2015 skulle jag intervjua George RR
Martin, författaren bakom bokserien Sagan
om is och eld som ligger till grund för Game
of thrones, i Stockholm. Upplägget var vad man i den här branschen kallar
för ”round tables”: den mindre exklusiva intervjuform som går ut på att man
sitter tillsammans med andra reportrar och turas om att ställa frågor för att
sedan kannibalistiskt feasta på varandras citat.
På väg dit funderade jag på det som
alltjämt fascinerar mig mest med George RR Martin: att hans fans har en väldigt
livsuppehållande relation till honom. Med det menar jag att de är besatta av
att författaren inte får dö innan han hunnit skriva klart bokserien (utgivningstakten
är minst sagt maklig och det återstår fortfarande två böcker).
När det blev min tur rullade jag därför ut
min morbida observation av fankulturen runt honom och undrade hur det fick
honom att känna.
– Jag hatar frågan. Ser det ut som att
jag är döende?! Jag är inte döende. Det måste vara den där stolen – du är den
tredje journalisten som sitter i den där stolen i dag och frågar om exakt
detta.
Martin suckade djupt. Hans fru (som
dittills lurat i något slags kuliss) uppenbarade sig plötsligt och unleashade
hell i form av en avhyvling så grov att det kändes som att en drake öppnat sina
käftar och flamberat mig (och stolen).
Jag fullföljde trots allt frågan och
George RR Martin svaret:
– Jag vet inte hur man ska hantera det. Jag är 66 år – inte 96. Jag har ett långt liv framför mig. Som alla andra funderar jag på min hälsa allt eftersom jag blir äldre, och visst tänker jag att jag borde gå ner i vikt, men inte av hänsyn till någon jävla bok. I Schweiz bad jag en journalist som frågade om detta att dra åt helvete.
Fyra år senare tycker jag att frågeställningen förblir relevant eftersom den säger mycket om Game of Thrones unika status som rörelse och popkulturfenomen. Fankulturen påminner om den hos en fotbollsklubb.
HBO-serien slog ner som en bomb 2011. Den ritade om
kartan för hur dyr en tv-serie kunde se ut och kännas – och vara. Det var, som
det heter på Sibyllaiska, ”allting på”: drakar, kortväxta spinndoktorer, vita
vålnader, jättar, en incestfest man inte sett maken till sedan Skilda världars glansdagar.
Till en början kretsade mycket kring huvudkaraktären Ned Stark. När han sedan avrättas i den första säsongsfinalen etablerades en ”ingen går säker”-känsla som snabbt blev ett signum.
Serien lyckades också med konststycket att lansera en
av världshistoriens mest lätthatade karaktärer i King Joffrey. Man har ogillat
många fiktiva personer genom åren men den linblonda illbattingen tar eventuellt
priset. Han är djävulen.
Den åttonde och sista säsongen har premiär den 14 april och det är egentligen ingen överdrift att påstå att det är 2019 års i särklass största popkulturhändelse. Game of Thrones går alldeles utmärkt att sortera in bredvid Sopranos, The Wire, Mad Men och Breaking Bad i mausoleet över 2000-talets största och mest stilbildande tv-serier.
Nya säsongen kommer att innehålla sex avsnitt i stället för de vanliga tio och HBO har redan teasat med en stridsscen som lär ha tagit 55 dagar att spela in. Den förmodas skildra den slutgiltiga sammandrabbningen mellan white walkers och människorna i Westeros.
Även om det finns planer på en prequel går Game of Thrones-sagan i mål nu och människor förväntar sig ett klimax av en kaliber vi inte sett sedan Walter White segnade ner i nazilaboratoriet till tonerna av Badfingers Baby Blue.
Efter att det sista avsnittet sänts den 19 maj kommer det att råda genuin sorg över stora delar av världen. Men med något slags avancerad och omvänd ”glaset är halvfullt”-perspektiv kan man (om man vill) försöka fokusera på allt det man faktiskt inte kommer att sakna med Game of Thrones och dess slaggprodukter. Det blir möjligen lättare då.
Och det är dessutom, om du frågar mig, en hel del:
1. ”Winter is coming”
Redan i första
avsnittet hamras repliken ”Winter is coming” in med emfas. Sällan har en produktion
jobbat så hårt för att etablera en catch phrase och sällan har folk svalt ett
bete så okritiskt.
Sedan pilotavsnittet (lämpligt nog titulerat ”Winter is coming”) sändes har internet bestått till 70 procent av ”Winter is coming”-memes. Till och med världens mäktigaste man Donald Trump parafraserade repliken på Twitter – ”Sanctions are coming” – när han skulle återinföra ekonomiska sanktioner mot Iran.
Om den annalkande vinter som GoT-gänget peggat för i åtta år nu är det som får ett slut på det eviga tjatet om densamma så är det den första vinter jag någonsin sett fram emot.
2. Valar Morghulis
Varför ha en smärtsam catch phrase när man kan ha två? Valar Morghulis betyder ”all men must die” och är en annan definierande replik i serien, men i sociala medier används den mest som något man tourettesigt slänger ur sig i för att visa att man, tja, kan sitt GoT och för att se vilka som greppar referensen.
Det folk
inte tar i beaktande är att det bor enorm lamhet i denna fras, man varken kan
eller bör inte bortse från det.
3. Jon Snow i allmänhet och ”You know nothing, Jon Snow”-repliken i synnerhet
Mycket kretsar
kring karaktären Jon Snow och det faktum att han då inte vet något. Tyvärr drunknar
allt i Kit Harringtons mantelsvingande överspel.
4. Cameos som inte behövs
Det är en sak att serier som 30 Rock och Entourage, som utspelar sig i kändisvärlden, pepprar avsnitten med cameos från prominenta personer. Däremot får man hävda att juryn fortfarande sammanträder kring behovet av att låta medlemmar från band som Coldplay och Mastodon beträda vandringsleder i Game of Thrones.
Och även om
jag kan bli lite trött på det förutsägbara i att kritiker ska ta varje chans
att såga Ed Sheeran måste man tillstå att trubaduren inte har i världens
största fantasyserie att göra.
5. Släktträdet från helvetet
Fantasyböcker innehåller ofta en karta och ett karaktärsark som man hela tiden kan återvända till för att behålla något slags överblick av vad som är vad. Det alternativet försvinner när man filmatiserar ett epos som Game of Thrones.
Var befinner
sig folk? Vart är vi på väg? Vem knullar vem? Vem är släkt med vem? Vem knullar
sin släkting?
Man är inte
svagbegåvad om man tillstår att man (särskilt efter de återkommande ettåriga
säsongsuppehållen) har lite svårt att förstå exakt vad som pågår. Man är ärlig.
6. Järntronen
Första gången var det en stor grej när en replika av järntronen kom till stan. Folk vallfärdade dit, tog bilder, skrev ”Winter is coming” under bilderna. Men sedan kom den igen. Och igen. Och igen. Och igen.
I dag har vi
nått en punkt där man inte kan besöka en kickoff, ett köpcentrum, en begravning
eller en profylaxkurs utan att det står en järntron och dräller någonstans i
lokalen, girigt suktande efter ”Winter is coming”-captions.
Järntronen
var måhända milt uppiggande till en början men i dag har den smakat mer
galleria än en Halebopförsäljare och det finns i dagsläget inget som tyder på
att vi kan ha det så.