GW gör TV-serie om Thomas Quick-fallet: ”Ett dårhusärende”

Leif GW Perssons kommande TV-seriedrama – ”Det som göms i snö” – baseras på Thomas Quick-fallet. För Café berättar en åsiktsglad professor om varför han har så svårt att släppa Quick-fallet – och varför ”dårhusärendet" lämpar sig utmärkt som tv-serie.

Joakim Almén | Foto: Mattias Edwall  |  Publicerad 2018-08-07 06:00  |  Lästid: 7 minuter

Leif GW Persson ligger knappast på den arbetsmässiga latsidan. Efter flytten från SVT och Veckans brott till TV4, där han bland annat återkommande kommenterar aktuella  krimfall i Nyhetsmorgon, har han bara i sommar släppt en ny självbiografi (Wille Vingmutter, mästerdetektiv), ett eget rödvin (som smakar väldigt bra i förhållande till prislapp) och senast ett eget sällskapsspel – GW:s brott (låter som tre plus och kommer säkert krängas kanon).

Ett hårt och intensivt arbetsflöde alltså, speciellt med tanke på hans omskrivna, vacklande, hälsa. Härnäst är han aktuell som skaparen av det psykologiska krimdramat Det som göms i snö, som visas på Kanal 5 i höst. Huvudrollen spelas, kanske något överraskande med tanke seriens seriösare anslag, av Robert Gustafsson och serien är inspirerad av verkliga händelser.

Bok, spel och vin och snart ny TV-serie – Leif GW Persson AB ångar på.

Bok, spel och vin och snart ny TV-serie – Leif GW Persson AB ångar på.

Verkliga händelser som i den nya Kanal 5-seriens fall inneburit att Thomas Quick-fallet agerat storyfond, och namn som Göran Lambertz, Claes Borgström och Christer van der Kwast har fått alias i serien. Quick-fallet som ju bekant har starka kopplingar till krimprofessor Persson, inte minst efter alla uppmärksammade TV-programsbråk med före detta vännen och justitiekanslern, Göran Lambertz.

Cafés Joakim Almén begav sig till Leif GW Perssons ”skrivarlya” vid Huvudsta strand i Solna för att ta reda på varför han närmast verkar vilja förgöra Göran Lambertz i sin nya serie.

Göran Lambertz, Claes Borgström, Christer van der Kwast och de andra i Thomas Quick-utredningen har fått alias i serien – och GW går åt hårt dom, inte minst Lambertz. Foto: IBL.

Göran Lambertz, Claes Borgström, Christer van der Kwast och de andra i Thomas Quick-utredningen har fått alias i serien – och GW går åt hårt dom, inte minst Lambertz. Foto: IBL.

För den helt oinvigde, hur skulle du beskriva handlingen i Det som göms i snö?

– Det är en sammanhållen ramhandling som fördelar sig över åtta avsnitt. Jo jo, då är det de där vanliga – helst ska det sluta med sån där cliff hanger: ”å hoppsan, hur ska det gå” och sådär, va.

På vilket sätt har du varit involverad i serien?

– Jag har haft en överordnad roll och sen har jag lagt mig i dialog och handling hela tiden. Dom som faktiskt har skrivit serien är två manusförfattare – och jag har synpunkter på en jävla massa saker hela tiden.

Persbrandt skulle inte få tillbringa en kvart på en vanlig jävla polisavdelning, han skulle lyftas ut, skickas till personalläkaren och stängas av.

Du har haft ett sorts övergripande ansvar för storyn?

– Ja, alltså inte dialog och miljö. Det gjorde dom själva. Ganska bra faktiskt.

GW hinner knappt svara på tre frågor om serien innan han självmant, på sedvanligt GW-vis, trycker på ”on”-knappen på åsiktsmaskinen. Först ut: svenska polisserier – och Mikael Persbrandt.

– Jag har ju levt i dom där miljöerna hela mitt liv (polismiljöerna reds. anm). Jag kan dom utifrån och in. Dom har ju felaktiga föreställningar hur dom där miljöerna ser ut, va. Och det har dom fått genom att titta på andra TV-deckare, där dom ibland har rent groteska föreställningar.

Groteska föreställningar?

– Dom har inte pejl på miljön, va. Man tänker: va fan, det här är inte polis. Jag kan ta ett exempel. Beck, dom är inte trovärdiga som poliser helt enkelt. Om jag ska ta ett motsatt exempel: det fanns en dansk serie som heter Mordkommissionen, dom är trovärdiga. Dom hade jag kunnat köpa som snutar.

