Café på årets mest hänsynslösa krogrunda med Sveriges bästa bartender

Vi bränner alltmer pengar och tid på krogen. Men hur maxar man en utekväll? Café tog rygg på Sveriges bästa bartender, Emil Åreng i jakt på den perfekta utekvällen.

Joakim Almén | Foto: David Thunander  |  Publicerad 2018-11-14 10:50  |  Lästid: 9 minuter

Att krogen är vårt nya vardagsrum har sagts i decennier, men det är sannare än någonsin. Samtidigt som vårt ekonomiska välstånd alltjämt ökar svarar vi med att spendera mindre tid och pengar på att laga mat och blanda fattigmanna-G&T hemma.

Andelen av den så kallade ”måltidskronan” som vi spenderar utanför hemmet blir också större – den ökade till en tredjedel förra året, enligt Lennart Wallander, vd på Food & Friends, en kommunikationsbyrå inom mat och dryck.

De senaste 40 åren har antalet serveringstillstånd ökat med 700 procent i Stockholm och i storstäderna lägger vi mer än 4 000 kronor per månad på livsmedel och restaurangbesök.

Från Premier Leagues 13.00-match på lördagar till de, mer eller mindre, obligatoriska två-tre ”summera helgen”-ölen på söndagar: vi nyper minsta tillfälle att socialisera på krogen – och vi gör det ofta.

I ljuset av att vi går mer på krogen har även bartenderyrket klättrat viktiga statussteg de senaste åren. Det sägs ibland (slött) att bartenders är på väg att få samma status som den gamla tidens rockstjärna, något som kanske är sant i charterterritorium, men faktum är att vi rör oss mot den verkligheten – även på hemmaplan.

”På nota ska du dricka.” Emil Åreng blev Yoda för en kväll till lärjungen Joakim Almén.

”På nota ska du dricka.” Emil Åreng blev Yoda för en kväll till lärjungen Joakim Almén.

Uttryck som mixolog har hjälpt att ge bartenderyrket ett skimmer av komplexitet. Men det är ett begrepp som stjärnbartenders som Emil Åreng gärna inte förknippas med själv.

”Många journalister ringer då och då och frågar om man ska kallas ”mixolog” eller bartender. Mitte enkla svar är precis som väldigt många andra. VI ÄR BARTENDERS. Inget annat. Kockar är kockar, diskare är diskare, hovmästare är hovmästare och servicepersonal är service”, skrev Åreng ilsket i sin Café-blogg om journalister som envist vill kalla honom för mixolog.

Åreng, ja – vem är denne Emil Åreng? Sveriges kanske mest kända bartender just nu, är svaret. Om man vill argumentera mot att Emil skulle vara Sveriges mest kända bartender så går det lika bra att kalla honom för Sveriges bästa bartender. 31-åringen är uppvuxen i Bräcke, ett litet norrländskt samhälle efter E14 mellan Östersund och Sundsvall, har byggt sin bartenderkarriär via den banbrytande Umeå-baren Open/Closed, skildrat Norrland genom cocktails i den hyllade boken Salongs i Norrland och dessutom utsetts till Sveriges och Skandinaviens bästa bartender.

Emil Åreng i sitt cocktail-esse på Cadierbaren på Grand Hôtel i Stockholm.

Emil Åreng i sitt naturliga cocktail-esse på Cadierbaren på Grand Hôtel i Stockholm. Foto: Oskar Omne.

Sedan i våras jobbar Åreng som kreativ chef på Cadierbaren på Grand Hôtel – känt som Stockholms mest eftertraktade bartenderjobb. Han kombinerar sitt femstjärniga hotellbarsgig med en ”varannan vecka”-tillvaro i Umeå, där han bor och tar hand om sin son.

På många sätt är Emil Åreng en traditionell bartenderpersonlighet. Han har ett gediget intresse för smaker och han älskar att dricka nästan lika mycket som han älskar att prata: han har en mun går konstant. Alltså, konstant.

Jag träffade honom för första gången i början av förra året på hotell Haymarket där han satt i juryn i en cocktailtävling för ett calvadosmärke. När jag intervjuade honom sågade han cocktailglasfoten av pissdrinkar som Ragnar, Lennart och Fidel Castro på ett befriande hårt och roligt sätt: frispråkig till sin ytterlighet. Potential sågs och ett halvår senare hade bartenderproffset gjorts med egen blogg på Cafés sajt.

Sen dess har Emil svingat vilt och dokumenterat livet som kringflackande bartender på ett finurligt och begåvat sätt. Men med frispråkighet kommer konflikter. Mer om det senare. Åreng är Cafés nya dryckesredaktör och levererar vildsinta och rusiga krönikor, drinktips och betraktelser från andra sidan bardisken här på Cafés sajt och i tidningen.

