Den 29 april 1966, Solna
Lasse Berghagen, artist och Dylans chaufför under Sverigebesöket: ”Bob Dylan var för mig under den här tiden ganska okänd. Jag rörde mig inte i de kretsarna, och min kontakt med Joan Baez eller Bob Dylan var ytterst liten.”
Lena Bendrik, journalist: ”När jag fick reda på att Bob Dylan skulle komma till Stockholm var jag omedelbart på min redaktör om att få gå på presskonferensen, som skulle hållas när han landat. Vid den här tiden jobbade jag på en tidning som heter Min Värld, en slags billighetsupplaga av Damernas Värld. De var så klart inte ett dugg intresserade av Bob Dylan, men han var verkligen min stora idol och jag hade fått lyssna på hans skivor genom en amerikansk skivklubb jag var med i.”
Lars Åke ”Skuggan” Thuresson, fotograf: ”Från 1962-1972 hände det ju rätt mycket inom musikvärlden och Sverige var väldigt öppna för att ta emot amerikanska band. Många tackade ja till att komma hit, för Sverige sågs som ett bra ställe att testa sina grejer innan man drog vidare på Europaturné. Bob Dylan var inte så känd på den här tiden, och jag har för mig att han och bandet hade varit i Australien innan de kom till Sverige.”
Lasse: ”Att jag var chaufför handlade om att Simon Brehm (orkesterledare och konsertarrangör, reds anm.) bett mig om en tjänst. Simon var den som tog akter till Sverige, som han lät köra på Konserthuset, det var artister som Dizzy Gillespie, Ella Fitzgerald, Duke Ellington, och Rolling Stones. I april 1966 hade det blivit dags för Dylan. Så han ringde och bad mig om en tjänst, så enkelt är det. Under besöket gick det upp för mig vem han var. Han var kontroversiell eftersom han gått över till elgitarr, och folk buade.”
”Han svarade med rappakalja. Det var så han gjorde på den tiden.”
Lena: ”Jag tiggde och bad min redaktör, och till slut fick jag tillstånd att gå, även om de undrade vem Bob Dylan egentligen var.”
”Skuggan”: ”De hade presskonferens på Restaurang Fredman ute i Solna, och bodde på Hotell Flamingo, också ute i Solna. Rolling Stones bodde också där när de var här, och många andra artister likaså. Det berodde nog på att tjejer i Sverige på den här tiden ofta stormade hotellen, och med tanke på att det inte fanns någon tunnelbana till Solna på den här tiden var det mer avskuret från Stockholm, så de kunde vara lite mer i fred där.”
Lasse: ”Mitt uppdrag bestod i att hämta Dylan ute på Arlanda och agera chaufför under besöket. Så det var bara för mig att susa ut mot Arlanda och hämta honom. Vi körde in på plattan och stod där och väntade, bandet kom ut och jag fick en känsla att resten av passagerarna gjorde allt för att komma av. De var väldigt trötta, eftersom de precis hade varit nere i Australien. Jag hade lånat Barbros (Lill-Babs, reds anm.) Merca. Dylan med sällskap hoppade in i bilarna och så for vi in mot Solna i 180 kilometer i timmen.”
Lena: ”Det som hände på den där presskonferensen minns jag som mitt livs största upplevelse. Jag var 20 år, och stod där i en kort liten kjol. Jag hade förberett mig noga, och skämdes å mina journalistkollegors vägnar — de hade verkligen ingen koll på Dylan, och ställde den ena idiotiska frågan efter den andra. Inte minst Lennart Svahn, det var faktiskt riktigt pinsamt.”
Lasse: ”Det var nog ingen som trodde då att Bob Dylan skulle bli så stor som han sen blev. Men han var ganska spännande som person.”
Lena: ”Jag ställde mig längst bak i rummet under presskonferensen och klev upp på en stol och ställde mina frågor. Dylans manager Albert Grossman klev fram ganska snabbt och sa ’kom ner från den där stolen så ska jag ordna så att du får träffa honom ensam istället’. Kort därefter placerades jag ensam i ett slags litet bås, med Dylan precis bredvid mig. Han satt där med sina solglasögon, och när man satt nära såg man att han var rätt så ofräsch hela han. Han hade kommit direkt från den långa flygningen, och det första han sa till mig var ’hur lyckades du ta dig in här?’ som om att jag var ett fan som trängt mig in. Han var otroligt liten och tunn, nådde mig knappt till axlarna. Han var som ett barn, det där enorma håret blev ännu större i relation till hans späda kropp.”
”Dylan sa att han ville sänka Australien i havet.”
”Skuggan”: ”Efter pressmottagningen lattjade Dylan med mig när jag smällde bilder precis innan de skulle åka iväg i Lill-Babs Mercedes. Han verkade tycka det var en kul grej. Han fick också ett par skinnmockasiner av samer som han blev glad över. När han sedan satte sig i bilen fick jag in handen med kameran i takluckan – lite fräckt precis innan de skulle åka – och lyckades klippa en av få bilder på en skrattande Dylan.”
Lena: ”Jag frågade ’vad lyssnar du på för musik?’ så svarade han bara ’vad lyssnar du själv på?’ Han svarade bara med rappakalja, det var så han gjorde på den tiden. Själv ville jag vara avantgarde och ställde frågor om hur mycket pengar han tjänar och vad han gör med pengarna han sparar, vilket Grossman inte gillade.”
Lasse: ”Vi körde mot Hotell Flamingo och Simon sa ˝gasen i botten, så vi slipper pressen˝. Det var ett jävla körande. Jag hade trummisen och Bob Dylan i baksätet med två andra killar. Det blev inte många ord sagda, han var då som han är nu. Lite introvert. Han checkade in och på kvällen skulle han vara på Konserthuset. Lite motsträvigt kom han ned från hotellrummet, Simon fick faktiskt åka upp och hämta honom.”
Lena: ”Dylan sa att han skulle spara tillräckligt med pengar för att kunna köpa Australien och sedan sänka hela kontinenten i havet. Han hade precis varit på turné där innan han kom till Sverige och avskydde det, tyckte det var ett vidrigt land.”
Lasse: ”De första 20 minuterna av Dylans konsert bestod av att han satt och stämde sin gitarr. Det tog en väldig tid, och det han väl spelade var ganska tråkigt. Sen kom The Band in och det blev en jäkla fart med bra stämning. Det tyckte jag verkligen svängde. Det här med att folk buat tidigare under turnén var inget som märktes av i Stockholm. En svensk tiger, så att säga.”
Lena: ”Jag njöt mest av att han var på scen.”
Lasse: ”Jag lånade ut pengar till Dylan för att köpa cigaretter. Men jag fick nyligen en hälsning från Ulf Lundell som lät hälsa att han kunde betala tillbaka dem istället.”