Leif GW Persson fotad i sin ”skrivarlya” i Huvudsta. Foto: Mattias Edwall.

GW dröjer sig kvar vid Beck, och inte minst Mikael Persbrandts – enligt GW – inte speciellt trovärdiga råskinnssnut Gunvald Larsson.

Man kan inte gå hårdare åt nån än jag går åt Lambertz i serien.

– Jojo, men det är sånt jag håller på med, va. Och jag förklarar för dom att den där… vad är det han heter nu?

Persbrandt, kanske.

– Persbrandt ja, han kutar runt som nån jävla halvhysterisk och gapar och skriker och ska slåss med alla. Han skulle inte få tillbringa en kvart på en vanlig jävla polisavdelning, han skulle lyftas ut, skickas till personalläkaren och stängas av. Dom skulle tömma hans skåp och ta hans tjänstevapen som första åtgärd.

Krimprofessorn tycker att överdrifterna och bristen på realism i svenska polisserier urholkar trovärdigheten för mycket.

– Det är ytterst sällan som man hör en höjd röst. Hur går det till när man griper folk och sådär? Ja, man skickar brev till dom och ber dom titta upp och ofta nog så kommer dom, va. Och när dom sitter där så meddelar man det dystra beslutet att du blir kvar här.

Om ni hade haft råd med Persbrandt hade han gissningsvis inte varit aktuell för en roll.

– Det är inte bara han. Jag tror att det ligger i manusskrivandets natur att de eftersträvar yttre handling. Dom har en föreställning om att bilden kräver en yttre handling, det är därför man är så jävla förtjust i att göra program om kockar och hantverkare, men inte alls lika förtjust i det mycket dramatiska liv som levs av en elektriker, för det är inte en jävel som begriper vad han håller på med, haha.

Quick-fallet fungerar utmärkt som inspiration. Där har du verkligen fiktion i verkligheten.

– Jag tittar ju på en del såna där serier, va. En del är riktigt jävla bra, det är ofta utländskt.

Vilka?

– Ofta amerikanska, dom är bra. True Detective var ju väldigt bra faktiskt. Dom hade ju fångat den där dialogen mellan dom i bilen, det har varit många såna där dialoger. Snutar i USA är ju mycket mer dramatiskt tacksamma än svenska snutar. Dom är mera utåtriktade.

True Detective är en GW:s favoritserier.

True Detective är en GW:s favoritserier.

För att återgå till serien: det märks tydligt att det är Quick-fallet som är inspirationen.

– Jag tycker det den är alldeles utmärkt för det är ju ett dårhusärende. Där har du verkligen fiktion i verkligheten.

Du har gett Lambertz, Borgström, van der Kwast och de andra i Quick-gruppen alias i serien. Var mer har du hämtat från verkligheten?

– Det är väl i stort sett det faktiskt. Nu vill ju folk ha sammanhängande historier. Jag har märkt att såna där som skriver deckare – vilket jag gör ibland, jag har ju skrivit ett dussin tror jag – dom har ju ingen bra historia att berätta. Men då löser dom det med hjälp av en seriemördare. Om man bara mördar en per kapitel då har man ändå tillräckligt antal sidor, va.

Han ger sin in på sin andra i-förbifarten-sågning, den här gången är det deckarförfattaren Jan Arnald – mer känd under sin författarepseudonym Arne Dahl – som sågas vid de berömda fotknölarna.

– Det finns ett utmärkt exempel på det i DN, skrivet av nån jävla dårhuspatient, vad heter han? Arne Dahl tror jag han heter. Han har en hel följetong där, den är helt jävla fabelaktig. Det är så att jag blir allvarligt oroad för hans psykiska hälsa. Det är helt sanslöst. Jag ringde till DN och frågade om det var nån på redaktionen som hade läst det där.

Frostig stämning mellan de gamla vännerna Leif GW Persson och Göran Lambertz efter en TV-debatt om Quick-fallet 2012.

Frostig stämning mellan de gamla vännerna Leif GW Persson och Göran Lambertz efter en TV-debatt om Quick-fallet 2012. Foto: IBL.

Hur hårt går du åt den gamle justitiekanslern Lambertz?