Men hur lär man känna Sveriges främsta bad boy-bartender bättre? Genom att ta rygg på honom i Stockholm en söndagskväll givetvis – veckans heligaste dag för krogfolk.

Andra Negronin in är det fortfarande jämnt skägg.

Andra Negronin in är det fortfarande jämnt skägg.

17.35: COCKTAILBAREN LINJE TIO, HORNSTULL

Efter att ha försökt få till utgången med Emil i veckor ses vi vid femsnåret utanför restaurang Tjoget vid Hornstull. Linje tio, som ligger under Tjogets paraplytak, har blivit utsedd till en av världens 50 bästa barer och känns som ett logiskt val. 30 minuter sen dyker Emil Åreng upp. I blommig Eton-skjorta, grå cardigan, stor-stort skägg och en frisyr som genomgår en identitetskris (är det en undercut eller är det inte undercut?) har hans norrländska framtoning Södermalmifierats något.

– Fan, jag har druckit sen i fredags. Jag hoppas du är lika törstig som jag, säger Åreng som en fingervisning om vad kvällen kan komma att landa i.

Inne på Linje tio är det ”men tjaaa!” och vuxenkalas i kramar. Åreng känner givetvis alla i baren – och folket som flankerar bardisken.

– Vi börjar med en Negroni va? säger han och vi slår oss ner på två barstolar.

Tanken med jobbet, utöver det uppenbara – att lära känna Åreng genom en blöt utekväll – är att han ska guida genom en snårig djungel av beteenden på krogen. Do’s and don’ts om man så vill: vad beställer man i en cocktailbar? Vad beställer man inte? Nota, ja eller nej? Beställer man alltid av det billigaste fatet på en fulbar?

Den första Negronin går ner.

– Jävlar, den tjonkade vi i oss snabbt du. En till va? Robin! En Negroni till oss och gärna en palé alé.

– Palé alé?, svarar Årengs kompis bartender-Robin undrande.

– Ja, en pale ale så klart, förklarar han och vänder sig mot mig igen.

– Min polare Jocke blir med ikväll, han kommer om ett tag. Han är skittråkig!

Skittråkig? Jag skulle bli ledsen om jag recenserades så av min kompis.

– Han är skittråkig första timmen. Sen får han i sig grejer.

Likt två boxare i första ronden känner vi på varandra. Det är social skuggboxning över de tre första enheterna, men det släpper snabbt. Det visar sig att vi delar liknande bakgrund i vår småstadsuppväxt. Vi har – likt fotbollsjournalisten Erik Niva – samma favoritband (Robert Hurulas gamla Umeå-punkband Masshysteri) och vi konsumerar båda amerikansk sport, främst NHL-hockey: San Josés gamla power forward Owen Nolan får överraskande mycket konversationsutrymme. Men så slajdar vi tillbaka till bartenderyrket. Emil gillar att breda ut sig.

Det känns som att bartenderbranschen är mycket mer rörlig nu. Bartenders byter barer snabbare än man blandar en ful-cuba libre?

– Om du kollar på hur det var för tio år sen stannade du på samma ställe bra mycket längre: du blev stället. Nu är det inte så alls, för det är så mycket mer pengar.

Du lär ha gjort hyfsade summor?

– Jag har inte sparat en enda krona, jag har bränt allt. Men jag har haft jävligt roligt!

Som bartender med känningar dricker du väl i stort sett gratis överallt, vad bränner du pengarna på?

– Jag har rest väldigt mycket. Jag hade bestämt mig för att jag skulle besöka varje kontinent innan jag var 30.

Grejade du det?

– Jaja, utan problem. Jag har haft mycket idéer. Festat som en dåre. Varit i jävligt mycket konstiga länder. Gjort mycket dumma grejer. Men jag har haft väldigt roligt. Nu när jag fick barn har jag bättrat mig lite. Men du vet, jag har tjänat sjukt mycket pengar!

Bland historierna som avlöser varandra fastnar vi längst vid hans jobb som bartender i Libanon.

– Jag var den första svenska bartendern i Libanon att göra ett gästspel. Ingen annan hade varit där. Sen har jag varit där vartenda år nu. Det kanske inte är skitsmart, men det är jävligt roligt. Har du varit där?

Nej.

– Åk till Beirut!

Sälj Beirut till mig.

– Det är superliberalt – alla krökar varenda dag – och det är avslappnat så inåt helvete. Allt är öppet hela tiden. Och maten är outstanding, säger Emil och börjar vifta med händerna och peka på platser som Mzaar, ”Libanons Åre” på en imaginär karta.

