Serien har en väldigt speciell ton som kombinerar sorg och humor. Hur hittade ni fram till den?
WILLIAM:
”Det här är det jag gjort som är minst intellektuellt eller genomtänkt. För första gången har jag försökt släppa och låta berättelsen och karaktärerna bestämma åt mig. Det låter flummigt, men det är befriande när man inte tänker ’vad ska det vara för ton?’ utan låter Tore bestämma.
Den inledande fasen tror jag var ganska viktig. Att inte sätta några gränser vad det skulle vara för typ av serie. Då hade jag nog kunnat stå i vägen för mig själv ganska mycket. Det är något med sorg och undvikande av sorg som är tragiskt, men det finns också en konstig komik i det. För vi vill inte stanna upp, vi har ingen självinsikt och gör konstiga val. Vi beter oss dumt och skjuter bort dem vi älskar. Det är mörkt och komiskt samtidigt, tycker jag.”
Du, William, har skrivit manus och spelar huvudrollen. Hur involverad var du i rollbesättningen?
WILLIAM:
”Jag har aldrig jobbat så nära en regissör som med Erika (Calmeyer), hon blev aldrig av med mig. Sanna (Sundqvist) som spelar Linn är jag väldigt nära i verkligheten, så hennes röst hade jag mycket i huvudet när jag skrev den karaktären.”
”Vissa karaktärer hade jag en bild av och vissa fanns bara i fantasin. Så kom det in en person som Victor som helt plötsligt gjorde Viggo till en människa. Han kom in med en sårbarhet som blev en intressant krock. På många sätt är han skriven mycket enklare än han är gestaltad. Det är en väldigt svår karaktär att göra, för han har en stor vändning i serien som är extremt finkänslig att få till på ett mänskligt, empatiskt sätt.”
VICTOR:
”Vi hade jobbat lite grann på Dramaten i samma produktion, så jag hade redan en positiv bild av William. Sen tyckte jag att den här karaktären kändes väldigt spännande och kul. Jag gick in på provfilmning efter provfilmning för andra roller, så till slut kände jag att jag inte ville lägga för stor vikt vid dem. Och det är typiskt att det är då det funkar, för då fick jag den här rollen. Viggo har inte egna scener som förklarar hur han är, utan allt med honom måste förklaras via Tore. Det var väldigt kul att få fylla i glappen.”
Utan att spoila för mycket har era karaktärer ett väldigt kontroversiellt första möte. Hur handskades ni som skådespelare med det?
VICTOR:
”Man vill som skådis utforska alla de där mörka sidorna. Eller både de ljusa och mörka, allting…”
WILLIAM:
”…Men mest de mörka!”
VICTOR:
”Men samtidigt var det superviktigt att jag fick det att ’make sense’. Vad kan det finnas för anledningar till att Viggo beter sig så här? Men det är klart att det är jättejobbigt att spela in sådana scener, så vi pratade mycket om det innan. Sedan jobbade vi också med intimitetskoordinator och repade jättemycket.”
Hur fungerar det egentligen att jobba med intimitetscoach?
WILLIAM:
”Det är väldigt pragmatiskt och praktiskt. Man lägger mycket tid på att repa och diskutera scener på ett sätt som gynnar skådespelarna väldigt tydligt. Man pratar om gränser. ”Var får du ta på mig? Var får du inte ta på mig?” Man säger allt högt på ett ganska krasst sätt och då är det väldigt tydligt vad man har för gränser, hur fri man är. Det gör att när man väl rullar så vågar man släppa taget och det är vad en sådan scen vinner på.”
Hur var det att spela mot Peter Haber?
WILLIAM:
”Man har som tittar väldigt kort tid att förstå sig på den relationen mellan Tore och Bosse. Den pappakärleken. Det finns bara några minuter att sätta det avtrycket. Så kommer Peter in och läser den födelsedagsscenen när de pratar om att Tore ska flytta ut… Jag dör. Plötsligt ser jag fragment från när jag växte upp. Man ser Sunes pappa, men man ser också en ny typ av roll som jag aldrig sett Peter i. Han är sårbar, skör. Jag och Erika kände direkt när han provfilmade att det var klart.”
Jag tyckte mycket om scenen när Tore besöker klubben och tittar på menyn, för att han inte har en aning om hur man ska beställa. Kände verkligen igen mig i den där känslan av första utgången.
WILLIAM:
”Ja! Det är så mycket skam. Hur ska man beställa? Vad säger man, vilken av dem tar man? Vad är en fyra och en sexa..? Kul att någon mer relaterade till det, så det inte bara var jag.”
Hur hoppas ni att Tore tas emot av publiken?
VICTOR:
Jag hoppas att det blir en flykt. För jag tror att alla behöver få dyka in i något som är väldigt hjärtligt. Kanske kan den spegla tillbaka till tittaren. Att man känner en connection till sig själv och sina medmänniskor. Till sorg och olika känslotillstånd. Jag tror att den kan vara lite läkande.
WILLIAM:
På pappret kan det se ut som enbart en queerserie, eller en sorglig serie. Men det handlar inte bara om det. Det handlar om personer som försöker hitta hem. Och jag tycker det finns något extremt allmänmänskligt i queerupplevelsen. Att försöka älska men bli avvisad, att försöka vara rätt i ett nytt rum och passa in. Att vara den man är.