– Ganska hårt tycker jag. Man kan inte gå hårdare åt nån tror jag, säger han och fyrar av sitt rossliga, smittande, skratt.

Varför är känslan att du fortfarande vill förgöra Lambertz?

– För det första har inte jag det detaljansvaret för storyn, så det kan du glömma. Och för det andra, tycker jag att han har ställt till med en jävla massa olycka.

Han tar en kort paus för att på sitt TV-mässiga sätt lyfta upp en ny snus under läppen. GW berättar sen vidare exakt vad han tycker om Göran Lambertz och ”olyckan” han ställt till med. Han exemplifierar med ett uppmärksammat fall ur Quick-utredningen, Johan Asplund-fallet.

– Jag kan berätta inifrån: när Pelle Svensson anmäler för Johan Asplunds föräldrars räkning utredningen om Johan Asplund och Quick, som Quick så småningom kom att fällas för, skickade dom det till JK på granskning. Han har ett underlag på 20 000 sidor. Dessutom får han en anmälan från brodern och mamman till Charles Zelmanovitz (ett annat fall i Quick-utredningen reds. anm), som försvann på Pitholm-halvön 1976 och han hittas efter 19 år.

Jag har inte snackat med Lambertz sen där intervjun i Veckans brott och då bad jag honom att fara åt helvete.

– Och då säger Quick när han ser det i tidningen: ”Ja, men honom har jag mördat också!”. Han har inte en susning om vem Zelmanovitz är va, det är de första han döms för. Det är då man går till JK och vill ha ändring på det här. JK, han avger ett beslut efter en vecka där säger han att han ser inget konstigt i det här: ”Det är en extra prima utredning, what’s the problem?”. Då tänker jag att karln är ju inte klok i huvudet, säger han och fortsätter.

– I det läget umgås jag och Lambertz, vi brukar gå ut och käka och sådär. Och då åker jag förbi där och tittar in på hans kontor, och då säger jag att jag såg det här uttalandet du gjorde. Och då sa jag: ”för det första vill jag uttrycka min beundran, hur kan du ta in 20 000 sidor på fem arbetsdagar. Och för det andra tror jag att du har in i helvete fel. I saklig mening är det här helt befängt”.

Lambertz svarar GW. Ett svar som agerar som katalysator i vad som sen kom att bli slaget mellan de båda forna vännerna.

– Och då säger Lambertz: ”Jo, det var ju så här att jag alltid varit nära vän till Claes Borgström, så jag ringde Claes och då berättade han hur det låg till”. ”Va fan är det du säger”, sa jag då. ”Han är ju föremål för anmälan. Du kan ju för fan inte förlita dig på honom.”, men han såg inga konstigheter i det. Claes var en extra prima person och något utav en mentor till Lambertz. Då tänkte jag att det är illa ställt med Lambertz. Då sa jag det, och sen brakade helvetet löst.

Ett väldokumenterat helvete, som kändes som hela Sveriges mest uppmärksammade bråkföljetong under 2012. Inte minst incidenten i Veckans brott, något GW själv uppmärksammar avslutningsvis.

När var senast ni pratade med varandra?

– Jag har inte snackat med honom sen där intervjun i Veckans brott och då bad jag honom att fara åt helvete. Han ställde till mycket elände. Och det är ett klassiskt sätt mellan författare och dramatiker att dom hämnas genom att hämnas med det dom skriver. Ingmar Bergman sa ju det nån gång: ”Era jävlar, ni kommer med i min nästa film.”, haha!

Det som göms i snö har premiär på Kanal 5 den 21 augusti. Serien är baserad på fallet om Thomas Quick och är en idé från Leif GW Persson. I rollerna ser vi  bland andra Robert Gustafsson, Ia Langhammer, Erik ”Jerka” Johansson, Louise Peterhoff, Johan Ulvesson och Christopher Wagelin. Regisserar gör Kjell-Åke Andersson och manus är skrivet av Aron Levander och Hans Jörnlind.

Foto: Kanal 5.

Foto: Kanal 5.

Foto: Kanal 5.

Foto: Kanal 5.

Foto: Kanal 5.

Foto: Kanal 5.

LÄS OCKSÅ:

De 6 elakaste sakerna Leif GW Persson sagt om Lambertz

GW släpper eget vin – sågar de andra kändisvinerna vid fotknölarna

[newsletter]

[socializer-facebooklikeshare]

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2018-08-08 11:31