– De som äger baren där jag jobbar är jävligt shady. Libanon har fått president nu. De åren jag har varit där är det maffian som styrt. Maffian äger den här baren som jag har jobbat på och allting annat. Jag bor på ett hotell som är så jävla bra – men det ägs också av maffian, och nu är jag skitbra polare med dom, fortsätter Emil.

Jag hinner inte ställa en följdfråga om han ser en viss problematik med maffiakopplingarna innan han avbryter sig själv. Han tycker det är dags att ”tjonka på” en drink till.

– Vad har du för kul på menyn?

– En drink som heter Misplaced, det är en take på en klassisk gindrink som heter Tennis club men det här är med Åhus akvavit, aprikoslikör, fikonsockerlag, lime och äggvita, berättar bartender-Robin.

– Jajaja, ja! Kör. Den är ju svinbra.

Rättplacerade Misplaced.

Rättplacerade Misplaced.

Klockan har rusat iväg lika snabbt som promillehalten skjutit i höjden. Emils ”skittråkiga” kompis Jocke har dykt upp samtidigt som Åreng har hunnit övertyga fotografen David att kliva på dryckeståget. Trots ett kraftigt kompis-till-bartendern-avdrag landar notan på drygt 1 200 kronor. I hällregn är det är dags att bege sig till kvällens nästa stopp: ett sunkhak. Åreng kliver ut i spöregnet och frågar sig själv: ”Hur blev jag så här full?”.

Ordning och reda på prisvärda Lion bar.

Ordning och reda på prisvärda Lion Bar.

20.04: SUNKHAKET LION BAR, HORNSTULL

Vi går direkt fram till bartendern i kassan. Kvällen har bara börjat, och nu ska det fortsätta drickas på som om alla hade en norrländsk bartenders alkoholtoleransnivå. Beställningen? Ett gäng 60 centiliters öl (IPA, Mariestads och Norrlands) och fyra sexor Fireball: 700 kronor. Som hittat.

Vid det här laget är det så fnissigt god stämning att allting som sägs flyger. Åreng berättar att han var rankad femma i världen online på datorspelet Motocross madness 2. Hans mamma fick betala en 56k-modem-nota på 35 000 kronor en månad på grund av sin sons Motocross madness 2-beroende. Den överraskande anekdoten river ner stora skratt och ringar in Årengs besatthet av att bli bäst – en egenskap som tagit honom långt även i yrket.

Han berättar också hur han ”lyckades” diskvalificera sig i en stor internationell Bacardi-tävling på grund av vad vi skulle kunna kalla för oprofessionellt beteende. Lika exakt som hans känsla för smaker är, lika stor är hans inneboende ”jag ger blanka fan i”-djävul, som ibland orsakar komplikationer för honom själv och hans omgivning.

När han är i full färd med att berätta varför Mariestad är den ultimata fulölen får han ett utbrott där han går från normal samtalston till att skrika ”DEN JÄVELN!!!” från absolut ingenstans. Skriket är så högt att det borde få honom – och oss – utkastade, men vi räddas av en extremt kvick ung man vid bordet snett mittemot oss.

– Va? Vad har jag gjort nu då?, säger han blott en halv sekund efter utbrottet.

– Nej, inte du! svarar Åreng samtidigt som hela baren börjar skratta. Vi är räddade.

När Emil ännu hade koll på sin telefon.

När Emil ännu hade koll på sin telefon.

Vad dricker man här?

– Vi behöver inte orda så mycket om det. Vi dricker öl, vi dricker järn och vi dricker ganska mycket. 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 ehm … åtta öl. Stora öl. Och fyra sexor järn á 700 kronor!

Skickar man alltid i sig av det billigaste fatet?

– Ja, det brukar man ju göra.

Men du gjorde inte det?

– Nej, jag drog in ett par IPA. Jag ville vara lite fin. Det var dumt av mig, men själva alkoholnivån är ju mycket, mycket högre.

Tonårigt av dig att tänka på alkohol per krona.

– Så är det. Apk är smartare av mig, jag vinner.

Var går egentligen gränsen mellan fulbar och vanlig bar?

– Människorna och inredningen!

Hur många fulbarer kan man skohorna in i en utekväll?

– Fem, fem! En per timme. Om du går för fulbarskvällen är det fem.

Dricker man på nota?

– Aldrig, aldrig!

Den ”skittråkige” kompisen Jocke joinar.

Den ”skittråkige” kompisen Jocke joinar.

