Sina unga år till trots så har den begåvade författaren Elis Monteverde Burrau hunnit ge ut flera romaner (hyllade Karismasamhället och De äter ur din hand, baby), inom kort gör han skådespelardebut och varje vecka dyker han också upp i morgonradioprogrammet Gott Snack.
Nyligen gav Burrau ut diktsamlingen 6 juni och solen som enligt honom själv ska påminna om Kristina Lugns poesi, och spänner över ämnen som ”sjuka solkatter, Riesling, monogami och socker”. Café bad författaren att plocka fram popkulturen som har format honom.
4/5 år: Olle Ljungström – Det stora kalaset
– Om min mamma inte hade spelat den här cd-skivan hemma i slutet på 90-talet så hade jag aldrig blivit poet. Så skyll på henne, okej? Det passionerade vemodet i Nitroglycerin, den glittrande nihilismen i Det betyder ingenting och den episka kanniballyriken i När tiden har fått fnatt… ja, Jesus… fortfarande världens vackraste sånger, fortfarande världens vackraste man. Min mamma och alla hennes kompisar och jag, 4-5 år, var pinsamt förälskade. Vi kommer slåss om hans gunst i helvetet och himlen.
12 år: Yoko Ono – Remember Love
– Om jag inte minns fel så var det en retrospektiv Yoko Ono-utställning på Kulturhuset 2004? (Hade varit en märklig grej att hitta på? Jag är ärlig nu, jag har slutat med lögner, den tiden är förbi.) Om jag inte minns fel tog mamma med mig dit en vacker sommardag. Om jag inte minns fel så stod det en vit telefon och tronade på ett lika vitt podium. På en liten laminerad lapp kunde man läsa att telefonen när som helst kunde ringa, och då fick man svara! Och då var det Yoko Ono som ringde! Och då gällde det att knuffa undan alla tanter och gubbar och vara först på plats! Jag tyckte det var så himla coolt! Jag stod vid den där telefonen i timmar, övade på min engelska och försökte börja hata The Beatles, liksom uppfylld av en innerligt vibrerande, eventuellt en smula förvirrad, energi. Kalla det för den banala konceptkonstens religiösa kraft. Kalla det vad du vill. Hon ringde aldrig.
14/15 år: Martina Lowden – Allt och The Tough Alliance – The New School
– Allt var kanske det första svenska samtida verk jag läste som kändes intelligent OCH roligt, liksom perfekt megalomant på ett alldeles hisnande och framförallt nytt vis. The Tough Alliance var ungefär samtidigt ett soundtrack som bokstavligen räddade mig från döden.
14-19 år: Studio Virtanen på TV8
– Mina sena tonårs ängsligt depraverade universitet. Jag är ärlig här, jag sa ju det!? Om det är någon som har alla avsnitt inspelade på VHS så är jag och min dotter intresserade. Det räcker med några avsnitt. Ja, har någon ett avsnitt så kan du maila mig. Var inte blyg. Jag betalar bra.
25 år: Tyrant Books
– Lite kul att kvotera in något så barockt som ett bokförlag här, ett bokförlag som dessutom är som ett fotbollslag? Som en livsstil? Som en estetisk hållning? Som en sekt? När jag upptäckte Giancarlo DiTrapanos Tyrant Books var det verkligen som att komma hem. Det känns fint att de senaste årens största läsupplevelser, och då menar jag håll käften-titlar som Literally Show Me a Healthy Person, The Sarah Book, LIVEBLOG, Essays and Fictions, The Complete Gary Lutz och så vidare, alla är utgivna av en kompromisslös, drogliberal fingertoppsrabulist baserad i Rom. Väck mig när Sverige kommer ikapp. Eller nej förresten, väck mig inte. Det är så jävla skönt att sova!
”6 juni och solen” finns ute nu.