Föreställningsaktuella Mattias Alkberg: ”Det var sån misär med Bear Quartet”

Sveriges mest produktiva kulturarbetare Mattias Alkberg är aktuell med sin tredje föreställning ”Alla är sämst". För Café berättar han om föreställningen – och om dysfunktionaliteten som fick kultbandet The Bear Quartet att gå i graven.

Joakim Almén | Foto: Press  |  Publicerad 2018-10-08 16:48  |  Lästid: 2 minuter

Mattias Alkberg är musiksveriges tryggaste konstant. Med en frenetisk utgivningstakt (”I huvudet ligger jag alltid två album före som jag vet kommer att bli av. Sen har jag två till.”) har han hunnit med att släppa över – eller runt – 30 album (han vet inte riktigt själv) i olika konstellatio- ner: 90-talets inflytelserika indierockband The Bear Quartet, solo och med punkbandet Södra Sverige.

Lägg till föreställningar, producentjobb, blogg, krönikor och diktsamlingar så för-står ni att den Luleå-bosatte fembarnspappan är närmast unik i sin produktivitet.

– Det är inte planerat, mer fantasier som bara händer. Jag är ganska driven när det gäller att få saker gjorda.

När Café träffar Alkberg över en öl på ett hotell nära Stockholms centralstation har han precis varit i södra Dalarna för att spela in ett kommande album som han och Hurula-gitarristen Jonas Teglund gör ihop.

Du gör otroligt mycket.

– Otroligt mycket vet jag inte, men ganska. Jag har tur, jag har bra skivor och bra folk runt om mig. Även med Bear Quartet var det så.

Jag är inte ensam om att sakna BQ, varför la ni ner?

– Somliga av oss stod inte ut med somliga andra.

En produkt av att ni höll på jävligt länge?

– Ja, men det hade varit dysfunktionellt sedan dag ett. Flera fick barn, somliga hade jobbigt att kombinera det med BQ. Somliga hade jobbigt med att andra hade barn.

Låter infekterat.

– Och så drack vi lite väl hårt. Det var sån misär med BQ.

I höst turnerar Alkberg med sin tredje föreställning Alla är sämst.

Innehåller föreställningen den svingande samhällskritik folk förväntar sig från dig?

– Jag kommer inte att svinga mot nån. Det är inte politiskt på det sättet, eller aggressivt. Jag vill inte ha några fiender. Det handlar mycket mer om vad man är rädd för. Hur problematiskt det kan vara att leva, tänka och känna.

Alkberg är uppvuxen i en annan tid. En tid då man startade band i fyran och visste att det var det man skulle viga sitt liv åt. En tid då gitarrmusiken var den dominerande normen. Men Matti själv är inte överdrivet nostalgisk över det som varit.

Vad känner du kring trender inom musik?

– All ny hiphop och r’n’b, det är rätt komplicerad musik som är populär nuförtiden – till skillnad från Beatles. Det är inte vers och refräng på samma sätt som det var förr. Det tycker jag är mäktigt.

Du har gitarren som främsta redskap: när mådde gitarren som bäst?

– Det jag tänker på när jag tänker på rockmusik – det var bäst på 70-talet. Från 68 till 80 kanske.

Kommer rockmusik att gå ur tiden helt?

– Det har inte med rock att göra, utan musik i största allmänhet: musik är inte en ungdomsföreteelse längre. Det är ingen tydlig identitetsmarkör: ingen bryr sig om man lyssnar på Kendrick eller Can.

Är inte det trist?

– Det är väl lite tråkigt, men det är också patetiskt att sitta och sakna något förflutet. I såna fall känns det mycket sundare att sakna tiden innan SD. Tiden innan rap då rocken var var den största musikformen – den saknar jag inte.

Mångsysslaren Mattias Alkberg är aktuell med föreställningen Alla är sämst med premiär i Luleå 11 oktober.

Dela på Facebook
Tweeta