21.10: COCKTAILBAREN LINJE TIO, HORNSTULL

Vi är tillbaka på Linje tio igen. Åreng har glömt sin väska – och mobil, tror han. Nu är det handtag, famntag, klapp och kyss igen, med den stora skillnaden att det är än mer folk att hälsa på. Vår stjärnbartender känner givetvis alla och hälsningsproceduren tar tid. Personligen har jag gett upp all journalistisk ambition om att få något vettigt att sägas på band. Det är liksom inte läge att prata om do’s and don’ts på krogen längre. Här tjonkar vi på nya shots och öl innan det är dags för taxi mot stan för att äta.

Sunkbarsstoppet gjorde, så att säga, sitt för promillehalten.

Sunkbarsstoppet gjorde, så att säga, sitt för promillehalten.

”Jag må ha försummat mobilen, men väskan har jag ta mig fan kvar.”

”Jag må ha försummat mobilen, men väskan har jag ta mig fan kvar.”

22.24: RESTAURANG SVARTENGRENS, VASASTAN

Vi kommer för sent. Köket har precis stängt. Men vi hinner med en öl, det gör vi. Åreng har ingen aning om var hans mobil tagit vägen.

En lättare vickning i slutet av söndagen.

En lättare vickning i slutet av söndagen.

23.10 RESTAURANG BABETTE, VASASTAN

Hyllade Babette är en av Emil Årengs absoluta favoritrestauranger och vi tar in samtliga fyra pizzor på menyn. Stämningen är fortsatt på topp, men folk ska jobba i morgon och det börjar pratas om avrundning. Emil snackar på. ”Du är mer svårförståelig än Kafka”, tycker hans inte längre skittråkiga kompis Jocke.

Tre stadsdelar senare.

Tre stadsdelar senare.

00.10: STUREHOF, STUREPLAN

Fotografen har vikt in hovarna, men Emil insisterar på att fortsätta. Han vill dra till Sturehof tillsammans med mig och Jocke. Jocke köper öl åt oss, men efter bara fem minuter inser vi att kvällen nog bör beskrivas som officiellt över: Emil Åreng är mycket, mycket trött. Den inte skittråkige men däremot hjälpsamma Jocke lovar att sätta Sveriges bästa bartender i en taxi hem.

Jag åker hem och kan inte, töntigt nog, låta bli att imponeras av att jag höll jämna steg med Emil Åreng. Morgonen efter dyker ett meddelande upp på Facebook: ”Tjena boss. Tack för i går. Sjukt jävla kul!”. Jag frågar om han fick rätt på telefonen. ”Nej, jag vet fan inte vart den tog vägen alltså”, svarar han.

FRÅN SUNKSTÄLLE TILL COCKTAIL-KALAS

Det beställer du i en cocktailbar

”Bartenders är så jävla bra överlag på de riktiga cocktail-barerna. De anpassar smakerna efter vad du tycker om. Om du inte vet: gå på bartenderrekommendationer.”

Det beställer du INTE i en cocktailbar

”Beställer du sånt som du kan dricka hemma, som vodka red bull eller rom och cola, är du dum i huvudet. Beställ aldrig grejer som du kan göra själv. Utmana bartendern om du tror att hen är bra!”

Skillnaden mellan cocktailbarer 2008 och 2018

”Servicen. För tio år sen kunde du fejka att du var bra på service i Sverige – det var ingen som brydde sig. Men i dag upplever vi skillnad på dålig och bra service. De barer vi tycker är bra nu är de som har bartenders som är bra på service.”

Så mycket dricksar du i en cocktailbar

”10–20 procent är fair. Du dricker alltid på nota. Alltid.”

Swish + krogen = sant

”Du är dum i huvudet om du inte använder Swish. Utan Swish tar det skitlång tid för gästerna – och för bartendern. Nu får det fan vara slut. Nu är det fan bra. Vi har Swish av den här anledningen.”

TRE STOCKHOLMSBARER ATT STICKA IN HUVUDET I

Linje tio, Hornstull: ”De är topp fem i världen. Det är väldigt internationellt här, mycket folk hela tiden – och mycket drinkar.”

Bar Hommage, Mariatorget: ”Skapar stämning, duktig på service och har riktigt bra drinkar.”

Tweed, Gamla stan: ”…eller Corner club, de ligger ju på samma gata. Gemensamt för båda är den extremt mysiga stämningen.”’

TRE ULTIMATA FULÖLSFAT

Mariestads: ”Lite mer finlir som alltid funnits med. Stjärnkocken Björn Frantzéns favoritöl.”

Eriksberg: ”Golf och sosse – samtidigt.”

Norrlands Guld: ”Borde döpas om till Norrlands Stål. Det finns inget guld i Norrland.”

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2018-12-13 19:40