Annons
Annons

emil-persson-nojesredaktor-cafe

Det är få band som överträffar sina erkänt bästa album  – så varför intalar vi oss det så ofta? Cafés Emil Persson skärskådar sina egna känslor inför Gaslight Anthem.

* * *

Homo sapiens gör många saker mot bättre vetande. Går tillbaka för att kolla att spisen är avstängd, beställer shots en kvart innan krogen stänger, påstår sig gilla senaste The Knife-plattan. Men ingenstans firar ologiken såna triumfer som i hjärnans favoritbandscentra.

Annons

Hoppet om att favoritartisten ska överträffa sitt enda riktiga mästerverk är det sista som överger människan – fråga die hard-fans av Strokes, D’Angelo, Stone Roses, Manic Street Preachers, Jakob Hellman, MGMT eller Sufjan Stevens. Eller fråga, för all del, mig.

Julen 2008 skrev Erik ”Geniva” Niva ett uppslag i Sportbladet där han sammanfattade sportåret. Han avslutade: ”Och eftersom ingen frågar – Gaslight Anthems The 59’ sound är årets bästa album.” Av en slump såg jag New Jersey-gruppen framföra titelspåret hos David Letterman bara ett par dagar senare. Det förändrade inte mitt liv, men det förbättrade det.

De allra flesta dagar håller jag The 59’ sound som ett av världens 20 bästa album. Musiken är euforisk och sorgsen på samma gång; lyssnaren vet inte om hen är nykär eller hjärtekrossad. Gruppens mix av punk och heartlandrock får skinnjackan att krympa i realtid. Dessutom innehåller skivan så många popkulturreferenser att den skulle kunna användas som bingobricka på en ängslig journalistfest.

Gaslight Anthem omfamnades snabbt av Bruce Springsteen och artisterna har gästat varandras konserter flera gånger. Sekvensen där Brian Fallon sjunger andra versen av No surrender i London 2009 – förevigad på Springsteen-dvd:n London calling: Live at Hyde Park och Youtube – är fortfarande största gåshudsgarantin sedan VM-krönikan 1994.

Gaslight AnthemKan Gaslight Anthem överträffa sig själva igen?

* * *

Gaslight Anthem har släppt tre album sedan 2008 (American slang, Handwritten och sprillans nya Get hurt) men aldrig varit i närheten av verkshöjden hos The 59’ sound. Albumet framstår allt mer som frukten av den där diffusa hungern som till en början finns hos ett missförstått streberband och sedan förtvinar omärkligt.

Get hurt är bra. Skivan hovrar mellan tre och fyra plus, lite beroende på humör och promillehalt. Tillräckligt tillfredsställande för att jag ska sitta där och – mot bättre vetande – hoppas på en ny klassiker nästa gång också. Och det stör mig.

Visst, i något slags Martin Luther King-klyschig mening är det väl ”bra” att drömma. Men det blir samtidigt tärande att gång på gång få sina förväntningar grusade.

Många kan nog relatera till den där gnagande känslan av att något – ett jobb, en relation, ett favoritband – har peakat. Och jag börjar inbilla mig att de människor som bäst förlikar sig med dessa saker är de som i slutändan vinner livet.

Emil Persson

* * *

Mer musik:

”Vi blev stoppade av polisen mitt i natten” – First Aid Kit om polisens drograzzior, Jack White och att åka på turné med sin pappa

10 låtar du inte visste var covers

Zombies, bubbelgum och politik – se världens 9 bästa musikvideor

 

Annons

Dela (2)
Tweeta

Annons


Laddar