscarslös, se hur han börjar tillbringa ännu mer tid på modelltrålare med det där sorgsamma skimret runt sig. Jag vill se fler paparazzibilder där han springer runt i bar överkropp med ett vattengevär (i hans fantasi antagligen en modellharpun) och förefaller ha tappat det. Framför allt vill jag varje februari se honom dyka upp på Oscarsgalan och gnissla tänder när priset för bästa manliga huvudroll gång på gång tilldelas någon av de andra nominerade. Och det vore ju hemskt synd om den drömmen skulle dö redan med The revenant, kan jag tycka.
Oscarsgalan äger rum den 28 februari. Den som bisonlever får se.
Fördjupning
Hugh Glass i popkulturen:
John Neihardt – The song of Hugh Glass (poem, 1915)
Frederick Manfred – Lord Grizzly (roman, 1954) Man in the wilderness (film, 1970)
Michael Punke – The Revenant (bok, 2002)
De bästa skämten på temat ”Leonardo DiCaprio kommer aldrig att vinna en Oscar” internet har att erbjuda:
”Wouldn’t it be funny if in like fifty years someone made a movie about Leo DiCaprio and the actor who played him won an Oscar?”
”In the future there will be an award called DiCaprio, and no actor named Oscar will ever win it.”
”Just saw the photos of Leonardo DiCaprio being in attendance at Brazil’s World Cup soccer game tonight. Apparently he heard that there was an Oscar in the stadium.”
